Igår när jag vid lunch strosade fram vid vattnet på Lilla Essingen kunde jag inte undgå att höra de spröda tonerna från en vilsen violin. Det var så vackert att mitt liv stannade upp ett par sekunder, kände riktigt hur allt gick ner i slowmotion och bromsade min framfart. Även om jag hade velat skulle jag för allt som är mig kärt inte kunnat röra mig ur fläcken. Det enda som hördes var de vackra tonerna som grep tag i mig, slet ut själen och höll den i ett krampaktigt grepp några sekunder.
Dessa noter som med hjälp av ett instrument lyckades skänka mig sådan smärtsam njutning och slå an på mitt hjärtas strängar klingade mellan husens väggar likt vilsna själar. De letade någon som skulle kunna uppskatta dem och de fann mig. För några sekunder. Sedan dog de ut och livet gick långsamt tillbaka till normal hastighet där till och med fågelsången nu skar falskt i mina öron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar