I told you I was sick

Även om jag alltid upplevt glädje över nuet och mitt liv så har det förekommit en malande, gnagande obehagskänsla i magen. Känslan av att det inte finns möjlighet att kunna vara lycklig tillsammans med någon annan utan att den skrämmande tomheten uppfyller och tar över hela ens väsen. I samma ögonblick någon korsar min väg och visar sig vara någon man inte trott existerade då knackar misstänksamheten mig på axeln och viskar att nu är du för lycklig, vänta bara, snart..

För jag, likt många andra, slappnar nog av och ler när det äntligen händer något som tar ner vårt för stunden heliumuppfyllda ego på jorden igen och låter oss sucka igenkännande. Vad var det jag sa, den självuppfyllande känslan av att allt kommer att gå åt skogen, det är inte en frågan om, utan när. Visst vilar det något tragiskt och sorgligt över detta behov av att må dåligt för att må bra? Lycka har alltid varit och lär för lång tid framöver vara ett svårdefinierat och jobbigt element som jag aldrig kommer lära mig behärska. Det finns dock någon tragikomisk tröst i att veta att jag inte är ensam om detta omedvetna sökande efter bedrövelse och det fick jag bekräftat när jag var i Key West Florida.

Där, på kyrkogården, där alla gravar är ovan jord eftersom grundvattnet lätt kan skölja upp kropparna vid storm och störtregn, hittade jag min soulmate. Jag och mina för resan nyvunna vänner spenderade en hel dag på den kyrkogården, mitt i sommarvärmen, enbart för att hitta denna gravsten vi först trodde var ett bisarrt skämt. Var van de tråkigt, stela svenska kyrkogårdarna där den enda utsmyckningen var de blommor som stod framför gravstenarna. Här hade fantasin fått möjlighet att flödat fritt och det var med ett leende på läpparna vi strosade runt bland de dödas vilorum. Skratten blandades med förundrade utrop inför den ena härliga gravstenen efter den andra.

Key West kyrkogård finns vid Passover Lane, vilket är ett väldigt passande namn. Vid en orkan 1847 förstördes många av gravarna och kropparna och därför flyttades den till ett säkrare ställe. De vitkalkade gravarna som alla ligger ovan jord berättar mycket om stadens historia. Där ligger General Abraham Lincoln Sawyer som var en kortväxt person vars sista önskan var att få bli begraven i en kista gjord för en storväxt. Där finns även den cubanska kvinna vars farfar skrev cubas nationalsång. Här blandas höga som låga, vita som färgade och varje grav har en egen personlig utformning som skvallar om hur personen var eller uppfattades i livet.

När vi väl hittade gravstenen vi nästan glömt vi letat efter, skrattade vi så att vi nästan kissade på oss. Den var så självkritiskt ironisk att jag inte annat än kunde känna en direkt glädje. Historien berättar att det var en kvinna som hela sitt liv väntade på att dö i någon sjukdom, hypokondriker av stora mått. Så när hon till slut dog, vilket vi alla vet att vi någon gång måste, så hade hon arrangerat så att det på hennes gravsten blev inristat "I told you I was sick".

Gravarna må innehålla människor som för länge sedan dött men det är en plats som är mer levande för mig än något annat ställe...