När jag var yngre kunde jag välja fritt bland vägarna. De låg framför mina fötter, breda och nyasfalterade. Jag hade möjligheter. Berusad av dess kraft och den strålande solen där i gryningen kastade jag mig utan betänkligheter och utan säkerhetebälte fram mot horisonten.
Farten var hög och ibland råkade jag passera en avfart jag borde tagit men fartblindheten stoppade mig från att tänka allt för länge på det jag missade utan jag strävade istället mot nya mål, nya horisonter. En efter en visade sig vägarna bära mot nya förgreningar men vad jag inte tänkte på var att för varje val jag gjorde krympte vägen och med det även valmöjligheterna.
Likt en trött vagabond önskar jag komma hem, att släpa mina trötta fötter mot verandan och sitta ner ett tag. Andas i det som är nu, inte vad som kanske ska komma. Kasta av mig hatten och den av vägdammet smutsiga kappan och möta morgondagen med någon annan som likt mig bär på många vägar men nu funnit hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar