Jag älskar Stockholm. Trodde aldrig att jag skulle yppa dessa ord, det kändes som en omöjlighet - men jag gör tydligen det. Ibland händer det att jag har fel, kanske en gång var 10:e år si så där och då är jag den första att erkänna det. Kanske, säger kanske, hade jag tidigare fel om Stockholm. För vad annars kan det vara än kärlek när jag känner ett pirr, en ack så försiktig krusning av fjärilsvingar i magen varje gång jag ser staden närma sig? Hur jag likt ett barn inte kan hålla leendet borta från mina läppar när jag glider förbi Alvik och kör upp på Tranebergsbron för att sedan svänga av på Essingeleden.
När jag dyker ner i Fredshälltunneln längtar jag ut, vill skynda, skynda trots att den i mina ögon inte alls kan liknas vid något annat än en vidadukt egentligen. När jag slutligen hamna på min slutstation Lilla Essingen går jag alltid ner till vattnet några minuter, passerar trädet som ramlat men fortfarande lever och sätter mig vid bryggan. Knarret från båtarna och måsarnas skrik ger en alldeles särskild värme i mitt hjärta. När solen lyser är Västerbron sagolik, älskar hur strålar leker i morgondiset på det lugna vattnet och jag längtar ut varje sekund jag sitter inomhus. Kan gå längst vattnet och bara finnas, se de förälskade människorna utan att känna avund. Det är som att vandra fram i en glasbubbla, ensam men ändå omringad av människor.
Som sagt, kanske, bara kanske, hade jag fel angående Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar