Tidsresenär

Åkte färja idag å mitt jobbs vägar, tog mig ut på öar jag inte besökt tidigare och njöt i fulla drag av solen som värmde mig när jag guppade fram där på det blåa havet. Jag och vägbeskrivningar har väl aldrig riktig kommit överens med varandra men idag hade jag tur (kan inte kalla det annat) och hittade efter mycket krångel på små vägar fram till huset och mannen jag skulle besöka. Eller hus, det liknade snarare några väggar som envist trotsade naturlagarna och höll ihop.

Jag knackade på och steg in i ett litet kök som utstrålade värme, vedeldad värme och medan jag tog av mig skorna och försökte att inte slå huvudet i det låga taket såg jag mig förundrat runt i något som likande en tidsmaskin till tidigt 40-tal. Klockan på väggen tickade förnöjt, vedspisen värmde och jag kunde höra hur veden sprakade ilsket i elden. Det enkla gröna köksbordet med pinnstolarna i samma gräsliga mossliknande färg var belamrat med tidningar och bland allt detta stod en ensam tallrik från vad jag antar måste ha varit mannens frukost. Så mycket ensamhet utstrålade denna enkla lilla detalj.

Mannen kom haltande mot mig med ett leende. "Så du hittade hit" sa han och skrattande. Det gråa håret var ostyrigt och kläderna vittnade om att han mest troligt legat och vilat när jag kom. "Du ska ha choklad ser ju jag" sa han sedan och drog fram en chokladask. Jag tog glatt emot det undergörande sockret och vi klev in i kammaren. "Är det okej med dig att radion är på?" frågade han utan att egentligen verka bry sig om svaret "Jag lyssnar nämligen alltid på nyheterna den här tiden på dagen" fortsatte han och lade sig i sängen som jag misstänkte av utseendet vara ett vardagsrumsbord med ett par madrasser på. Jag såg mig runt i rummet medan jag utförde mitt jobb, ett rum som var fullt med radioapparater av det äldre slaget, fotografier i svartvitt men även några senare i färg klädde bokhyllan. Svea rikes lag stod där tung och mäktig bredvid andra läderinbundna verk som jag gärna hade lyft ner och läst ur.

Medan Coldplay och Chris Brown ekade i högtalaren bredvid mig låg mannen i sängen och berättade om sitt liv och hur underligt det var att kunna få den hjälp han nu fick när han mindes hur det var att bo ute i skärgården när han var barn och vilka mödor han fått utstå. Ett tungt arbete var det att driva gården särskilt då hans mor tidigt gått bort. "Jag växte upp med bara far men det var lika gott det" sa han med något jag ändå misstänkte var sorg i rösten. "Jag låg i lumpen när far gick bort och nu ligger jag här, samma ålder och funderar över att det är dags för mig att göra samma sak". Det går inte att ge något svar på en sådan kommentar för den var inte alls utan sanning. Han fortsatte att berätta om arbetet på gården, skolan och livet inne i staden, långt bort från havet som han nu när han blivit gammal känt sig nödgad att återvända till.

Tiden sprang iväg och allt för snart var jag tvungen att lämna honom. Han följde mig till dörren och jag åkte därifrån med ett lite sorgligt leende på läpparna, doften av elden som brann i köket satt kvar i mina kläder medan jag åkte tillbaka till fastlandet i den lilla färjan. Hans avskedsord ringandes i öronen "Kom snart tillbaka" var en vädjan inte bara för att slippa vara ensam utan även en liten önskan om att kunna fortsätta leva lite till, att inte ge upp hoppet om att få finnas på jorden en stund till. Jag lovade honom att skynda tillbaka och det löftet håller jag mer än gärna, tillbaka till huset som tiden glömde.

Vitt, vitt, vitt!

När jag vaknade den här morgonen trodde jag det var dimma ute men när jag gnuggat bristen på sömn ur ögonen upptäckte jag att det var snö som föll i mängder från en mörkgrå himmel. Snö! Som jag längtat efter det vita guldet här nere i regnmörka södern, äntligen skulle jag få höra knarret under skorna, kanske skåda upp i skyn på stjärnhimlen medan mina köldkalla kinder glödde och månljuset bildade en bana av silver. Jag lever igen!

Minnesluckor

När jag inte är hos dig är jag bara halv. När jag är med dig är jag allt. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar att vara med dig. Det finns inga ord som beskriver känslan av att känna dig nära. Det är kärlek på ett okomplicerat vis. För detta älskar jag dig.

Idag hittade jag ett gammalt brev jag trodde jag gjort mig av med. Hur känner han nu när jag inte är där? Är han fortfarande halv? Känslorna som fyllde raderna var smärtsamma på mer än ett sätt, de representerade ett slut på en början. En början jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv i. Nu blev det inte som jag tänkt det utan istället hittade jag ett slut jag kunde finna något gott i. Allt detta är fragment av livet, delar som verkar så hela, delar som jag alltid tror ska göra mig hel. Det gör ont att läsa det där brevet igen, gå igenom samma känsla av förlust, uppleva sorgen som rev genom min kropp.

Minns att jag där och då slängde ut den orealistiska och smått elaka tanken att det hade varit bättre om föremålet för min sorg hade dött, försvunnit från jordens yta så jag slapp bli påmind om allt. Det var inte en allt för genomtänkt eller för den delen sund tanke för så tyckte jag egentligen inte. Men när någon man tror är den eviga kärleken glider en ur händerna mitt framför ens ögon finns ingen rim eller reson i hur man tänker, allt är kaos. All kärlek kan i en handvändning omvandlas till ett brinnande hat eller lika gärna en sorg som skär genom märg och ben, som gör att livet försvinner framför fötterna och dimma fyller huvudet. Det är många gånger jag upplevt känslan även om jag aldrig i slutändan verkligen levt med kärlek utan mer en önskan om denna väldigt flyktiga känsla. Just nu försöker jag finnas här och nu, inte skapa luftslott men ändå hoppas och våga tro. Tro på dig, tro på mig, tro på sol, tro på värme, tro på allt, tro på inget, tro på någon..

Han är borta ur mitt liv nu, inte glömd men minns honom med värme istället för med ilska. Jag hoppas han minns mig.

Närings- och syrebrist

Min kamera och jag tog en tur med bilen för att utforska nya omgivningarna. Värmen som för mig är något svår att förstå så här sent på året var till min fördel då jag slapp tynga ner kroppen med lager av värmande kläder. Det började med mulen himmel och tråkigt lugnt hav som inte utlovade särskilt exceptionellt strålande bilder.

Tången låg i drivor runt stranden och doftade tungt av hav. De få vågor som letade sig in mot land var som musik i mina öron. Jag satt länge på de runda och vackert formade stenhällarna och bara andades in lugnet.

Drog mig tillbaka till bilen och när kvällen kom sprack himlen upp och gav mig ett vackert skådespel i den kyliga nattluften. Även om jag älskar skogen, den konstant föränderliga skogen, är havet något vilt och vackert jag inte kan leva utan. Till skogen går jag då jag behöver näring, till havet tar jag mig då jag inte kan andas och är i behov av syre. Två element, lika nödvändiga i mitt liv men på olika sätt.

Aldrig nöjd

Jag har nyligen landat det bästa jobb jag kan tänka mig, ja om man då bortser från mitt hemliga drömjobb som badkarsutprovare men det är en annan historia. Det jag förundrar mig över, vad gäller mig själv, är att jag ändå inte är nöjd. Fick lön som jag är glad över att få bara så där utan att behövt spänna muskler eller visa mig på styva linan, ett arbetssätt som ger mig frihet och stort eget ansvar och arbetskamrater som verkar vara otroligt trevliga. Men ändå, djupt där nere, gnager känslan av att inte vara nöjd. Luften gick ur mig då jag fick jobbet och det kändes som, jaha, vad nu då? Ge mig smisk någon..

Ge mig snö!

Som nedflyttad norrlänning trodde jag aldrig jag skulle ytttra dessa ord men ja, jag saknar snö. Saknar ljudet av knarrade snö under skorna medan stjärnhimlen tindrar, saknar att titta ut på morgonen och se de enorma snöflingorna glida fram i luften. Hur de sakta, sakta tumlar runt för att sedan landa. Istället har jag regn, regn och... regn. Å andra sidan kan man inte få allt här i livet, jag har fått så mycket annat som jag glädjer mig över.

Men snö, jag saknar snö.

Gå fort förbi

Ibland stannar jag upp och längtar efter dig, ditt ansikte glider förbi mitt minne och mitt hjärta flämtar tyst efter dig.





Men med dig är jag två personer i ett, en skulle ha älskat dig för evigt, den andra skulle bara ha förorsakat dig smärta..

Whisky och mjölk

Jag reste hem men känslan dröjde sig kvar i mig att detta jag lämnade bakom mig var mitt hemma medan det jag närmade mig inte längre var något jag kände i mitt hjärta. Det var en konstig upplevelse att ha en klump i magen som växte sig större och större där inne medan träden runt mig växte sig högre och högre och vägen krymte.

Väl framme mötte ett stort tomt hus mig fast värmen från mina föräldrar fyllde det till brädden och gjorde mig glad. Min underbare far hade gjort färdigt whiskyn han visste jag ville ha, fyllde glaset och drack en tyst skål för honom medan skålen fylldes med mjölk och tunnbröd som lätt slank ner. Hemma men borta.. ja så kändes det. Tog mitt glas och gick ut i den kyliga natten, vickade huvudet bakåt och tittade upp på himlen som fyllts med stjärnor, stjärnor jag vet jag tittat på så många gånger förr, ibland med tårar som gjort dem suddiga och ibland med glädje och skratt, många gånger ensam men även någon enstaka gång tillsammans med någon annan. Aldrig att de känts så nära som den kvällen, nära men långt bort ändå. Som om allt det där jag önskar och känner finns just inom räckhåll.

Dricker ur glaset, ger himlen en sista blick och går in med ett leende igen, oavsett var hemma är så finns det en himmel som rymmer all min längtan och alla mina drömmar.

Andligt ljus i mörkret

När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.

Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.

Grå vardag

Idag är en dag som alla andra dagar men ändå är den olik. Ute är dimman tät och skymmer min annars så vackra morgonutsikt av träd och fält där rådjuren brukar strosa i lugn och ro. För inte allt för länge sedan men ändå en hel evighet sedan vaknade jag upp till en helt annan utsikt med helt andra förutsättningar för hur dagen skulle te sig, den var förprogrammerad och tråkig. Det vill säga fram till den dagen jag satte ner min fot och sa nej, hit men inte längre. Den dagen har jag aldrig ångrat för nu sitter jag här, i köket som bara var en dröm för ett år sedan, i huset i staden som jag älskade redan innan jag visste om dess existens eller hur den såg ut.

Allt jag har och äger har jag själv valt ut, känt på och nickat leende när jag vetat exakt var i huset den kommer att lysa upp min dag. För även om ute är grått och trist, träden tappar mer och mer sina vackra höstlöv och kvällsarbete står på agendan så tar jag allt med ett leende för det är mitt val, jag har inte viljelöst låtit mig fösas fram i en formlös massa utan vilja, utan jag har själv stakat ut min framtid. Det är skönt och ibland lite skrämmande att själv bestämma och forma sitt liv men har man väl tagit första steget så finns ingen återvändo. Så här är jag, i grå vardag med ett leende på läpparna, livet är härligt!

Sommarminnen

Dricker ett avslappnade underbart gott rosévin som har en färg av ljusaste hallonsaft och som när det likt sammet glider runt i gommen påminner om en ljum sommarkväll i bersån, sol som sakta sjunker ner över horisonten och skänker trädgården ett varmt guldgult sken och solvarma skogshallon. Just i den tanken och det tillståndet vill jag stanna ett tag, men ingenting varar för alltid. Allt som har en början tenderar att ha ett slut, ibland förr och ibland senare. Men här är nu och det kan jag hålla kvar en stund.

Finns du?

Om jag saknar dig, kommer du till mig då?
Ger du mig ljus om jag delar med mig av mitt mörker?
Om jag är trött, låter du mig sova i dina armar?
Om jag är vilse, hittar du mig?
När jag famlar i mörkret, lyser du upp min väg?
När allt omkring mig rasar, håller du upp mig?
Ger du mig kärlek även när jag inte förtjänar dig?
Kan du se genom min fasad och hitta mig?

Jag måste tro att du finns för utan hoppet är jag ingenting.

Här är gudagott att vara

Efter en morgon då dimman hade sitt grepp om min skog, kom solen och med den även värmen jag trodde gått helt förlorad i regnet. Det kändes som en välsignelse att låta ögonen möta solstrålarna som gav mig glada skrattrynkor i ögonvrån.





Det gick inte att hålla sig inne trots förkylning och hals som gav mig basröst likt en 70-årig whiskydrickande storrökare. Kameran drogs fram och trots min fortsatta frånvaro av bevingade ord tänkte jag i mitt stilla sinne att måhända orden kan svika mig men skogen? Aldrig skogen..

Hittade en stenmur långt inne i skogen som jag aldrig stött på vid tidigare vandringar. Den omringade en stengrund som vittnade om att andra än jag funnit denna plats vacker.

Höstlöven täcker marken men idag var det den enda påminnelsen om att hösten sakta håller på att krama livet ur skogen. Värmen omslöt mig och jag kände mig lika dåsig som flugorna som förnöjt surrade runt mig.

Jag fantiserade för mig själv vad de som bott här tänkte på när de valde just denna plats, vad fick dem att flytta? Om min nyfikenhet någon gång den närmaste veckan övervinner latheten ska jag söka mig hit när morgondimman fortfarande täcker marken, bara för att se om den är så magisk som jag misstänker.

För ett par ögonblick tillät jag mig att sjunka ner i det gröna täcket som låg som en inbjudande matta runt de magnifika träden och under några minuter flöt jag fram i ett ingenting medan solen lekte mellan träden.

Även de bästa av stunder har sitt slut och även så denna. Plikter väntade på mig där hemma och motvilligt klev jag upp för att gå hemåt, dock en aning mer tillfredsställd med livet. Höstlöven får avsluta min skogspromenad. De är vackrare än den vackraste ros i sina miljoner färger som sprakar i solen. Jag måste definitivt komma hit en morgon eller varför inte en sen kväll då hjortarna sakta smyger sig fram mellan buskarna. Här är verkligen gudagott att vara.

Du

Jag tycker om när du vickar på huvudet och uttalar mitt N a m n som om det var det vackraste som fanns, hur du fyller bokstäverna med så mycket värme att jag måste le..

Jag tycker om hur du väcker mig om natten och viskar, kom nära jag fryser, drar mina armar nära din kropp och somnar med en nöjd suck..

Jag tycker om när du tittar på mig som om jag var den dyrbaraste av skatter och att du varken lindar in dina ord i krångliga omskrivningar eller synonymer när du säger att jag är vacker..

Jag tycker om att sitta tyst med dig och känna din värme fylla mig när du försiktigt med den lättaste av beröringar sträcker ut handen för att röra min kind..

Jag tycker om att jag aldrig lämnar dig utan att få höra hur saknad jag kommer att bli och hur du minuter efter att jag åkt kan ringa och säga hur mycket du längtar efter att vi ska ses igen..

Jag tycker om dina händer som trots sin storlek kan utdela den mjukaste beröring och hur varje smekning är som balsam för min själ..

Jag tycker om att det inte spelar någon roll om jag är låg och ledsen eller om jag är glad och sprallig, du tycker om mig precis som jag är..

Jag tycker om känslan du ger mig när du får mig att börja tro på att jag är värd att älskas och att du verkligen älskar mig..

Jag tycker om dina fåniga hopp och krumbukter, din galna sång och din glädje..

..men mest av allt tycker jag om D I G

Råolja

Mina ord som är mitt liv, min stomme och min ryggrad vill inte riktigt finnas. Likt den tunnflytande mörka vätskan som är olja är mina ord för mig, dyrbar och oersättlig och just idag sviker orden mig, jag letar och gräver men var jag än söker finns de inte där. Sega och svarta ligger de där nere, för djupt för att hittas.

Vilse blir jag, rädd och ensam känner jag mig utan mina älskade ord som alltid kan lugna mig, fylla mig med det där jag saknar i kontakten med människor. Det är märkligt att känna tomhet efter något som egentligen inte är mer än bokstäver ihopknåpade till ord som tillsammans bildar meningar som till slut bildar mitt liv. Men jag fortsätter leta, locka och pocka, de kanske kommer när jag minst anar det.

Tidsfördriv

Min älskade bror har skickat sms till mig hela dagen.

Nr.1: Glad påsk
Nr. 2: Glad midsommar
Nr. 3: God jul
Nr. 4: Gott nytt år

Jag tror han har rätt tråkigt på sitt jobb just nu..

Akustisk rundgång

Dagen började inte riktigt som jag hade hoppats utan istället vaknade jag med huvudvärk efter mardrömmar, regnet strilade ner och tröttheten var förlamande. Att masa sig upp ur sängen var inte uppskattat av min kropp men på något sätt lyckades hjärnan motivera musklerna att röra sig mot duschen. Strålarna av vatten som mötte kroppen kändes mer som småspik än välgörande massage och trots att jag spenderade extra minuter framför spegeln ville inte håret göra som det blev tillsagt.

De mardrömmar jag sista nätterna slagits med är av det återkommande slaget, de kommer under stress och när jag känner mig trängd vilket jag vet att jag gör just nu. Det är olika hus jag befinner mig i men problemet är alltid detsamma, det kommer någon som vill mig illa och jag kan inte eller hinner inte låsa alla dörrar. Symboliken är även för en icke troende som jag ganska glasklar och jag får ta det för vad det är, en påminnelse om att jag borde göra något åt hoten. Hotet som i detta fallet kanske inte är så påtagligt men lika fullt stör det min sömn och min nattro.

Bilfärden var inte särskilt upplyftande den heller, den kommersiella radion byttes på inrådan från mer upplyst håll ut mot P3 men jag vet inte, samma musik där men utan reklamen som jag i och för sig tacksamt slapp höra. Arbetsuppgifterna idag var något större med tanke på att jag jobbar sista dagen på mitt älskade Essingen och det var något tungrott att börja med att avsluta. Har trivts här bland måsar och oväntade violinkonserter men allt har ett slut och just idag är det slutet här.

Just då och där hände det, telefonen ringde och samtalet slutade med ett försiktigt "Jag kommer att sakna dig för vet du vad? Jag älskar dig." Paff och puttad ur den negativa spiral jag cirkulerat i hela förmiddagen svarade jag tillbaka med samma ord och med samma känsla. Det var inte sagt i den bemärkelsen som förälskade par säger till varandra, blygt och försiktigt. Nej, det var ärligt och rakt menat, från en tvillingsjäl till en annan trots att åren bildade en ravin mellan oss. De orden tar jag med mig till kudden ikväll och om jag har tur drömmer jag vackra ord istället för de gnisslande oljuden jag tvingats höra på senaste nätterna.

Ungdomssvärmeri

Det här är ett kort på min farmor och farfar en sommardag vid fäboden och året är 1933. Min farmor är nyss fylda 21 och den regerande kungen heter Gustav V. Det här året öppnar det första koncentrationslägret i Tyskland och det ökända bokbålet tänds utanför operan i Berlin. Inget av detta verkar existera i dessa två människors tankar, de har bara ögon för varandra.

Min farfar tillhörde en stolt och rik släkt av jordbrukare medan farmor kom från en stor men fattig familj där min farmors mamma tidigt blev änka och tvingades försörja den stora baranskaran genom att sy. Farmor har berättat hur hon långt in på småtimmarna när barnen somnat satt där och sydde i svaga lampors sken. Hon gifte aldrig om sig, kärleken var för stark och det är något tragiskt vackert över just detta faktum. Denna starka kvinna formade farmor till att bli en stolt och stark kvinna som tog sina egna vägar, jag vill tro att något av hennes orubbliga tro på sig själv skrapat av sig på mig.



Det oskuldsfulla men samtidigt känsloladdade fotografiet är ett av mina favoriter. Jag älskar känslan de förmedlar bara genom hur deras kroppar talar. Farfar lutar sig fram och det märks hur gärna han skulle vilja röra vid farmor men den sortens offentlig uppvisning i känslor var inte accepterat. Farmors blyga men helt uppenbart uppskattande blickar skickar vågor av känslor 75 år efter att kortet är taget. Där är känslan jag jagat, ren och skir kärlek i sin linda. De är sedan många år tillbaka döda, men jag har deras kärlek bevarad för alltid.

Reslust

När jag var, om inte mindre så åtminstone yngre, hade jag ett stormigt inre och kaotiskt liv. Mina vänner valde jag utifrån humör för dagen och även om det låter destruktivt så trodde jag mig veta bäst just där och då. När min smärta blev för stor och mitt mörker hotade sluka mig tog jag det lilla sparkapitlal jag hade och reste till vad jag ansåg vara det land som skulle rädda mig från mig själv och det för mig farliga umgänge jag hade. Jag gjorde en helomvändning vad gäller livsstil och valde USA som min helbrägdagörare. Lite visste jag då att möjligheten till att känna mig hel, undret av lugn och hoppet om stillhet i själen inte hittades någon annanstans än inom mig själv.

Under mitt år i USA mötte jag människor som spontant och utan hämningar öppnade sina hjärtat för mig och berättade om sina liv. Många berättelser skrämde mig, andra retade min fantasi och några var hysteriskt roliga. Flyktiga möten, vad tänkte de på när de av alla i sin omgivning valde ut mig för att berätta om sitt liv? Vad fick dem att just den dagen känna ett behov av att för en komplett främling ösa ur sin brunn av hemligheter, besvikelser, sorger glädjeämnen och skrattretande historier?

Alla dessa människor har jag mött när jag varit på resande fot och eftersom jag allt som oftast reser ensam så har jag gott om tid att studera människorna runt mig. Att resa kan ibland dra fram oanade känslor då man alltid lämnar något bakom sig och åker mot något annat. Rädslan för det som ska komma, längtan efter det som kan bli och sorgen över det man lämnar bakom sig vävs in i varandra.

Mötte en man som ogenerat satte sig bredvid mig i en buss som inte alls var fullsatt. Han slängde upp sin trådslitna väska i hyllan ovanför, slätade till sin skrynkliga skjorta och visade mig det största leende jag sett. Hans vita tänder, eller de som fanns kvar, glänste mot hans vackert mörka hud och han tog av sig sin hatt när han presenterade sig. "So darling, where are YOU going?" var inledningen på vårt två timmar långa samtal om livet, döden och fängelsestraff. Denne man visade sig vara en mästare på att berätta, han fängslade mitt intresse till den grad att jag tror jag satt på samma fläck hela den lång resan, hela tiden ivrigt väntade på nästa historia. Värmen var olidlig och vi svettades båda två rätt rejält för även om Greyhound bussarna tar en precis vart man vill så kunde de inte skryta med varken air condition eller sköna säten.

Bussen susade fram genom den amerikanska södern, utanför ståtade majsfälten och vidderna var oändliga. Medan mörkret sakta föll och allt jag tillslut kunde se av mannen vars namn jag glömt, var hans ögon och tänder kom jag att få ta del av denna underbara mans liv. Hans berättelse fick mig att skratta så tårarna rann men undertonerna av hans livskamp fanns där hela tiden. Kampen om att överleva som svart i södra delen av Mississippi, hur fördomar ibland kan bli till sanningar om man får höra dem tillräckligt mycket och länge.

Han berättade glatt om den gången han var strandsatt i en stad utan vänner och i desperat behov av en bil. Då mannen ifråga var ägare till ett par allt för flinka fingrar låg det närmast till hands att stjäla en. Sagt och gjort, han hittade en fin bil som var barnsligt enkel att bryta sig in i. Han körde iväg med ett glatt leende men upptäcker till sin fasa att han efter bara några minuter har hela stadens poliskår efter sig, det visade sig nämligen att bilen han valt ut råkade tillhöra stadens borgmästare. Som var vit, vilket han inte var. Detta resulterade i några långa månader i statens fängelse och den här resan var hans resa ut ur den staden.

Detta var bara en av alla fantastiska historier jag fått serverat framför näsan, jag minns dem alla och har dem nära hjärtat. Att resa är fantastiskt, att dela med sig av sin inre resa är obetalbart.

Tick tack..

Det är tyst inne i mitt kontor, ibland ringer telefonen och jag hoppar förskräckt till av det höga ljudet. Snabbt avklarade frågor, tillbaka till tystnaden.. Klockans tickande blir högre och högre, kan inte undgå att titta på sekundvisarens snigelfart över strecken, gick den inte baklänges just? Börjar för skoj skull räkna ut hur många sekunder det är kvar innan jag slutar.. ingen bra idé.. 30450 sekunder kvar.. Nåja, jag har ju de skrikande dagisbarnen att titta och lyssna på.. Ibland önskar jag att det fanns en tidsmaskin.. nu är det bara 30300 kvar..

Mörk himmel

Sitter vid altanen och ser hänfört på skådespelet himlen ger mig. Molnen tornar upp sig där utanför, hotfulla och svindlande vackra. Dessa luftfyllda vattenreservoarer kan fängsla mitt intresse flera timmar då de aldrig stannar på samma punkt och hela tiden förändras. För att inte tala om färgerna de ger, ingen kan säga att grått är tråkigt då moln har en förmåga att skifta från djupaste svart till klaraste vit på några timmar. De blåser upp sig och verkar vilja visa mig sina krafter, likt en stridsberedd tupp ståtar de där uppe i skyn och skrävlar om sina krafter. Se på mig, se vad jag kan!

Jag lutar mig bak och ler när de äntligen exploderar och slänger sitt regn över mig. Naturens krafter är mäktiga och jag känner mig levande i dess närhet. Det är tropiskt fuktigt ute och jag öppnar fönstret i sovrummet, värmen och fukten slår emot mig men jag anar även en kyla, en vag påminnelse om att det inte längre är högsommar utan att vi är på väg mot höst. Med smattret från regnet mot plåttaket somnar jag leende, jag älskar oväder och lugnet det ger mig inombords. Det kanske är så att när jag möter ett kaos ute som är större än mitt invändiga så kan stormen inom mig bedarra om än för ett ögonblick. Oavsett så vaggas jag till ro, trygg och lugn.

Kustlandskap

Där vinden blåser och ger liv åt det gamla träet i vår lilla stuga, där regnet piskar mot rutorna och takpannorna flyger, där molnen tornar upp sig hotfulla och arga där möts vi i natt. Brasan i den lilla kaminen lyser upp väggarna med sitt varma ljus och gör skuggfigurer av våra långsamma rörelser, ger oss känslan av alla som sökt sin tillflykt till just vårt vindpinade himmelrike.

Vi rör oss sakta, skrattar i samförstånd, pratar lågt och med eftertanke medan vi dricker den värmande gyllengula drycken. Stugan knakar i mörkret men vi är inte rädda, vi är skyddade från vädergudarna eftersom de är våra vänner, i stormen trivs vi, får näring. När elden falnat till glöd blåser du ut stearinljusen och vi somnar lyckliga till havets lek med vinden, nära, nära med din andedräkt som värmer min nacke och jag viskar tyst för att inte väcka dig:

Sov gott..

Gud på hjul

Jag har träffat Gud idag, eller, en kropp som definitivt skulle kunna falla honom i smaken om han fick för sig att komma ner på jorden. Däremot tror jag inte att Gud skulle gilla klädvalet.. Vita shorts, bar solbränd överkropp och några väl använda sandaler. Som lök på laxen cyklade han, fort, så där fort att håret fladdrade och det vita långa skägget delade sig och stod rakt ut. Jag skulle ha gillat om Gud såg ut så.

Sömnlös och viljesvag

Jag vaknade med oro i kroppen idag. Långt innan klockan ringde slog jag upp mina ögon och slängde ut armen i ren förskräckelse över det oförlåtliga sveket min hjärna gjorde genom att tvinga mina ögonlock att öppnas. Hjärnspöken, de finns där hela tiden, äter på mitt lugn. Min hjärna har nämligen de senaste dagarna gått på högvarv och jag upptäcker att jag flyter bort utan att märka hur timmarna går. En välsignelse vissa dagar medan det mer liknar en förbannelse andra dagar. Försöker sopa upp tankeråttorna som illvilligt smyger i ytterkanterna där jag inte kan få tag på dem. Vet att de finns där för jag kan se deras ögon lysa röda i mörkret och de gnager på min sinnesfrid.

Tacksamt kliver jag upp och gör mig färdig för jobbet, en ritual som inte kräver mycket tankearbete. Borsta tänderna i duschen, handduk, hårtork, kläder, nycklar, låsa, bilen. Löpandebandprincipen. Det tar en timme att köra till mitt jobb, brukar gäspa ikapp med mina mottraffikanter (finns inget som heter medtraffikanter i min värld) men ju närmare Stockholm jag kommer så brukar även leendet infinna sig. Inte idag. Det mal något i magen, något obestämbart. Längtan. Bort med dig, inte nu, har inte tid eller ork att brottas med dig. Lönlöst, den finns där ändå och jag suckar tungt. Okej, kom och sätt dig på min axel ett tag, fast du är tung så kan du få följa med. Lova att inte göra för mycket väsen bara..

Det stora blå

Har tillbringat en dag vid havet och tack och lov följde kameran med!

Lyckades inte riktigt fånga de underbara färgerna som kontrasterade mot varandra men jag var glad att havet höll sig så lugnt och medgörligt.

Det är fantastiskt att se hur blommorna kämpar sig fram oavsett hinder.

Stenar, jag blir alltid lika förundrad över formerna och färgerna!

Älskar havet och känslan jag får när jag närmar mig vattnet. Doften av hav, salt, friskt och kallt. Jag njuter lika mycket vid klipporna som vid mossan i min pappas skog men känslorna är omöjliga att jämföra. Däremot ska dessa bilder och alla de andra jag lyckades fånga i kameran hålla mig varm i vinter när snön faller och jag längtar tillbaka till sommaren.

Förtrollad skog

Jag bor vid en förtrollad skog, ja det är sant. En skog med inte bara ett liv utan flera. Den skiftar karaktär efter väder och vind, efter tid på året och dagen och närhelst jag går i den, känner jag mig trygg. Som när vinden blåser och himmelen är mörk, när träden gnäller över den hårda vinden och löven skakar på sig i medhåll. Eller när regnet sakta faller genom trädgrenarna och varje droppe gnistrar i solen, då njuter jag och uppfylls av liv.

Duvorna som inne i staden mest bara får en att tänka på smuts påminner inget som sina vackra skogsvänner. Här är de en kärlekens budbärare som sitter och ruvar på sina hemligheter och kuttrar för sig själv. Solen och dess varma strålar färgar mossan mörkt grön, den får mig att vilja lägga mig ner bara för att låta timmarna gå och förnöjsamt betrakta solens bana på himmelen. Att vaggas till ro i dess varma mjuka famn medan träden stilla sjunger en vaggvisa.

Dofterna i skogen påminner om hemma, tung doft av gammal skog som fått leva sitt eget liv, inte blivit kalhuggen eller på något sätt skövlad. Här trivs myrorna i sina stackar, fåglarna kvittrar på alla språk, rådjuren smyger fram och friden är påtaglig. Ibland känner jag att någon tittar på mig, skymtar något i ögonvrån men oavsett hur snabbt jag vrider mitt huvud ser jag inget. Ändå är det en närvaro där som jag inte kan ta på, ständigt i ögonvrån där jag bara kan ana.

Jag undrar om skogen skulle vara annorlunda om jag smög mig på den. När månens ljus letar sig fram genom trädkronorna och färgar mossan silvervit, då träden lutar sig mot varandra och viskar sina hemligheter, då smyger jag mig fram skyddad av mörkret. Vad skulle jag då få se? Skulle skogsrået dansa för mig, med sitt vackra hår böljande i den osynliga vinden? Skulle trollen kika fram och djuren prata?

En natt kommer jag att lyckas och då kommer älvorna att dansa på myren likt slöjor som sakta skrider fram över det dimhöljda vattnet, gastarna vid sina stenrösen kommer att sjunga ut sin klagan över krig och för tidig död och min förtrollade skog kommer att visa sitt riktiga ansikte för mig. Till dess fortsätter jag mina vandringar genom den, låtsas som om jag inte vet den hemlighet den ruvar på.

Ögonblick av verkligheten

Idag upptäckte jag något eller ska jag säga någon? Jag har på min dagliga lunchpromenad passerat samma man flera gånger utan att reagera över hans närvaro. Det är smått märkligt, ja snudd på otroligt då jag oftast registrerar det mest underliga ting efter vägen. Denna man smälter på något sätt in i omgivningen, han existerar bara, utan att göra något väsen av sig. Vet inte vad som gjorde denna dag annorlunda än övriga men idag såg jag honom. När min hjärna registrerat hans närvaro och även insett att jag passerat honom flertalet gånger var jag tvungen att sakta ner mina steg för att se vad som gjorde honom så synligt osynlig. Där satt han med sitt korsord i knät och påminde mer om ett hologram än av en verklig människa. Det var nästan så jag ville gå fram och ta på honom för att se om han var verklig.

Hans svarta plisserade byxor var något för korta och hölls uppe av ett par rejäla mörblå hängslen. De satt stadigt fast i byxlinningen och hade i sin strävan att göra sitt jobb gjort att byxan landat någonstans under brösten på honom. Skjortan var urtvättad med en gråaktig ton och över den magra överkroppen hängde en jacka vars ursprungsfärg mest troligt varit röd en gång i tiden och som nu sett sina bästa dagar. Håret kort och grått, lite vindruftsigt, läsglasögonen nedsjunkna på näsan. Det fanns en djup rynka i pannan som verkade mer eller mindre ha planterat sig i där, som om hela hans liv gick ut på att fundera över något knivigt ord. Just idag låg hans korsord där i knät så prydligt men han tittade upp då jag stegade förbi. Ett pillimariskt leende lekte i ena mungipan och jag fick en nådig nick, knappt märkbart, likt en kunglighet. Glimten i ögat gav mig en aning om att han mest troligt noterat mig alla de gånger jag passerat trots att jag inte gjort samma lika med honom.

Tanken slår mig där och då, hur många synligt osynliga människor går vi förbi varje dag? Människor som lever sitt liv likt i en glasbubbla - där men ändå inte. Vad kan ha hänt som gjorde att de helt plötsligt inte längre var en någon utan blev ett något? Hade tiden räckt till hade jag mer än gärna satt mig ner för att samtala en stund med denne man, gett ansiktet ett namn, gjort honom till en någon. Men jag antar att han kommer att sitta där på sin bänk imorgon med, med sitt korsord i knät, läsglasögonen nedhasade på näsan och då kommer jag att ta mig tiden jag inte hade idag. Tid att dröja ett ögonblick i verkligheten.

Nödvändigt ont

Jag har för några veckor sedan rensat rätt rejält bland mina MSN-kontakter. Inte för att jag vill sluta hålla kontakten utan mer för att jag tröttnat på det sättet att kommunicera. Jag saknar rösterna. Ljudet av ett skratt, inte fåniga citattecken, kommatecken och andra sätt att visa vilket humör man är på. Vill inte heller gå och längta efter plinget i mobilen, varför tror jag att antalet pling i mobilen talar om för mig hur viktig jag är? Har mobilen varit tyst en förmiddag börjar jag automatiskt tänka att jag antingen är bortglömd eller så är mobilen död. När jag sedan bekräftat att ja, mobilen fungerar, då faller det sig tragiskt nog rätt lätt att tro på första teorin. Varför är det så? Kan en mobil bekräfta mig och mitt ego? Borde den ha den makten över mig?

Det får mig att tänka på när jag var liten, då sprang vi över till varandra. Det fanns inte en julle att vi skulle ringa innan utan vi klev bara rakt på och var den vi sökte inte hemma, ja då gick vi bara vidare till nästa hus. Idag är det så knappt vi ens ringer åt varandra utan vi ska först kolla av med almanackan, gärna i datorn, sedan ska vi dubbelkolla med mobilen så att inget viktigt står i den och om vi sen har tur kan man klämma in ett fika om tre veckor. Bekräftat med minst två mail och kanske även under konversationen på MSN under kvällen när vinglaset kommit fram och vi försöker samtala med så många vänner som möjligt bara för att vi ska vara så effektiva som möjligt.

Därför har jag nu tagit beslutet att om mina vänner inte har tid att åtminstone ringa mig någon gång i veckan, då har de antingen för mycket att göra och bör sakta ner och andas eller så är jag inte viktig nog för dem. Samma sak gäller självklart andra vägen. Jag bör ta mig den tiden för att visa mina vänner hur viktiga de är för mig. Fast messa kommer jag nog att fortsätta göra, däremot ska det bli lite mindre av den varan med. Jag saknar förr..

En liten bit av mitt hjärta

Jag älskar Stockholm. Trodde aldrig att jag skulle yppa dessa ord, det kändes som en omöjlighet - men jag gör tydligen det. Ibland händer det att jag har fel, kanske en gång var 10:e år si så där och då är jag den första att erkänna det. Kanske, säger kanske, hade jag tidigare fel om Stockholm. För vad annars kan det vara än kärlek när jag känner ett pirr, en ack så försiktig krusning av fjärilsvingar i magen varje gång jag ser staden närma sig? Hur jag likt ett barn inte kan hålla leendet borta från mina läppar när jag glider förbi Alvik och kör upp på Tranebergsbron för att sedan svänga av på Essingeleden.


När jag dyker ner i Fredshälltunneln längtar jag ut, vill skynda, skynda trots att den i mina ögon inte alls kan liknas vid något annat än en vidadukt egentligen. När jag slutligen hamna på min slutstation Lilla Essingen går jag alltid ner till vattnet några minuter, passerar trädet som ramlat men fortfarande lever och sätter mig vid bryggan. Knarret från båtarna och måsarnas skrik ger en alldeles särskild värme i mitt hjärta. När solen lyser är Västerbron sagolik, älskar hur strålar leker i morgondiset på det lugna vattnet och jag längtar ut varje sekund jag sitter inomhus. Kan gå längst vattnet och bara finnas, se de förälskade människorna utan att känna avund. Det är som att vandra fram i en glasbubbla, ensam men ändå omringad av människor.


Som sagt, kanske, bara kanske, hade jag fel angående Stockholm.

The wind blows free

Onedin linjen, en av flera serier jag följde med fanatisk beundran när jag var yngre. Bara introt gör mig lyrisk, musiken som ger en känslan av den uppfriskande sältan från havet när det stormar och vinden i ansiktet som kan ta andan ur en. Jag fascinerades av kvinnorna som tappert stod där ensam vid hamnen och väntade på sina män. I vått och torrt stod de raka i ryggen med vinden som blåste genom deras hår. Kanske en slinga lossnade från den väl lagda frisyren och de strök den långsamt bakom örat, allt för disträ och borta i sina tankar och omsorger om någon som de inte visste levde eller var död.

Männen var riktiga män med polisonger som nästan hade ett eget liv. De var inte heller särskilt känslofulla utan var näst intill kalla i sin interaktion med den kvinna som ändå var den som skötte om honom, brydde sig om och saknade när han var borta. Kan de måhända varit ömma och kärleksfulla när mörkret föll? Kanske han viskade sina kärleksord med öm stämma när han visste att ingen kunde höra honom? Strök henne försiktigt över kinden med sina valkiga händer när hon grät över att han åter igen var tvungen att ge sig ut. Tröstade och vaggade henne stilla i sin famn.. Jag kan bli tårögd själv av dessa serier, jag bygger vidare i min fantasi och kan känna en längtan efter ett sådant liv själv även om det liv jag har är så nära fantastiskt man kan komma utan att bli patetisk.

Men vad är det då som lockar med detta väldigt könsuppdelade samspel där män är män och kvinnor är kvinnor? Kan inte påstå att jag är ultrafeminist, inte heller är jag undergiven på något sätt men ändå, ändå längtar jag och trånar efter allt som innehåller de ingredienser som dessa serier består av. Att idag säga så, att man längtar till en annan tid, en annan plats med ett helt annat samhälle är nästan snudd på att häda. Vad jag menar med den längtan är naturligtvis inte att jag vill ha ett liv i underkastelse, att behöva känna mig sämre eller underordnad någon. Nej, vad jag menar med det är mer en längtan efter ett liv som känns mer äkta. Att mödorna på något sätt gör en mer tillfredsställd med tillvaron. För att inte tala om friheten att inte vara så fruktansvärt tillgänglig hela tiden. Men det är ju bara mina smått förvirrade drömmar som naturligtvis inte kommer att uppfyllas och ibland är det kanske tur. Att drömma är en sak, att sen inte alltid få den drömmen uppfylld är lika gott det. Tror jag.

Bra är en sällsynt upplevelse

Befinner mig för tillfället i ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara eftersom det är en väldigt sällsynt upplevelse. Jag mår bra. Bara så där, rakt upp och ner. Jag mår bra.

Mitt jobb är inspirerande och jag får tänka i nya banor hela tiden. Detta gör att jag inte alls känner samma desperata behov av mental stimulans när jag kommer hem vilket i sin tur leder till att jag faktiskt kan slappna av och känna lugnet i nuet. Till och med motgångarna (som i och för sig just nu är en stilla bris jämfört med den orkan jag upplevde i våras) tas med en klackspark. Jag kan titta på dem, analysera dem och paketera dem till rätt mottagare.

Den lilla rösten som hela tiden påpekar att jag inte ska må bra för då känns fallet bara så mycket värre har krymts ner till ett minimum.

Det är skönt att må bra, där ska jag befinna mig ett tag. Punkt. Inga men eller om. Bara punkt.

En dag som idag

Idag känner jag mig lika inkonsekvent som vädret tycks göra. Ena stunden regn som kastar sig ut från uppblåsta och hotfulla moln mot marken i någon slags kamikazeliknande aktion. Allt detta för att i nästa ögonblick förvandlas till värmande solstrålar som oskyldigt blinkar frågande när man själv ställer frågan var regnet tog vägen.

Jag gör fast jag inte borde, jag borde men jag gör inte.

Jag vill men jag kan inte, jag kan men jag vill inte.

Jag ska men jag väntar, jag väntar fast jag ska.


Kanske kudden och jag borde göra sällskap och vänta in en ny dag?

Jag tror jag har hittat rätt

..parkbänk alltså. Var ute på en helt-appropå-promenad i skogen och då, helt plötsligt stod den bara där.

Min parkbänk.

Vacker och unik, underbar och fantastisk, förtrollande och mystisk. Vi tycker om den har vi bestämt. Mycket..

På min mammas trappa

Har spenderat midsommar med släkten. Planerade egentligen något helt annat men efter en rad olika omständigheter blev det så. Inte för att jag led särskilt stora kval över att umgås med dem men däremot var resan lite väl lång för den korta tid vi hade tillsammans. Varje gång jag svänger ner med bilen på vägen som går mot mina föräldrars gård, smyger sig ett omedvetet leende fram på mina läppar. Lugnet lägger sig över min oroliga själ och även om lycka är ett abstrakt och svårdefinierat ord så tror jag att det är just detta jag känner. Mitt hjärta fylls till brädden med värme när jag ser björkarna som stolt visar vägen hem, ängarna som inbjuder till en stunds vila i det gröna gräset och allt detta försöker jag insupa i ett enda andetag.


Dagen går fort då det finns så mycket att göra, så många vänner att träffa och när kvällen äntligen kommer tar jag tacksamt emot sängens värme. Däremot, hur trött jag än är så vaknar jag alltid tidigt. Glädjen jag känner här springer runt i min kropp och rycker i mig, talar om för mig att det inte går att sova när solen stiger och fåglarna sjunger. Tar min kopp med den mörksvarta oljeliknande substans mina föräldrar envisas med att kalla kaffe och sätter mig på trappan som just håller på att värmas upp av morgonsolen. Fåglarna lever om i trädtopparna men jag kan urskilja storspoven, vars underbara drillande nere på ängen alltid väcker något sorgset i mig.


Klär raskt på mig, drar kammen genom håret och går ner på ängarna mot viken där stugan väntar på mig. Gräset som fortfarande är vått av morgondaggen, ljudet av vinden i lövträdet, de sommarsega insekterna och silon med sitt lugnande ljud är vågor av minnen för mig. Jag återupplever mina sommarlov när jag sprang på ängen och lekte indian med min bästa vän, hur vi smög oss ut mitt i natten för att bada i viken. Vattnet spegelblankt och dimman som låg som en slöja över. Leende går jag vidare med ett grässtrå i munnen. Ja, det är skönt att komma hem.

Tell me more and more

Ibland är det märkligt hur mina tankar kan flöda fritt vid tangenterna, ljudet jag skapar när jag knapprar ner orden som tumlar ut ur mitt huvud låter ibland som regnets smatter mot vindrutorna. Däremot, hur jag än gör, så lyckas jag aldrig förmedla samma känsla öga mot öga. Hur jag än gör fastnar orden i halsen på väg upp genom strupen och allt som kommer ur mig är bara nonsens. Kanske skulle vara en välsignelse att vara stum?

Samtidigt som jag gör mig redo för badet skruvar jag upp volymen på min stereo. Nina Simones underbara bourbonhesa röst rinner likt smör ur mina högtalare..

I've made the same mistake
I know the awful ache
Of a little heart that's been double crossed
The waiting's been so long so long
It's hard to be believing
I thought I'd missed my guess
I thought happiness for me was lost
I want more some more

Some more and then some
You know how I love that stuff
Whisper from now on till Doomsday
But I never
No I never no
I never
Will get enough

Hon vet precis hur hon ska få mina känslor att svalla, hur jag ska smälta och brinna. Tänk om jag kunde förmedla bara en uns av vad hon ger mig genom högtalaren. Ja, precis så vill jag kunna säga till någon, utan att tveka, utan att trassla in mig i orden och snubbla på alla tankar som vill ut på en och samma gång.

Tell me more and then some
Daddy you know what I wanna hear
I want some more and then some of that
I love you only dear

I want some more and then some
Oh how you feel
And then when you done told me
About a million times
How much you love me
And you're through
Start right back again

Jag nynnar sakta för mig själv på väg upp till badkaret. Ja Nina, du får bli min lilla Benjamin Syrsa som tyst viskar i mitt öra vad jag borde kunna förmedla med mina egna ord. Till jag lyckas få någon kordination mellan tanke och ord vill säga..

I told you I was sick

Även om jag alltid upplevt glädje över nuet och mitt liv så har det förekommit en malande, gnagande obehagskänsla i magen. Känslan av att det inte finns möjlighet att kunna vara lycklig tillsammans med någon annan utan att den skrämmande tomheten uppfyller och tar över hela ens väsen. I samma ögonblick någon korsar min väg och visar sig vara någon man inte trott existerade då knackar misstänksamheten mig på axeln och viskar att nu är du för lycklig, vänta bara, snart..

För jag, likt många andra, slappnar nog av och ler när det äntligen händer något som tar ner vårt för stunden heliumuppfyllda ego på jorden igen och låter oss sucka igenkännande. Vad var det jag sa, den självuppfyllande känslan av att allt kommer att gå åt skogen, det är inte en frågan om, utan när. Visst vilar det något tragiskt och sorgligt över detta behov av att må dåligt för att må bra? Lycka har alltid varit och lär för lång tid framöver vara ett svårdefinierat och jobbigt element som jag aldrig kommer lära mig behärska. Det finns dock någon tragikomisk tröst i att veta att jag inte är ensam om detta omedvetna sökande efter bedrövelse och det fick jag bekräftat när jag var i Key West Florida.

Där, på kyrkogården, där alla gravar är ovan jord eftersom grundvattnet lätt kan skölja upp kropparna vid storm och störtregn, hittade jag min soulmate. Jag och mina för resan nyvunna vänner spenderade en hel dag på den kyrkogården, mitt i sommarvärmen, enbart för att hitta denna gravsten vi först trodde var ett bisarrt skämt. Var van de tråkigt, stela svenska kyrkogårdarna där den enda utsmyckningen var de blommor som stod framför gravstenarna. Här hade fantasin fått möjlighet att flödat fritt och det var med ett leende på läpparna vi strosade runt bland de dödas vilorum. Skratten blandades med förundrade utrop inför den ena härliga gravstenen efter den andra.

Key West kyrkogård finns vid Passover Lane, vilket är ett väldigt passande namn. Vid en orkan 1847 förstördes många av gravarna och kropparna och därför flyttades den till ett säkrare ställe. De vitkalkade gravarna som alla ligger ovan jord berättar mycket om stadens historia. Där ligger General Abraham Lincoln Sawyer som var en kortväxt person vars sista önskan var att få bli begraven i en kista gjord för en storväxt. Där finns även den cubanska kvinna vars farfar skrev cubas nationalsång. Här blandas höga som låga, vita som färgade och varje grav har en egen personlig utformning som skvallar om hur personen var eller uppfattades i livet.

När vi väl hittade gravstenen vi nästan glömt vi letat efter, skrattade vi så att vi nästan kissade på oss. Den var så självkritiskt ironisk att jag inte annat än kunde känna en direkt glädje. Historien berättar att det var en kvinna som hela sitt liv väntade på att dö i någon sjukdom, hypokondriker av stora mått. Så när hon till slut dog, vilket vi alla vet att vi någon gång måste, så hade hon arrangerat så att det på hennes gravsten blev inristat "I told you I was sick".

Gravarna må innehålla människor som för länge sedan dött men det är en plats som är mer levande för mig än något annat ställe...

Simma lugnt..

Just nu hinner mina tankar inte ikapp mitt liv, jag känner mig märkligt osynkroniserad och jag borde så mycket som inte blir av. Allt detta medan hjärnan gör sina små utsvävningar jag egentligen inte har tid eller råd att tilllåta den göra. Vill helst bara sätta mig ner och andas in lugn, kraft och nödvändig styrka. Istället springer kroppen vidare och säger, imorgon, sen kanske någon annan dag. Någon gång ska de två förhoppningsvis lyckas mötas, bara hjärnan drar upp tempot eller kroppen saktar ner farten..

Medar av stål

Min pappa och jag var en omöjlig kombination när jag var yngre. Likt så många andra före mig revolterade jag mot allt, våra diskussioner var hetsiga och vulkanutbrotten avlöste varandra med täta mellanrum. Det är naturligtvis en del av separationsprocessen men lika fullt smärtsamt för alla inblandade parter. Antar att en av anledningarna till att vi ofta rök ihop rejält var att vi alltid varit varandras spegelbild, inte bara till utseendet men även till sättet.

Det finns dock ett minne som fastnat i myllret av onödig information jag samlat på mig genom åren. Det hela utspelade sig en kall midvinternatt, snön låg gnistrande vit i höga drivor runt vår stora gård vars träskelett knäppte och klagade över kylan. Jag hade fått löfte om att följa med min pappa som med hästen skulle åka till skogsskiftet där timret låg och väntade. Min mamma hade motvilligt gått med på att komma och hämta mig i mörkret och kölden. Pappa skulle sova över i kojan och dagen efter börja det mödosamma arbetet med att köra hem timret han så omsorgsfullt fällt och lagt i prydliga högar efter vägen.

Även om skogsmaskinerna hade gjort sitt fulla intåg i skogsarbetarens vardag så fortsatte min pappa att använda sig av hästen som arbetsredskap. Det låg något vackert i det tunga arbetet, samarbetet med hästen och jag kunde se så stolt han var när han kom hem efter en lång och hård dag i skogen. "Marken mår mycket bättre av detta och varför ska jag sitta i en stor bullrig traktor när jag kan vara ute i solen och andas in den friska luften?" var min pappas kommentar till de som hånfullt skrattade åt hans gammelmodiga sätt att relatera till skogen. Han såg längre än bara pengar och effektivitet, han såg skogen som en vän som delade med sig av sina gåvor och som han i sin tur måste behandla med den största respekt.

Vi hjälptes åt att tillsammans sela hästen, Ludde, vår stora fuxfärgade Ardennerkorsning. Han var orolig och frustade irriterat åt att vi hade mage att störa honom när han som bäst mumsade i sig melassen och höet. Pappa viskade lugnande ord i örat på honom och strök honom över den grova halsen medan mina fingrar, fummliga av kylan, försökte skynda på arbetet med selen. Pappa som i vanliga fall är otåligheten personifierad var lugn och lät mig ta den tid jag behövde. När jag var klar backade han ut Ludde ur spiltan och vi traskade ut mot släden. Knarret snön skapade av våra snabba steg ekade mellan stallbyggnaden och huset när vi skyndade oss fram. Den under sommaren tjärade släden stod svart och mäktig där på bakgården och väntade på oss och trots kylan kunde jag känna den underbara doften av den svarta massan.

Jag sjönk ner under den enorma fällen medan pappa backade in hästen mellan skacklarna. Han fäste Ludde med van hand och som kronan på verket satte han på bjällrorna. Jag lyfte undan den tunga fällen så att han också kunde krypa ner i värmen. Han tittade på mig med ett snett leende och med ett stadigt grepp runt tömmarna smackade han igång Ludde som med ett ryck drog iväg med oss. Jag kunde känna hästens otålighet vibrera i släden när han i kylan försökte skynda fram mot det för honom okända målet.

Så småningom saktade hästen ner sin framfart och jag vågade sticka upp mitt huvud från fällen. Vi hade nu lämnat byn bakom oss och för varje steg Ludde tog kom vi djupare in i skogen där tallarnas enorma grenar slöt upp bakom oss och lade vägen vi lämnat i mörker. Vi skulle ha kört i blindo om det inte varit för månens sken som i snöns kristaller reflekterades och skapade ett magiskt ljus. Jag lutade bak mitt huvud så långt det gick och blickade lyckligt upp mot den svarta himlen. Där uppe tindrade universums miljoner stjärnor just den stunden bara för mig och min pappa. Jag minns hur han med lugn och trygg röst berättade om hur arbetet i skogen gått till när han var liten och jag sög åt mig det som för mig tycktes som sagor.

Till ljudet av min pappas röst och och det taktfasta ljudet från bjällrorna runt Luddes hals somnade jag, vaggad till ro, trygg i vetskapen om att min pappa skulle skydda mig från skogens alla monster. Allt för snabbt kom vi fram till slutet på resan, vid det här laget var Ludde löddrig av svett och vi fick skynda oss att ta av honom selen för att torka honom torr med hö. Stallet var kyligt men med hästens ångande värme blev det trånga utrymmet snabbt varmt. Pappa slog sönder is skorpan i vattenhon och hästen kunde äntligen dricka. Min mamma dök upp inte allt för länge efter och jag minns så besviken jag var över att vara tvungen att lämna allt detta magiska bakom mig och återvända hem. Så länge jag kunde tittade jag genom bilens bakruta på pappa som stod där, mäktig och stark, ett med skogen..

Dissharmoni

Igår när jag vid lunch strosade fram vid vattnet på Lilla Essingen kunde jag inte undgå att höra de spröda tonerna från en vilsen violin. Det var så vackert att mitt liv stannade upp ett par sekunder, kände riktigt hur allt gick ner i slowmotion och bromsade min framfart. Även om jag hade velat skulle jag för allt som är mig kärt inte kunnat röra mig ur fläcken. Det enda som hördes var de vackra tonerna som grep tag i mig, slet ut själen och höll den i ett krampaktigt grepp några sekunder.

Dessa noter som med hjälp av ett instrument lyckades skänka mig sådan smärtsam njutning och slå an på mitt hjärtas strängar klingade mellan husens väggar likt vilsna själar. De letade någon som skulle kunna uppskatta dem och de fann mig. För några sekunder. Sedan dog de ut och livet gick långsamt tillbaka till normal hastighet där till och med fågelsången nu skar falskt i mina öron.

När hjärtat håller andan..

Idag tog mitt hjärta ett djupt andetag och höll andan så länge att nästa slag kändes dubbelt upp och allt detta bara för att jag tänkte på dig..

The Raven

Underneath an old oak tree
There was of swine a huge company
That grunted as they crunched the mast:
For that was ripe, and fell full fast.
Then they trotted away, for the wind grew high:
One acorn they left, and no more might you spy
Next came a Raven, that liked not such folly:
He belonged, they did say, to the witch Melancholy!
Blacker was he than blackest jet,
Flew low in the rain, and his feathers not wet.
He picked up the acorn and buried it straight
By the side of a river both deep and great.
Where then did the Raven go?
He went high and low,
Over hill, over dale, did the black Raven go.
Many Autumns, many Springs
Travelled he with wandering wings:
Many Summers, many Winters -
I can't tell half his adventures.
At length he came back, and with him a She,
And the acorn was grown to a tall oak tree.
They built them a nest in the topmost bough,
And young ones they had, and were happy enow.
But soon came a woodman in leathern guise,
His brow, like a pent-house, hung over his eyes.
He'd an axe in his hand, not a word he spoke,
But with many a hem! and a sturdy stroke,
At length he brought down the poor Raven's own oak.
His young ones were killed; for they could not
depart,
And their mother did die of a broken heart.
The boughs from the trunk the woodman did sever;
And they floated it down on the course of the river.
They sawed it in planks, and its bark they did strip,
The ship, it was launched; but in sight of the land
Such a storm there did rise as no ship could withstand.
It bulged on a rock, and the waves rushed in fast:
Round and round flew the Raven, and cawed to
the blast.
He heard the last shriek of the perishing souls -
See! See! o'er the topmast the mad water rolls!
Right glad was the Raven, and off he went fleet,
And Death riding home on a cloud he did meet,
And he thank'd him again and again for this treat:
They had taken his all, and Revenge it was sweet!


S.T. Coleridge

Trängselskatt

Mina böcker fyller bokhyllan till brädden och funderingar kring hur jag ska rymma nyförvärven gör sig påmind. Stora ord brottas om utrymme med mindre ord och hur jag än gör så kommer någon bok att hamna i skymundan, ve och fasa, kanske till och med förpassas bakom de andra böckerna.

Hur gör man med böcker som tjänat en väl? De förtjänar en hedersplats samtidigt som de nya böckerna behöver utrymme att glänsa. Fick förslaget att ge bort eller till och med slänga de jag inte längre läser. Hur kan någon göra det? Mina böcker är som en förlängning av mig, jag har delat minnen med dem, kärlek, skräck, förtvivlan, glädje och sorg, vi är själsfränder. Får nog åka till IKEA och inhandla en till bokhylla, trångt blir det men mina böcker, de kan jag aldrig skiljas från.

Mitt ankare i stormigt hav

När jag var liten hade jag en fast punkt i mitt liv, ett nav kring vilket hela min uppväxt cirkulerade. Min farmor. Mina föräldrar tog redan tidigt över hemstället och istället byggde min farfar ett hus bara tomten bredvid. Till henne kunde jag springa över närhelst jag behövde, hennes famn var alltid öppen och där kände jag mig trygg. Minnet av min farfar är något dunkelt då han dog redan när jag var fem. Det jag minns är en lång och reslig man, men hur rätt det minnet är vet jag inte eftersom när man är fem tenderar alla som överstiger en meter att vara gigantiska jättar.

Farmor var urtypen för hur en farmor ska se ut och vara. Vitt vågigt hår, lagom rund och alltid glad. Hennes kinder var rosiga och ögonen klarblåa med en förmåga att se rakt in i en på ett sätt som konstigt nog inte skrämde. Att se henne sjuk och blek när hon låg på dödsbädden var otroligt skrämmande, det skakade om mig in i grunden eftersom hon var min fasta punkt i en tillvaro som oftast varit kaotisk.

Hon tillhörde en frireligiös grupp som läste ur Karl den XII:s bibel och hade "samlingar" varje söndag på för- och eftermiddagarna. Jag brukade få läsa ur denna enorma bok med de vackert sirliga bokstäverna som jag inte alltid kunde knåpa ihop till ord. Samlingen hölls alltid i ett litet rött hus med vita knutar inne i byn. Smått malplacerat såg det ut att vara, nästan inkastat i ett annars väldigt pråpert och nybyggt område. Grunden hade sett sina bästa dagar och gjorde att huset lutade på ett märkligt sätt. Tomten var om inte misskött så i alla fall långt ifrån passande i det kvarteret det låg.

Det var ett hus med endast ett stort rum men för att komma in i det fick man trängas i den minimala hallen som luktade gamla människor. Längst fram i det vitmålade rummet satt församlingens utvalde. Han läste högt ur bibeln med en myndig stämma som alltid gjorde mig full av skratt, mest på grund av att jag absolut inte borde skratta. Väggarna var näst intill tomma förutom ett litet kors som satt ovanför ingången. Den vita färgen behövde bättras på men ingen verkade se det utom jag som alltid hade svårt att sitta still och mest troligt utvecklade mitt sjukliga behov av att granska detaljer just där och då. Det var mitt sätt att fördriva tiden, att fokusera på ett föremål och in i detalj beskriva det så uttömmande som möjligt.

Till vänster vid ett av de tre stora fönstrena stod den gamla orgeln. Farmor var den som spelade på denna antika klenod som väste när hon frenetiskt trampade pedalerna och hon sjöng alla psalmer med pipig falsett. Jag behöver knappt ens blunda så hör jag hennes röst och känner dofterna från den där gamla lokalen med hårda träbänkar.

De gånger jag motvilligt följde med blev jag beskådad av alla i församlingen efter samlingen. Rogers dotter fick jag heta, aldrig mitt riktiga namn. "Oj så stor Rogers dotter har blivit, ta en karamell!" var vanliga kommentarer som jag fasade inför. Karamellerna bestod nämligen av kladdiga Kungen av Danmark och ibland om jag hade otur, svettiga böngodisar som legat i någon tants stora handväska i väntan på något oskyldigt barn att mutas med. Eftersom jag var väluppfostrad så tog jag alltid en och än idag hatar jag Kungen av Danmark.

Även när jag blev äldre och hade flyttat hemifrån gick jag över till farmor för att känna värme och trygghet. Varje gång jag rusade in till henne kurade hon ihop sig och skrockade, för hon visste att jag skulle krama om henne hårt, hårt. När jag var liten var jag oerhört mörkrädd och även den lilla biten mellan våra hus skrämde mig. Utan att göra särskilt stort väsen av detta faktum stod alltid farmor i ytterdörren och sjöng för mig hela vägen hem. När jag blivit vuxen hade även rädslan för mörkret gett med sig men jag tvingade henne alltid att stå där och sjunga för mig när jag gick.

Jag saknar henne obeskrivligt mycket men vet att hon vakar över mig någonstans. Ibland kan jag känna hennes närvaro, särskilt de gånger jag har det riktigt tungt, och det är som om hon fortfarande står där i dörröppningen och sjunger mig fri från rädsla. Min farmor, älskade lilla farmor, du skänker mig lika mycket trygghet och värme, nu som då.

Parkbänk

Solen har gått upp och jag kliver ut för att bege mig hemåt. Luften har ännu inte hunnit blir varm och jag drar in den kalla doften av stad som jag kommit att älska. Fyller lungorna med den och blundar, tömmer huvudet på de förföriska orden och bara existerar.

Behöver sova några timmar, vet inte hur jag ska lyckas med det då det finns så många måsten och viljor. Jag har några gånger försökt hitta den perfekta parkbänken och lika många gånger misslyckats fatalt. En ensam parkbänk, hur allt ska se ut runt omkring finns redan illustrerat i hjärnan, nu ska bara Stockholm samarbeta med mig. Skriver nämligen en bok och mitt omslag, som enligt mig är nyckeln till boken, ska vara en parkbänk.

Det är viktigt det där med omslag och i dag när jag klev ut i solen kände jag att det här är dagen då Gamla stan ska leverera den åt mig. Hoppas vi är på samma våglängd bara..

Möten som berör

Har rest runt en del i världen, några av mina möten sitter för alltid fastetsade i mitt minne och har berört mig. En av dessa möten skedde på en buss, jag skulle möta upp med en vän för att tillsammans åka runt i USA. Kvällen innan avresan blev jag riktigt sjuk med hög feber men vägrade skjuta upp resan som vi planerat i månader. Jag satte mig på bussen, febrig och trött, hade slutat ta tempen när den visade 40 grader. I vanliga fall brukar jag leta upp en enskild plats i bussen och strategiskt placera min väska så jag förhoppningsvis får sitta själv. Detta brydde jag mig mindre om den här kvällen utan satte mig långt bak och flöt bort i min frossande feberdimma.

Slumrade till några minuter skyddad av nattens mörker och när bussen sätter igång med ett ryck upptäcker jag att jag sitter lutad mot mannen bredvid mig. Sätter mig lite generat upp och tittar in i ett par varma bruna ögon. Den värme han förmedlade genom den blicken var genuin och ärlig, inga baktankar. Jag blev så till den milda grad ställd att jag inte kunde förmå mig att säga något, jag blev stum.

I famnen höll han en liten flicka, inte ett år fyllda, som nyfiket kikade på mig. Hon var så där underbart söt i sin vita spetsklänning och vita sockar och jag kände ett leende bryta fram i mitt feberrosiga ansikte. Jag antog att denna lilla rultiga baby var hans dotter på det sätt han beskyddande höll sina armar runt henne. Jag ville så gärna fråga vad som gjorde att de var på just denna buss, den här tiden på dygnet, men något sa mig att om jag skulle börja prata så skulle förtrollningen brytas.

Under nattens gång lutade vi oss alla tre mot varandra när vi slumrande gled fram genom städerna. Neonljusen lyste korta ögonblick upp vår lilla trio för att sedan falla i mörker. Hennes lilla fot i mitt knä, mitt huvud lätt lutad mot hans axel. Vi sa aldrig ett ord till varandra under hela resan, varken hej eller adjö, ändå delade vi en samhörighet jag än idag kan förnimma. För utomstående måste vi sett ut som ett förälskat par med vår dotter tryggt vilande mellan oss och det kändes fullständigt rätt där och då.

På morgonen när solens strålar sakta väckte oss till liv gled vi in vid min slutstation. Vi tittade på varandra och under några intensiva sekunder kände jag honom, verkligen kände hela hans väsen uppfylla mig. Den lilla flickan flyttade lite rastlöst på sig som om hon kände av förändringen och förtrollningen var bruten. Jag flyttade hennes fot försiktigt ur mitt knä för att inte väcka henne och försvann ur deras liv för alltid.

Hur ofta möter man människor som man avhandlar livets mysterier med utan att ens säga ett ord? Ibland får man den gåvan i knät i form av en liten fot...

I natt kan jag inte sova

men det gör mig inget. Tankarna som trängs där inne behöver komma till ro innan jag kan göra det. Har börjat vänja mig vid dessa nätter nu, nätter då tankarna susar kring, bråkar likt trotsiga barn. Det är som det är. Älskar se solen stiga medan månen fortfarande lyser, lugnet på gatorna som annars brukar vara fulla av liv. Kaffekoppen och jag gör sällskap vid fönstret och hälsar morgonen välkommen, snart kanske tankarna lägger sig och då även jag.

Öde hus

Jag blir alltid berörd av alla dessa öde hus man ibland kör förbi. De dyker upp där i skogen, långt från bebyggelse och man måste fundera ett slag över vad och vem som fyllt dessa hus i alla år och vad som gjorde att de lämnade det.

Nu växer gräset högt och det var länge sedan någon brydde sig om hur trädgården såg ut. En del fönsterrutor är trasiga, ibland provisoriskt lagade med ett par plankor. Färgen som flagnar och taket som inte ser ut att klara ännu en vinter skriker på uppmärksamhet.

Vad var det som fick dem att flytta just hit? Mödorna de lagt ner, timret de transporterat, glädjen jag antar de kände när huset väl stod klart. Var de lyckliga här? Ekot av dessa röster brukar följa mig när jag kör vidare och jag får en känsla av sorg. Sorg för att huset någon lagt ner så mycket kärlek i, tagit hand om, nu står tomt. Står sårbart öppen för vädrets makter och tidens tand.

Om jag bara blundar några sekunder kan jag se hur huset sett ut en gång. Välmålat, vitt runt fönstrena, farstukvisten som sopats ren, känna doften av såpa, trasmattorna som prydligt ligger runt om i huset och fyller det med färg. Inne i köket står en kvinna vid fönstret, rakryggad och med en oroande rynka i pannan tittar hon ut mot skogsdungen där vägen mot huset börjar.

Hennes händer smyger sig ner mot den växande magen och axlarna är spända av oro. Kommer han snart hem? Hon hör honom komma där uppför stigen innan hon ser honom. Hästen frustar för den vet att den snart får komma in i stallet, mannens röst som manar hästen att gå fortare för även han längtar hem. Kvinnans ansiktsuttryck förändras i ett ögonblick, med ens är rynkan borta, ett leende sprider sig över ansiktet och hon rusar ut för att omfamna mannen hon inte sett på flera dagar.

Jag ler när jag kör vidare, bilderna suddas ut men jag har en vemodig längtan kvar i mig, som om den påhittade kvinnans längtan överförts till mig. Ibland vill jag tillbaka till det som varit, till en enklare värld där mödorna var större men glädjen mer äkta. Vi jagar timmar, pengar och lycka medan dagarna går och vår färg flagnar allt mer. I slutändan har vi bara oss själva, så stanna upp och känn glädjen över idag och sluta jaga drömmen om imorgon.

Alla ord jag har för dig..

är ju bara enkla, redan sagda klichéer. Allt jag velat säga är förpackat i ord som upprepats av många före mig.

Jag saknar dig nu när du inte längre finns...

Önskar jag sagt hur mycket jag värdesatte dig i mitt liv..

När du försvann grät jag för jag hade sträckt ut mina händer och nuddat lyckan om så bara för några sekunder..

Det var ödet att vi träffades, var även ödet med när vi tappade bort varandra där i strömmen av missförstånd?

Nej, hur jag än försöker blir orden fel, konstig, med tanke på att med dig var allt rätt. Så jag antar att det jag vill säga dig kommer att låta slitet och återanvänt men gör det orden mindre värdefulla eller sanna för det? Kanske är det så, de vackraste orden har blivit upprepade om och om igen av en anledning?

Vägarna krymper..

När jag var yngre kunde jag välja fritt bland vägarna. De låg framför mina fötter, breda och nyasfalterade. Jag hade möjligheter. Berusad av dess kraft och den strålande solen där i gryningen kastade jag mig utan betänkligheter och utan säkerhetebälte fram mot horisonten.

Farten var hög och ibland råkade jag passera en avfart jag borde tagit men fartblindheten stoppade mig från att tänka allt för länge på det jag missade utan jag strävade istället mot nya mål, nya horisonter. En efter en visade sig vägarna bära mot nya förgreningar men vad jag inte tänkte på var att för varje val jag gjorde krympte vägen och med det även valmöjligheterna.

Likt en trött vagabond önskar jag komma hem, att släpa mina trötta fötter mot verandan och sitta ner ett tag. Andas i det som är nu, inte vad som kanske ska komma. Kasta av mig hatten och den av vägdammet smutsiga kappan och möta morgondagen med någon annan som likt mig bär på många vägar men nu funnit hem.

Jag mötte dig igår..

eller jag tyckte mig ana dig där i ögonvrån, där du alltid brukar befinna dig av någon anledning. Du som kunde ha blivit, du som aldrig blev, du som för alltid är förlorad.

Utan att känna ett dyft..

Jag sveper likgiltighetens varma filt närmare kroppen. Den är förädiskt tunn men lika väl draperar jag mig med den varje dag.

För det största straffet är att för några sekunder känna, vilja, behöva..