är ju bara enkla, redan sagda klichéer. Allt jag velat säga är förpackat i ord som upprepats av många före mig.
Jag saknar dig nu när du inte längre finns...
Önskar jag sagt hur mycket jag värdesatte dig i mitt liv..
När du försvann grät jag för jag hade sträckt ut mina händer och nuddat lyckan om så bara för några sekunder..
Det var ödet att vi träffades, var även ödet med när vi tappade bort varandra där i strömmen av missförstånd?
Nej, hur jag än försöker blir orden fel, konstig, med tanke på att med dig var allt rätt. Så jag antar att det jag vill säga dig kommer att låta slitet och återanvänt men gör det orden mindre värdefulla eller sanna för det? Kanske är det så, de vackraste orden har blivit upprepade om och om igen av en anledning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar