Det skulle ha vart du..

Så, 2015, vad har jag åstadkommit?

Jag har träffat och sagt adjö till fler än jag borde ha, allt jag trodde om de jag träffade, alla sagor jag trodde skulle blivit sanna visade sig vara tomma önskningar som rann ut i sanden. Var det mitt fel? Trodde jag att de skulle vara du? Eller speglingar av dig i bästa fall. Någonstans bestämde jag mig för att stå där utanför och jag hoppas jag glömmer dig.

Det var något jag borde ha förstått, mina chanser var tomma och omöjliga då jag inte ville mer, du fanns där som en skugga fast du inte längre borde vara någon som bestämde hur jag kände. Ja jag borde inte längre sakna dig och det gör jag inte men det är det där spöket av allt vi var som jag saknar, jag sträcker mig efter dig hela tiden men det är inte dig jag greppar utan kudden som värmer mig mer än du någonsin gjorde.

Om det fanns någon som gjorde mig varm, som tömde mig på allt det jag tror att vi var så skulle jag känna igen. Bara jag vågade. Någon som enträget ville och fortsatte trots mina nej och riviga avslag, någon som såg genom allt spel och bara älskade. Mig.

Förra helgen tog en människa kontakt med mig på HP, han inledde med att skriva att han var så glad att han hittat mig igen. Detta var alltså en man jag träffade för 4,5 år sedan, som dansade in i mitt liv som en virvelvind och tog mig med storm med sin charm och glädje. Han var som ett barn och jag tappade min sköld för en stund. Han var ivrig i sin lust att charma mig och det var kul, skönt och annorlunda ärligt med någon som både kunde visa sin intelligens på papper och genom samtal. Jag föll. Helt plötsligt försvann han, ursäkter som att hans ex var på honom och ville ta ifrån honom barnen räckte för mig. Han skickade helt sporadiska mess om hur jobbigt det var. Vad ska man säga? Jag har aldrig varit någon som hänger sig kvar för jag avskyr själv som den introverta person jag är människor som inte håller distans när den behövs.

Så, helt plötsligt var han där igen. Bestämde mig rent instinktivt att inte falla, gick per automatik och trots hans ihärdiga försök att få mig tro att det var en andra chans så valde jag att inte ge honom den trots att jag någonstans hoppades att han skulle bevisa mig motsatsen. Vi träffades och allt var lika men annorlunda och jag kunde släppa taget om honom. Så skönt. Hemskt men skönt.

Allt detta får mig att fundera, finns någon där ute för mig? Någon att dela alla hemligheter med igen, alla mina små hemliga rum, en bundsförvant som ger mig ett högre mål.

Det hade kunnat vara du och jag, vi två..

Lyckliga slut

Av någon anledning har jag en fetisch för vännerserier. Alltså, serier där människor bara verkar vara så vansinnigt bra kompisar, i vått och torrt, oavsett. Varför har jag inga sådana vänner? Just ja, jag har svårt för att binda mig... inte bara med män utan med vänner...

Det ser så vansinnigt kul ut, alla roliga saker de upplever och sedan kommer att minnas några säsonger senare och alla kan säga.. ahhh.. just ja, avsnitt 12 i säsong 3....epic... och alla som inte sett säsong 3 och memorerat den kommer att vara värsta outsidern som får skämmas och direkt springa hem och köpa, alternativt för den ännu mer coola, ladda ner, just säsong 3... Inte för att smälta in utan för att man bara typ kände för det just då...

Fan, jag behöver komma ut lite mer... eller så kanske jag ska ladda ner någon ny serie...

Droppen som rann över...

Jag försöker relativt ofta ifrågasätta mig själv och vad jag står för, kan inte påstå att det alltid ger mig något i slutändan men det är nyttigt att titta över sitt liv lite då och då. Nyligen hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände, nej inte längre än så här. Det kan i och för sig bero på den där berömda droppen, den där sista som har tusen föregångare men som är den som avgör och därför får en större roll i filmen om glaset som rann över än den borde. Oavsett så hjälpte den mig att avsluta ett ganska långt kapitel i mitt liv, fyra år mer bestämd.

Att vara så nära döden som jag är varje dag är mer eller mindre något som gör att man får perspektiv samtidigt som det även lämnar hjärtat oskyddat och öppet. Döden är en tung ryggsäck att bära med sig varje dag och jag har blivit något avtrubbad inför det där stora som för många är en avgrund. Detta faktum är inte något jag är stolt över men det kan förklaras med ett behov av att skydda hjärtat från att brista i tusen bitar dagligen, inget klister klarar av det.

En av mina patienter har lyckats bryta ner det där som jag så länge byggt upp och hon finns inte längre med oss i livet. Det var när jag såg den ömhet hon delade med sin make som något inom mig brast och jag kände att tårarna hotade svämma över. Det blir lite svårt att förhålla sig professionellt när man måste ursäkta sig för att tårarna rinner så jag skyndade mig att avsluta besöket. Det var inte länge efter det som hon gick bort och jag kunde inte hjälpa det, jag kände mig maktlös och förtvivlad i den sorg jag kände.

Att inte få fortsätta leva med varandra, att inte kunna dela glädje och skratt mer, att känna livet rinna ur kroppen utan att kunna göra något annat än att suga i sig varje sekund av livet blev med ens så påtagligt och smärtsamt att jag bara kände hur något gjorde ont, fruktansvärt ont, inom mig. Där och då bestämde jag mig för att säga upp mig vilket jag även gjorde. På stående fot. Jag kan inte påstå att det var ett lätt beslut, inte heller var det något jag planerat men det kändes rätt och det gör det fortfarande. Jag orkar inte mer. Döden har besegrat mig och det är bara att erkänna sig slagen.

Den 16:e juli börjar mitt nya liv med 3 timmars pendling varje dag, måndag till fredag och det är en lättnad. Kontor med dubbla skärmar och headset blir min nya vardag och jag känner hur stenarna på axlarna faller en efter en för varje dag som avslutas och en ny påbörjas. Jag kommer att få lyssna på onda knän, förkylningar som inte går över och det kommer att låta som musik för mina öron.

Så adjö döden, hej småkrämpor!

Han...

använder ordet liksom i varje mening men blir förlåten samma sekund han säger Kom närmre mitt hjärta för det är så kallt utan dig...

Han tuggar högt och ljudligt när han äter men blir förlåten då hans läppar ömt pussar en stig från min hals mot nyckelbenet...

Han pratar för högt när vi är ute bland andra men blir förlåten då han viskar mitt namn...

Det finns en morgondag igen...

Vad har jag att gnälla över, egentligen?

Har åter igen flyttat, nu ut i skogen och jag älskar varje minut. Ibland, men bara ibland lutar jag pannan mot handflatorna och önskar mig något annat, någon annanstans i någon annans kläder och så har det väl varit lite senaste månaderna. Började städa mina flyttlådor då de börjar vara rätt tunga att dra runt med utan att för den skull innehålla något av större värde.

Där, som en gömd skatt, hittade jag ett brev från min pappas farbrors fru Lucille. Detta var en fantastisk kvinna, stark och med en vilja av stål vilket nog behövdes tillsammans med min pappas envisa farbror. Jag bodde med min pappas kusin och hans fru under mitt år i USA och de tog hand om mig med glädje då de själva saknade barn. Inte långt från Bob och Mary bodde hans pappa, min pappas farbror, och hans fru Lucille på ett ålderdomshem. Vi besökte dem ofta och hon välkomnade mig i familjen med självklara öppna armar.

Ett par månader efter att jag lämnat landet dog Erik, hennes man och fem månader senare tappade hon även Bob. För att göra allt sämre drabbades hon själv av en stroke strax efter detta men gav aldrig upp. I det långa brevet hon skrev till mig, utan kraft i vänster sida, avslutar hon med orden: "Life isn't always what we want, but it's what we get - so we grin and bear it. There is so much to be thankful for." Det gav mig en liten tankeställare och jag insåg, vad har jag egentligen att gnälla över?

Så, med det tar jag mina tokiga hundar och han som får mitt hjärta att smälta ut på en promenad i solnedgången.

Nya vindar

Dagarna har flytit på, de har varit förädiskt lugna och helt plötsligt slår våren till med all den oro och  rastlöshet jag vet jag kommer att känna. Att känna blodet pumpa runt, driva på och hetsa till rörelse fast jag vet att jag nu borde känna lugn. Jobbannonser, hus i Spanien, Frankrike eller varför inte Skottland? Nytt liv, nya intryck, det är som en drog för mig och jag kämpar emot för det är inte bra för mig att hela tiden känna det här behovet av nomadliv. Får dra efter andan och hejda mig lite fast jag vet att när klådan startat så slutar den inte förrän jag tillfredställt den. 

Och tiden flyter på...

I stadigt tempo, med både uppförsbackar och nedförsbackar, motvind och medvind, svindlande glädje och djup sorg. Just nu finns det en man som ger mitt hjärta extra slag, mest av glädje, när han hoppar runt i snön och springer rakt mot mig för att i sista stund glida förbi. Jag har äntligen fått min alldeles egna, vackra Irländska varghund.

Han är allt jag trott och lite till och med oförtröttlig uppfinningsrikedom testar han mitt tålamod till gränsen för vansinne bara för att lägga sitt huvud i mitt knä och titta bedjande på mig som om han vill säga att han egentligen inte menade att tugga sönder mina fina gympa skor utan de liksom bara hamnade där mellan hans tänder. Och jag förlåter. Och tar tillbaka allt ont jag sagt. Han är underbar...

Tusen nyanser av grönt

Tåget rusar fram genom ett landskap jag inte kan få nog av. Toscanas härliga grönska ger min hjärna som törstar efter nya intryck en kick som får adrenalinet att pumpa runt i kroppen. Jag längtar ut. Blundar och känner smakerna av värme, sol och långa lata dagar i skuggan under ett träd som susar och brusar mig till sömns.

Vill ut i värmen som dallrar över de torra ängarna, öppnar ögonen och tusen nyanser av grönt slår emot min näthinna. Kullarnas mörka gröna färg, olivträden, solrosornas blad, det brända gräset, långa alléerna av tallar och vinrankor. Ta mig hem dit jag kan få sova mig hel igen...

Jag missar nästan hotellet som ligger ute i ingenting omgärdat av kullar och vinodlingar, olivlundar och fält med böljande säd. Checkar in och värdinnan tar mig med knagglig engelska och mycket gestikulerande för att förstå varandra upp till rummet. När dörren svänger upp ler jag, de rustika mörka och tunga möblerna i det annars vita och kala rummet är precis vad jag önskade, allt är som jag föreställt mig.

Myggnätet för fönstret hindrar insekterna men värmen slår emot mig och gör mig varm och trött. Lägger mig tillrätta i den hårda sängen och försöker hitta något sevärt på tv. Fastnar för en deprimerande svartvit Frank Sinatra film, naturligtvis dubbad på italienska och fullkomligt oförståelig men ändå trollbindande, när jag helt plöstligt kommer att tänka på dig. Fan, vad gör du här, tänker jag. Bara en kort stund fladdrar det obefintliga minnet av dig förbi mitt medvetande som en skugga men det räcker för att störa min kväll.

Låter glaset med det mörkröda och sträva vinet sakta möta mina läppar. Nynnade stilla för mig själv "Det kunde ha vart du och jag vid ett stenbord i Toscana, i skuggan under trädet. En varm septemberdag, kunde ha vart vi två.." Skrattande går jag till duschen, vrider på vattnet som genast ger spegeln en hinna av fukt, klär sakta av mig den lätta klänningen som på något sätt ändå lyckats göra mig varm och kliver in i det svala vattenstrilet. Allt för att radera minnet av det som inte var, vi som lätt hade kunnat passa in i en hjärtslitande roman av Hemingway.

Kliver ut ur duschen, torkar mig med den tjocka frottehanduken som river skönt i det solbrända skinnet. Kanske är det miljön här i Toscana som gör att jag längtar till dig som inte är nu utan var då och medan jag lyssnar till tågen i fjärran samtidigt som jag kammar mitt långa hår vid spegeln tänker jag på dig igen "Blodet hettar det brinner som det vill, det trotsar stjärnor, himlar, mörker, hav..." nynnar jag tyst för mig själv. Jag glider ner mellan de svala lakanen i den stora sängen för natten. Sov gott, vi syns i drömmarna...

Halvvägs till allt och ingenting

Den här kvällen lyser månen upp mitt sovrum, det finns en klåda inom mig som inte riktigt går att förklara eller göra något åt och jag vankar fram och tillbaka medan all den där längtan bubblar upp klöser sig fram i strupen.

Bär mig bara till den där sängen
Och viska i mitt öra att du bara är min

Söker tröst i orden som strömmar ut ur högtalarna men de snarare triggar tankarna än dämpar och jag försöker lugna orden som trängs där inne. Funderar medan jag följer månens ljus över golvet, funderar över hur din vinter varit, hur du mår, vad du tänker på och vad du längtar efter just nu. Längtar du någon gång efter mig som jag längtar efter dig? Önskar du som jag att vår sol hade fått gå upp någon annanstans och tillsammans? Hade du gjort mitt namn till ditt? Hade du stilla och försiktigt smekt min bara rygg där i den smala sängen i stugan vid havet som vi gjort till vår medan höststormarna river?

Alla drömmar jag hade, ingen av dem räckte ända fram
Kyss mina tårar, kom ta mig i din famn

Mina tankar tystnar, de har vidrört allt det där men aldrig fått nå ända fram. Blundar och känner dig stå där bakom mig, du existerar i periferin, i ögonvrån, alltid som en skugga jag bara flyktigt kan förnimma.

Låt mig komma in i värmen igen
det är så kallt och dött här
ta mig genom tunneln till solen
ta mig dit så ska jag visa vem jag är

Ibland önskar jag dig här men lika ofta vill jag inte veta av dig i mitt minne för det är enklare att längta utan att våga släppa taget och det är tryggare att aldrig ge sig hän annat än i tanken. För vi, vi hade varit solvarma klippor, vininspirerade sanningar, hav och vind, ekens gröna blad och smärtsam längtan att komma nämre. Istället ser vi genom tjocka glasbottnar som förvränger vad som kunde vara. Dårar är vi som tömmer flaskan av allt detta till glömska.

Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris
Älska mig rått och romantiskt
Älska mig som eld och is

Man lär så länge man lever..

Igår lärde jag mig två nya saker:

1. Jag har förvånansvärt snabba reflexer, ja nästan som en katt om jag får säga det själv (vilket jag får).

2. Det är ALDRIG en bra idé att fånga en vass kniv som faller till marken...

Så lätt, så svårt...

Allt måste ha en första gång under det nya året. Gråta gör jag sällan men idag var första gången det här året som de där märkligt salta dropparna rann i strid ström ner över mina kinder. Många är sätten man kan välja att låta tårarna glida ner över gropar och gupp, idag var det en strid ström som fann sin väg över ansiktskartan. "Du är ond och elak.." Så enkelt var det att få mig att fälla årets första tårar.

Människor som slår med ena handen och smeker med den andra är sådana personer som inte får stort utrymme i mitt liv längre men, och alltid detta men, jag kände en skuld som jag betalade genom hjälp, stöttning och en axel att luta sig mot. "Du är ond och elak.." Mycket har jag blivit kallad, många är skällsorden jag fått ta emot efter 11 år med en alkoholist till sambo och jag trodde jag blivit hård, härdad och en stor mur av självkänsla och självförtroende att fem ord tillsammans inte skulle kunna nå genom skölden. Fel kan man ha och det hade jag multiplicerat med 100.

Människor borde ha slutat förvåna mig, otroligt nog hade jag fel där.

Ålderstecken nr. 1

Det är inte längre något man skryter med att ens kille är äldre utan för att få high five måste man ha en minst 10 år yngre kille. Med muskler. Och libido som en skakad colaflaska...

Jag får inga high five.. jag är en sådan där sex and the city Carrie utan sexet..

Kärleksvampyr...

"Hon är som att ta på sig en nytvättad renstruken skjorta..."

Så mycket kärlek ryms i den meningen, tänk om någon sa så om mig, tänk om någon längtade så efter mig att de tänkte på mig som en nytvättad, renstruken skjorta... För låt oss tänka genom just den här meningen. Att ta på sig något nytvättat och renstruket. Underbart. Att dra in doften av rent, torkat i solen, struket och pressat.

Blunda och dra in doften. Se skjortan ligga där i rummet, solstrålarna som ger sina sista varma strålar för dagen över tapeterna som med sina av åldern något gulnade blommor och mönsterpassning gjord strax efter en whisky eller två. Känna lugnet. Men ändå, värmen som strålar ut från just den skjortan som hänger där över sängen, den mahognyfärgade, tunga pjäsen som fyller ut hela rummet. Den ger dig en känsla av värme. Av trygghet. Av kärlek.

Jag vill vara någons skjorta...

Gammalt slut och ny början...

Ett nytt år kräver mer eller mindre en summering, en sammanställning av årets för- och nackdelar. Mark Knopfler ekar i högtalarna och snön har åter börjat sin resa ner mot våra redan ganska vita marker. Läser genom gamla inlägg, äldre bloggar och hittar en mening som fastnar i huvudet.

Varför är vi så desperata efter bekräftelse att vi till och med förnedrar oss för sekunder av vad vi tror är kärlek?

Min självkänsla var låg när detta skrevs, jag vet inte vad den är idag men det blev mitt ledord då, för drygt fyra år sedan. Aldrig mer kompromissa kärlek och det är nog det jag gjort det här året, vägrat kompromissa och gått vidare mot ensamheten igen. Jag ville inte fortsätta en relation som var dödsdömd från början.

Som vanligt är det enda jag ångrar saker jag inte gjorde men ett nytt år dagas och med det nya möjligheter att älska, drömma och fullfölja önskningar...

Gott slut och god början från mig.

Reflektion kolon

Efter att ha spenderat julafton med liten syster, obligatoriska Geni (jag vann) och ett för oss fyra personer gigantiskt julbord så är morgonen efter dagen igår lugn och full med god (dyr) whisky från väldigt uppskattad god vän, fabulöst roliga Family Guy triologin och fötter på bordet.. Life ain't bad...