Medar av stål

Min pappa och jag var en omöjlig kombination när jag var yngre. Likt så många andra före mig revolterade jag mot allt, våra diskussioner var hetsiga och vulkanutbrotten avlöste varandra med täta mellanrum. Det är naturligtvis en del av separationsprocessen men lika fullt smärtsamt för alla inblandade parter. Antar att en av anledningarna till att vi ofta rök ihop rejält var att vi alltid varit varandras spegelbild, inte bara till utseendet men även till sättet.

Det finns dock ett minne som fastnat i myllret av onödig information jag samlat på mig genom åren. Det hela utspelade sig en kall midvinternatt, snön låg gnistrande vit i höga drivor runt vår stora gård vars träskelett knäppte och klagade över kylan. Jag hade fått löfte om att följa med min pappa som med hästen skulle åka till skogsskiftet där timret låg och väntade. Min mamma hade motvilligt gått med på att komma och hämta mig i mörkret och kölden. Pappa skulle sova över i kojan och dagen efter börja det mödosamma arbetet med att köra hem timret han så omsorgsfullt fällt och lagt i prydliga högar efter vägen.

Även om skogsmaskinerna hade gjort sitt fulla intåg i skogsarbetarens vardag så fortsatte min pappa att använda sig av hästen som arbetsredskap. Det låg något vackert i det tunga arbetet, samarbetet med hästen och jag kunde se så stolt han var när han kom hem efter en lång och hård dag i skogen. "Marken mår mycket bättre av detta och varför ska jag sitta i en stor bullrig traktor när jag kan vara ute i solen och andas in den friska luften?" var min pappas kommentar till de som hånfullt skrattade åt hans gammelmodiga sätt att relatera till skogen. Han såg längre än bara pengar och effektivitet, han såg skogen som en vän som delade med sig av sina gåvor och som han i sin tur måste behandla med den största respekt.

Vi hjälptes åt att tillsammans sela hästen, Ludde, vår stora fuxfärgade Ardennerkorsning. Han var orolig och frustade irriterat åt att vi hade mage att störa honom när han som bäst mumsade i sig melassen och höet. Pappa viskade lugnande ord i örat på honom och strök honom över den grova halsen medan mina fingrar, fummliga av kylan, försökte skynda på arbetet med selen. Pappa som i vanliga fall är otåligheten personifierad var lugn och lät mig ta den tid jag behövde. När jag var klar backade han ut Ludde ur spiltan och vi traskade ut mot släden. Knarret snön skapade av våra snabba steg ekade mellan stallbyggnaden och huset när vi skyndade oss fram. Den under sommaren tjärade släden stod svart och mäktig där på bakgården och väntade på oss och trots kylan kunde jag känna den underbara doften av den svarta massan.

Jag sjönk ner under den enorma fällen medan pappa backade in hästen mellan skacklarna. Han fäste Ludde med van hand och som kronan på verket satte han på bjällrorna. Jag lyfte undan den tunga fällen så att han också kunde krypa ner i värmen. Han tittade på mig med ett snett leende och med ett stadigt grepp runt tömmarna smackade han igång Ludde som med ett ryck drog iväg med oss. Jag kunde känna hästens otålighet vibrera i släden när han i kylan försökte skynda fram mot det för honom okända målet.

Så småningom saktade hästen ner sin framfart och jag vågade sticka upp mitt huvud från fällen. Vi hade nu lämnat byn bakom oss och för varje steg Ludde tog kom vi djupare in i skogen där tallarnas enorma grenar slöt upp bakom oss och lade vägen vi lämnat i mörker. Vi skulle ha kört i blindo om det inte varit för månens sken som i snöns kristaller reflekterades och skapade ett magiskt ljus. Jag lutade bak mitt huvud så långt det gick och blickade lyckligt upp mot den svarta himlen. Där uppe tindrade universums miljoner stjärnor just den stunden bara för mig och min pappa. Jag minns hur han med lugn och trygg röst berättade om hur arbetet i skogen gått till när han var liten och jag sög åt mig det som för mig tycktes som sagor.

Till ljudet av min pappas röst och och det taktfasta ljudet från bjällrorna runt Luddes hals somnade jag, vaggad till ro, trygg i vetskapen om att min pappa skulle skydda mig från skogens alla monster. Allt för snabbt kom vi fram till slutet på resan, vid det här laget var Ludde löddrig av svett och vi fick skynda oss att ta av honom selen för att torka honom torr med hö. Stallet var kyligt men med hästens ångande värme blev det trånga utrymmet snabbt varmt. Pappa slog sönder is skorpan i vattenhon och hästen kunde äntligen dricka. Min mamma dök upp inte allt för länge efter och jag minns så besviken jag var över att vara tvungen att lämna allt detta magiska bakom mig och återvända hem. Så länge jag kunde tittade jag genom bilens bakruta på pappa som stod där, mäktig och stark, ett med skogen..