Dissharmoni

Igår när jag vid lunch strosade fram vid vattnet på Lilla Essingen kunde jag inte undgå att höra de spröda tonerna från en vilsen violin. Det var så vackert att mitt liv stannade upp ett par sekunder, kände riktigt hur allt gick ner i slowmotion och bromsade min framfart. Även om jag hade velat skulle jag för allt som är mig kärt inte kunnat röra mig ur fläcken. Det enda som hördes var de vackra tonerna som grep tag i mig, slet ut själen och höll den i ett krampaktigt grepp några sekunder.

Dessa noter som med hjälp av ett instrument lyckades skänka mig sådan smärtsam njutning och slå an på mitt hjärtas strängar klingade mellan husens väggar likt vilsna själar. De letade någon som skulle kunna uppskatta dem och de fann mig. För några sekunder. Sedan dog de ut och livet gick långsamt tillbaka till normal hastighet där till och med fågelsången nu skar falskt i mina öron.

När hjärtat håller andan..

Idag tog mitt hjärta ett djupt andetag och höll andan så länge att nästa slag kändes dubbelt upp och allt detta bara för att jag tänkte på dig..

The Raven

Underneath an old oak tree
There was of swine a huge company
That grunted as they crunched the mast:
For that was ripe, and fell full fast.
Then they trotted away, for the wind grew high:
One acorn they left, and no more might you spy
Next came a Raven, that liked not such folly:
He belonged, they did say, to the witch Melancholy!
Blacker was he than blackest jet,
Flew low in the rain, and his feathers not wet.
He picked up the acorn and buried it straight
By the side of a river both deep and great.
Where then did the Raven go?
He went high and low,
Over hill, over dale, did the black Raven go.
Many Autumns, many Springs
Travelled he with wandering wings:
Many Summers, many Winters -
I can't tell half his adventures.
At length he came back, and with him a She,
And the acorn was grown to a tall oak tree.
They built them a nest in the topmost bough,
And young ones they had, and were happy enow.
But soon came a woodman in leathern guise,
His brow, like a pent-house, hung over his eyes.
He'd an axe in his hand, not a word he spoke,
But with many a hem! and a sturdy stroke,
At length he brought down the poor Raven's own oak.
His young ones were killed; for they could not
depart,
And their mother did die of a broken heart.
The boughs from the trunk the woodman did sever;
And they floated it down on the course of the river.
They sawed it in planks, and its bark they did strip,
The ship, it was launched; but in sight of the land
Such a storm there did rise as no ship could withstand.
It bulged on a rock, and the waves rushed in fast:
Round and round flew the Raven, and cawed to
the blast.
He heard the last shriek of the perishing souls -
See! See! o'er the topmast the mad water rolls!
Right glad was the Raven, and off he went fleet,
And Death riding home on a cloud he did meet,
And he thank'd him again and again for this treat:
They had taken his all, and Revenge it was sweet!


S.T. Coleridge

Trängselskatt

Mina böcker fyller bokhyllan till brädden och funderingar kring hur jag ska rymma nyförvärven gör sig påmind. Stora ord brottas om utrymme med mindre ord och hur jag än gör så kommer någon bok att hamna i skymundan, ve och fasa, kanske till och med förpassas bakom de andra böckerna.

Hur gör man med böcker som tjänat en väl? De förtjänar en hedersplats samtidigt som de nya böckerna behöver utrymme att glänsa. Fick förslaget att ge bort eller till och med slänga de jag inte längre läser. Hur kan någon göra det? Mina böcker är som en förlängning av mig, jag har delat minnen med dem, kärlek, skräck, förtvivlan, glädje och sorg, vi är själsfränder. Får nog åka till IKEA och inhandla en till bokhylla, trångt blir det men mina böcker, de kan jag aldrig skiljas från.

Mitt ankare i stormigt hav

När jag var liten hade jag en fast punkt i mitt liv, ett nav kring vilket hela min uppväxt cirkulerade. Min farmor. Mina föräldrar tog redan tidigt över hemstället och istället byggde min farfar ett hus bara tomten bredvid. Till henne kunde jag springa över närhelst jag behövde, hennes famn var alltid öppen och där kände jag mig trygg. Minnet av min farfar är något dunkelt då han dog redan när jag var fem. Det jag minns är en lång och reslig man, men hur rätt det minnet är vet jag inte eftersom när man är fem tenderar alla som överstiger en meter att vara gigantiska jättar.

Farmor var urtypen för hur en farmor ska se ut och vara. Vitt vågigt hår, lagom rund och alltid glad. Hennes kinder var rosiga och ögonen klarblåa med en förmåga att se rakt in i en på ett sätt som konstigt nog inte skrämde. Att se henne sjuk och blek när hon låg på dödsbädden var otroligt skrämmande, det skakade om mig in i grunden eftersom hon var min fasta punkt i en tillvaro som oftast varit kaotisk.

Hon tillhörde en frireligiös grupp som läste ur Karl den XII:s bibel och hade "samlingar" varje söndag på för- och eftermiddagarna. Jag brukade få läsa ur denna enorma bok med de vackert sirliga bokstäverna som jag inte alltid kunde knåpa ihop till ord. Samlingen hölls alltid i ett litet rött hus med vita knutar inne i byn. Smått malplacerat såg det ut att vara, nästan inkastat i ett annars väldigt pråpert och nybyggt område. Grunden hade sett sina bästa dagar och gjorde att huset lutade på ett märkligt sätt. Tomten var om inte misskött så i alla fall långt ifrån passande i det kvarteret det låg.

Det var ett hus med endast ett stort rum men för att komma in i det fick man trängas i den minimala hallen som luktade gamla människor. Längst fram i det vitmålade rummet satt församlingens utvalde. Han läste högt ur bibeln med en myndig stämma som alltid gjorde mig full av skratt, mest på grund av att jag absolut inte borde skratta. Väggarna var näst intill tomma förutom ett litet kors som satt ovanför ingången. Den vita färgen behövde bättras på men ingen verkade se det utom jag som alltid hade svårt att sitta still och mest troligt utvecklade mitt sjukliga behov av att granska detaljer just där och då. Det var mitt sätt att fördriva tiden, att fokusera på ett föremål och in i detalj beskriva det så uttömmande som möjligt.

Till vänster vid ett av de tre stora fönstrena stod den gamla orgeln. Farmor var den som spelade på denna antika klenod som väste när hon frenetiskt trampade pedalerna och hon sjöng alla psalmer med pipig falsett. Jag behöver knappt ens blunda så hör jag hennes röst och känner dofterna från den där gamla lokalen med hårda träbänkar.

De gånger jag motvilligt följde med blev jag beskådad av alla i församlingen efter samlingen. Rogers dotter fick jag heta, aldrig mitt riktiga namn. "Oj så stor Rogers dotter har blivit, ta en karamell!" var vanliga kommentarer som jag fasade inför. Karamellerna bestod nämligen av kladdiga Kungen av Danmark och ibland om jag hade otur, svettiga böngodisar som legat i någon tants stora handväska i väntan på något oskyldigt barn att mutas med. Eftersom jag var väluppfostrad så tog jag alltid en och än idag hatar jag Kungen av Danmark.

Även när jag blev äldre och hade flyttat hemifrån gick jag över till farmor för att känna värme och trygghet. Varje gång jag rusade in till henne kurade hon ihop sig och skrockade, för hon visste att jag skulle krama om henne hårt, hårt. När jag var liten var jag oerhört mörkrädd och även den lilla biten mellan våra hus skrämde mig. Utan att göra särskilt stort väsen av detta faktum stod alltid farmor i ytterdörren och sjöng för mig hela vägen hem. När jag blivit vuxen hade även rädslan för mörkret gett med sig men jag tvingade henne alltid att stå där och sjunga för mig när jag gick.

Jag saknar henne obeskrivligt mycket men vet att hon vakar över mig någonstans. Ibland kan jag känna hennes närvaro, särskilt de gånger jag har det riktigt tungt, och det är som om hon fortfarande står där i dörröppningen och sjunger mig fri från rädsla. Min farmor, älskade lilla farmor, du skänker mig lika mycket trygghet och värme, nu som då.

Parkbänk

Solen har gått upp och jag kliver ut för att bege mig hemåt. Luften har ännu inte hunnit blir varm och jag drar in den kalla doften av stad som jag kommit att älska. Fyller lungorna med den och blundar, tömmer huvudet på de förföriska orden och bara existerar.

Behöver sova några timmar, vet inte hur jag ska lyckas med det då det finns så många måsten och viljor. Jag har några gånger försökt hitta den perfekta parkbänken och lika många gånger misslyckats fatalt. En ensam parkbänk, hur allt ska se ut runt omkring finns redan illustrerat i hjärnan, nu ska bara Stockholm samarbeta med mig. Skriver nämligen en bok och mitt omslag, som enligt mig är nyckeln till boken, ska vara en parkbänk.

Det är viktigt det där med omslag och i dag när jag klev ut i solen kände jag att det här är dagen då Gamla stan ska leverera den åt mig. Hoppas vi är på samma våglängd bara..

Möten som berör

Har rest runt en del i världen, några av mina möten sitter för alltid fastetsade i mitt minne och har berört mig. En av dessa möten skedde på en buss, jag skulle möta upp med en vän för att tillsammans åka runt i USA. Kvällen innan avresan blev jag riktigt sjuk med hög feber men vägrade skjuta upp resan som vi planerat i månader. Jag satte mig på bussen, febrig och trött, hade slutat ta tempen när den visade 40 grader. I vanliga fall brukar jag leta upp en enskild plats i bussen och strategiskt placera min väska så jag förhoppningsvis får sitta själv. Detta brydde jag mig mindre om den här kvällen utan satte mig långt bak och flöt bort i min frossande feberdimma.

Slumrade till några minuter skyddad av nattens mörker och när bussen sätter igång med ett ryck upptäcker jag att jag sitter lutad mot mannen bredvid mig. Sätter mig lite generat upp och tittar in i ett par varma bruna ögon. Den värme han förmedlade genom den blicken var genuin och ärlig, inga baktankar. Jag blev så till den milda grad ställd att jag inte kunde förmå mig att säga något, jag blev stum.

I famnen höll han en liten flicka, inte ett år fyllda, som nyfiket kikade på mig. Hon var så där underbart söt i sin vita spetsklänning och vita sockar och jag kände ett leende bryta fram i mitt feberrosiga ansikte. Jag antog att denna lilla rultiga baby var hans dotter på det sätt han beskyddande höll sina armar runt henne. Jag ville så gärna fråga vad som gjorde att de var på just denna buss, den här tiden på dygnet, men något sa mig att om jag skulle börja prata så skulle förtrollningen brytas.

Under nattens gång lutade vi oss alla tre mot varandra när vi slumrande gled fram genom städerna. Neonljusen lyste korta ögonblick upp vår lilla trio för att sedan falla i mörker. Hennes lilla fot i mitt knä, mitt huvud lätt lutad mot hans axel. Vi sa aldrig ett ord till varandra under hela resan, varken hej eller adjö, ändå delade vi en samhörighet jag än idag kan förnimma. För utomstående måste vi sett ut som ett förälskat par med vår dotter tryggt vilande mellan oss och det kändes fullständigt rätt där och då.

På morgonen när solens strålar sakta väckte oss till liv gled vi in vid min slutstation. Vi tittade på varandra och under några intensiva sekunder kände jag honom, verkligen kände hela hans väsen uppfylla mig. Den lilla flickan flyttade lite rastlöst på sig som om hon kände av förändringen och förtrollningen var bruten. Jag flyttade hennes fot försiktigt ur mitt knä för att inte väcka henne och försvann ur deras liv för alltid.

Hur ofta möter man människor som man avhandlar livets mysterier med utan att ens säga ett ord? Ibland får man den gåvan i knät i form av en liten fot...

I natt kan jag inte sova

men det gör mig inget. Tankarna som trängs där inne behöver komma till ro innan jag kan göra det. Har börjat vänja mig vid dessa nätter nu, nätter då tankarna susar kring, bråkar likt trotsiga barn. Det är som det är. Älskar se solen stiga medan månen fortfarande lyser, lugnet på gatorna som annars brukar vara fulla av liv. Kaffekoppen och jag gör sällskap vid fönstret och hälsar morgonen välkommen, snart kanske tankarna lägger sig och då även jag.

Öde hus

Jag blir alltid berörd av alla dessa öde hus man ibland kör förbi. De dyker upp där i skogen, långt från bebyggelse och man måste fundera ett slag över vad och vem som fyllt dessa hus i alla år och vad som gjorde att de lämnade det.

Nu växer gräset högt och det var länge sedan någon brydde sig om hur trädgården såg ut. En del fönsterrutor är trasiga, ibland provisoriskt lagade med ett par plankor. Färgen som flagnar och taket som inte ser ut att klara ännu en vinter skriker på uppmärksamhet.

Vad var det som fick dem att flytta just hit? Mödorna de lagt ner, timret de transporterat, glädjen jag antar de kände när huset väl stod klart. Var de lyckliga här? Ekot av dessa röster brukar följa mig när jag kör vidare och jag får en känsla av sorg. Sorg för att huset någon lagt ner så mycket kärlek i, tagit hand om, nu står tomt. Står sårbart öppen för vädrets makter och tidens tand.

Om jag bara blundar några sekunder kan jag se hur huset sett ut en gång. Välmålat, vitt runt fönstrena, farstukvisten som sopats ren, känna doften av såpa, trasmattorna som prydligt ligger runt om i huset och fyller det med färg. Inne i köket står en kvinna vid fönstret, rakryggad och med en oroande rynka i pannan tittar hon ut mot skogsdungen där vägen mot huset börjar.

Hennes händer smyger sig ner mot den växande magen och axlarna är spända av oro. Kommer han snart hem? Hon hör honom komma där uppför stigen innan hon ser honom. Hästen frustar för den vet att den snart får komma in i stallet, mannens röst som manar hästen att gå fortare för även han längtar hem. Kvinnans ansiktsuttryck förändras i ett ögonblick, med ens är rynkan borta, ett leende sprider sig över ansiktet och hon rusar ut för att omfamna mannen hon inte sett på flera dagar.

Jag ler när jag kör vidare, bilderna suddas ut men jag har en vemodig längtan kvar i mig, som om den påhittade kvinnans längtan överförts till mig. Ibland vill jag tillbaka till det som varit, till en enklare värld där mödorna var större men glädjen mer äkta. Vi jagar timmar, pengar och lycka medan dagarna går och vår färg flagnar allt mer. I slutändan har vi bara oss själva, så stanna upp och känn glädjen över idag och sluta jaga drömmen om imorgon.

Alla ord jag har för dig..

är ju bara enkla, redan sagda klichéer. Allt jag velat säga är förpackat i ord som upprepats av många före mig.

Jag saknar dig nu när du inte längre finns...

Önskar jag sagt hur mycket jag värdesatte dig i mitt liv..

När du försvann grät jag för jag hade sträckt ut mina händer och nuddat lyckan om så bara för några sekunder..

Det var ödet att vi träffades, var även ödet med när vi tappade bort varandra där i strömmen av missförstånd?

Nej, hur jag än försöker blir orden fel, konstig, med tanke på att med dig var allt rätt. Så jag antar att det jag vill säga dig kommer att låta slitet och återanvänt men gör det orden mindre värdefulla eller sanna för det? Kanske är det så, de vackraste orden har blivit upprepade om och om igen av en anledning?

Vägarna krymper..

När jag var yngre kunde jag välja fritt bland vägarna. De låg framför mina fötter, breda och nyasfalterade. Jag hade möjligheter. Berusad av dess kraft och den strålande solen där i gryningen kastade jag mig utan betänkligheter och utan säkerhetebälte fram mot horisonten.

Farten var hög och ibland råkade jag passera en avfart jag borde tagit men fartblindheten stoppade mig från att tänka allt för länge på det jag missade utan jag strävade istället mot nya mål, nya horisonter. En efter en visade sig vägarna bära mot nya förgreningar men vad jag inte tänkte på var att för varje val jag gjorde krympte vägen och med det även valmöjligheterna.

Likt en trött vagabond önskar jag komma hem, att släpa mina trötta fötter mot verandan och sitta ner ett tag. Andas i det som är nu, inte vad som kanske ska komma. Kasta av mig hatten och den av vägdammet smutsiga kappan och möta morgondagen med någon annan som likt mig bär på många vägar men nu funnit hem.

Jag mötte dig igår..

eller jag tyckte mig ana dig där i ögonvrån, där du alltid brukar befinna dig av någon anledning. Du som kunde ha blivit, du som aldrig blev, du som för alltid är förlorad.

Utan att känna ett dyft..

Jag sveper likgiltighetens varma filt närmare kroppen. Den är förädiskt tunn men lika väl draperar jag mig med den varje dag.

För det största straffet är att för några sekunder känna, vilja, behöva..