Jag blir alltid berörd av alla dessa öde hus man ibland kör förbi. De dyker upp där i skogen, långt från bebyggelse och man måste fundera ett slag över vad och vem som fyllt dessa hus i alla år och vad som gjorde att de lämnade det.
Nu växer gräset högt och det var länge sedan någon brydde sig om hur trädgården såg ut. En del fönsterrutor är trasiga, ibland provisoriskt lagade med ett par plankor. Färgen som flagnar och taket som inte ser ut att klara ännu en vinter skriker på uppmärksamhet.
Vad var det som fick dem att flytta just hit? Mödorna de lagt ner, timret de transporterat, glädjen jag antar de kände när huset väl stod klart. Var de lyckliga här? Ekot av dessa röster brukar följa mig när jag kör vidare och jag får en känsla av sorg. Sorg för att huset någon lagt ner så mycket kärlek i, tagit hand om, nu står tomt. Står sårbart öppen för vädrets makter och tidens tand.
Om jag bara blundar några sekunder kan jag se hur huset sett ut en gång. Välmålat, vitt runt fönstrena, farstukvisten som sopats ren, känna doften av såpa, trasmattorna som prydligt ligger runt om i huset och fyller det med färg. Inne i köket står en kvinna vid fönstret, rakryggad och med en oroande rynka i pannan tittar hon ut mot skogsdungen där vägen mot huset börjar.
Hennes händer smyger sig ner mot den växande magen och axlarna är spända av oro. Kommer han snart hem? Hon hör honom komma där uppför stigen innan hon ser honom. Hästen frustar för den vet att den snart får komma in i stallet, mannens röst som manar hästen att gå fortare för även han längtar hem. Kvinnans ansiktsuttryck förändras i ett ögonblick, med ens är rynkan borta, ett leende sprider sig över ansiktet och hon rusar ut för att omfamna mannen hon inte sett på flera dagar.
Jag ler när jag kör vidare, bilderna suddas ut men jag har en vemodig längtan kvar i mig, som om den påhittade kvinnans längtan överförts till mig. Ibland vill jag tillbaka till det som varit, till en enklare värld där mödorna var större men glädjen mer äkta. Vi jagar timmar, pengar och lycka medan dagarna går och vår färg flagnar allt mer. I slutändan har vi bara oss själva, så stanna upp och känn glädjen över idag och sluta jaga drömmen om imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar