Har spenderat midsommar med släkten. Planerade egentligen något helt annat men efter en rad olika omständigheter blev det så. Inte för att jag led särskilt stora kval över att umgås med dem men däremot var resan lite väl lång för den korta tid vi hade tillsammans. Varje gång jag svänger ner med bilen på vägen som går mot mina föräldrars gård, smyger sig ett omedvetet leende fram på mina läppar. Lugnet lägger sig över min oroliga själ och även om lycka är ett abstrakt och svårdefinierat ord så tror jag att det är just detta jag känner. Mitt hjärta fylls till brädden med värme när jag ser björkarna som stolt visar vägen hem, ängarna som inbjuder till en stunds vila i det gröna gräset och allt detta försöker jag insupa i ett enda andetag.
Dagen går fort då det finns så mycket att göra, så många vänner att träffa och när kvällen äntligen kommer tar jag tacksamt emot sängens värme. Däremot, hur trött jag än är så vaknar jag alltid tidigt. Glädjen jag känner här springer runt i min kropp och rycker i mig, talar om för mig att det inte går att sova när solen stiger och fåglarna sjunger. Tar min kopp med den mörksvarta oljeliknande substans mina föräldrar envisas med att kalla kaffe och sätter mig på trappan som just håller på att värmas upp av morgonsolen. Fåglarna lever om i trädtopparna men jag kan urskilja storspoven, vars underbara drillande nere på ängen alltid väcker något sorgset i mig.
Klär raskt på mig, drar kammen genom håret och går ner på ängarna mot viken där stugan väntar på mig. Gräset som fortfarande är vått av morgondaggen, ljudet av vinden i lövträdet, de sommarsega insekterna och silon med sitt lugnande ljud är vågor av minnen för mig. Jag återupplever mina sommarlov när jag sprang på ängen och lekte indian med min bästa vän, hur vi smög oss ut mitt i natten för att bada i viken. Vattnet spegelblankt och dimman som låg som en slöja över. Leende går jag vidare med ett grässtrå i munnen. Ja, det är skönt att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar