Har rest runt en del i världen, några av mina möten sitter för alltid fastetsade i mitt minne och har berört mig. En av dessa möten skedde på en buss, jag skulle möta upp med en vän för att tillsammans åka runt i USA. Kvällen innan avresan blev jag riktigt sjuk med hög feber men vägrade skjuta upp resan som vi planerat i månader. Jag satte mig på bussen, febrig och trött, hade slutat ta tempen när den visade 40 grader. I vanliga fall brukar jag leta upp en enskild plats i bussen och strategiskt placera min väska så jag förhoppningsvis får sitta själv. Detta brydde jag mig mindre om den här kvällen utan satte mig långt bak och flöt bort i min frossande feberdimma.
Slumrade till några minuter skyddad av nattens mörker och när bussen sätter igång med ett ryck upptäcker jag att jag sitter lutad mot mannen bredvid mig. Sätter mig lite generat upp och tittar in i ett par varma bruna ögon. Den värme han förmedlade genom den blicken var genuin och ärlig, inga baktankar. Jag blev så till den milda grad ställd att jag inte kunde förmå mig att säga något, jag blev stum.
I famnen höll han en liten flicka, inte ett år fyllda, som nyfiket kikade på mig. Hon var så där underbart söt i sin vita spetsklänning och vita sockar och jag kände ett leende bryta fram i mitt feberrosiga ansikte. Jag antog att denna lilla rultiga baby var hans dotter på det sätt han beskyddande höll sina armar runt henne. Jag ville så gärna fråga vad som gjorde att de var på just denna buss, den här tiden på dygnet, men något sa mig att om jag skulle börja prata så skulle förtrollningen brytas.
Under nattens gång lutade vi oss alla tre mot varandra när vi slumrande gled fram genom städerna. Neonljusen lyste korta ögonblick upp vår lilla trio för att sedan falla i mörker. Hennes lilla fot i mitt knä, mitt huvud lätt lutad mot hans axel. Vi sa aldrig ett ord till varandra under hela resan, varken hej eller adjö, ändå delade vi en samhörighet jag än idag kan förnimma. För utomstående måste vi sett ut som ett förälskat par med vår dotter tryggt vilande mellan oss och det kändes fullständigt rätt där och då.
På morgonen när solens strålar sakta väckte oss till liv gled vi in vid min slutstation. Vi tittade på varandra och under några intensiva sekunder kände jag honom, verkligen kände hela hans väsen uppfylla mig. Den lilla flickan flyttade lite rastlöst på sig som om hon kände av förändringen och förtrollningen var bruten. Jag flyttade hennes fot försiktigt ur mitt knä för att inte väcka henne och försvann ur deras liv för alltid.
Hur ofta möter man människor som man avhandlar livets mysterier med utan att ens säga ett ord? Ibland får man den gåvan i knät i form av en liten fot...
2 kommentarer:
Du skriver ju helt förföriskt. Så följsam läsning; man blir glad.
Ett så kraftigt tyst möte vet jag inte om jag någonsin varit med om, men jag kan enkelt föreställa mig den lilla fotens "avtryck" i dig.
Livets mysterier avhandlas inte särskilt ofta, men det händer nästan dagligen att jag möter någon som fastnar. Någon som jag kan komma att tänka på långt långt senare. Som, vad gör den människan idag? Vad tänker han/hon på? Hur levs det livet?
En slags glädje och sorg på samma gång som jag inte alltid vet om jag tycker om eller inte..
Tack för komplimangen, värmer en frusen själ så här på morgontimmarna.
Ja än idag kan jag känna tyngden av den lilla foten i mitt knä, det var starkt och vackert, kanske just för att inga ord uttalades. För visst är det så att ibland blir ord så fel, trots att det man tänker låter vettigt?
Mysterier avhandlas varje dag, beror kanske på hur man ser det :) Människor passerar i revy men som du säger, vissa fastnar i tanken och biter sig fast.
Starka känslor är väl alltid både sorg och glädje, de ger samtidigt som de rör något i oss vi vill behålla för oss själva av rädsla för att bli utelämnad..
Skicka en kommentar