När jag var liten hade jag en fast punkt i mitt liv, ett nav kring vilket hela min uppväxt cirkulerade. Min farmor. Mina föräldrar tog redan tidigt över hemstället och istället byggde min farfar ett hus bara tomten bredvid. Till henne kunde jag springa över närhelst jag behövde, hennes famn var alltid öppen och där kände jag mig trygg. Minnet av min farfar är något dunkelt då han dog redan när jag var fem. Det jag minns är en lång och reslig man, men hur rätt det minnet är vet jag inte eftersom när man är fem tenderar alla som överstiger en meter att vara gigantiska jättar.
Farmor var urtypen för hur en farmor ska se ut och vara. Vitt vågigt hår, lagom rund och alltid glad. Hennes kinder var rosiga och ögonen klarblåa med en förmåga att se rakt in i en på ett sätt som konstigt nog inte skrämde. Att se henne sjuk och blek när hon låg på dödsbädden var otroligt skrämmande, det skakade om mig in i grunden eftersom hon var min fasta punkt i en tillvaro som oftast varit kaotisk.
Hon tillhörde en frireligiös grupp som läste ur Karl den XII:s bibel och hade "samlingar" varje söndag på för- och eftermiddagarna. Jag brukade få läsa ur denna enorma bok med de vackert sirliga bokstäverna som jag inte alltid kunde knåpa ihop till ord. Samlingen hölls alltid i ett litet rött hus med vita knutar inne i byn. Smått malplacerat såg det ut att vara, nästan inkastat i ett annars väldigt pråpert och nybyggt område. Grunden hade sett sina bästa dagar och gjorde att huset lutade på ett märkligt sätt. Tomten var om inte misskött så i alla fall långt ifrån passande i det kvarteret det låg.
Det var ett hus med endast ett stort rum men för att komma in i det fick man trängas i den minimala hallen som luktade gamla människor. Längst fram i det vitmålade rummet satt församlingens utvalde. Han läste högt ur bibeln med en myndig stämma som alltid gjorde mig full av skratt, mest på grund av att jag absolut inte borde skratta. Väggarna var näst intill tomma förutom ett litet kors som satt ovanför ingången. Den vita färgen behövde bättras på men ingen verkade se det utom jag som alltid hade svårt att sitta still och mest troligt utvecklade mitt sjukliga behov av att granska detaljer just där och då. Det var mitt sätt att fördriva tiden, att fokusera på ett föremål och in i detalj beskriva det så uttömmande som möjligt.
Till vänster vid ett av de tre stora fönstrena stod den gamla orgeln. Farmor var den som spelade på denna antika klenod som väste när hon frenetiskt trampade pedalerna och hon sjöng alla psalmer med pipig falsett. Jag behöver knappt ens blunda så hör jag hennes röst och känner dofterna från den där gamla lokalen med hårda träbänkar.
De gånger jag motvilligt följde med blev jag beskådad av alla i församlingen efter samlingen. Rogers dotter fick jag heta, aldrig mitt riktiga namn. "Oj så stor Rogers dotter har blivit, ta en karamell!" var vanliga kommentarer som jag fasade inför. Karamellerna bestod nämligen av kladdiga Kungen av Danmark och ibland om jag hade otur, svettiga böngodisar som legat i någon tants stora handväska i väntan på något oskyldigt barn att mutas med. Eftersom jag var väluppfostrad så tog jag alltid en och än idag hatar jag Kungen av Danmark.
Även när jag blev äldre och hade flyttat hemifrån gick jag över till farmor för att känna värme och trygghet. Varje gång jag rusade in till henne kurade hon ihop sig och skrockade, för hon visste att jag skulle krama om henne hårt, hårt. När jag var liten var jag oerhört mörkrädd och även den lilla biten mellan våra hus skrämde mig. Utan att göra särskilt stort väsen av detta faktum stod alltid farmor i ytterdörren och sjöng för mig hela vägen hem. När jag blivit vuxen hade även rädslan för mörkret gett med sig men jag tvingade henne alltid att stå där och sjunga för mig när jag gick.
Jag saknar henne obeskrivligt mycket men vet att hon vakar över mig någonstans. Ibland kan jag känna hennes närvaro, särskilt de gånger jag har det riktigt tungt, och det är som om hon fortfarande står där i dörröppningen och sjunger mig fri från rädsla. Min farmor, älskade lilla farmor, du skänker mig lika mycket trygghet och värme, nu som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar