Ögonblick av verkligheten

Idag upptäckte jag något eller ska jag säga någon? Jag har på min dagliga lunchpromenad passerat samma man flera gånger utan att reagera över hans närvaro. Det är smått märkligt, ja snudd på otroligt då jag oftast registrerar det mest underliga ting efter vägen. Denna man smälter på något sätt in i omgivningen, han existerar bara, utan att göra något väsen av sig. Vet inte vad som gjorde denna dag annorlunda än övriga men idag såg jag honom. När min hjärna registrerat hans närvaro och även insett att jag passerat honom flertalet gånger var jag tvungen att sakta ner mina steg för att se vad som gjorde honom så synligt osynlig. Där satt han med sitt korsord i knät och påminde mer om ett hologram än av en verklig människa. Det var nästan så jag ville gå fram och ta på honom för att se om han var verklig.

Hans svarta plisserade byxor var något för korta och hölls uppe av ett par rejäla mörblå hängslen. De satt stadigt fast i byxlinningen och hade i sin strävan att göra sitt jobb gjort att byxan landat någonstans under brösten på honom. Skjortan var urtvättad med en gråaktig ton och över den magra överkroppen hängde en jacka vars ursprungsfärg mest troligt varit röd en gång i tiden och som nu sett sina bästa dagar. Håret kort och grått, lite vindruftsigt, läsglasögonen nedsjunkna på näsan. Det fanns en djup rynka i pannan som verkade mer eller mindre ha planterat sig i där, som om hela hans liv gick ut på att fundera över något knivigt ord. Just idag låg hans korsord där i knät så prydligt men han tittade upp då jag stegade förbi. Ett pillimariskt leende lekte i ena mungipan och jag fick en nådig nick, knappt märkbart, likt en kunglighet. Glimten i ögat gav mig en aning om att han mest troligt noterat mig alla de gånger jag passerat trots att jag inte gjort samma lika med honom.

Tanken slår mig där och då, hur många synligt osynliga människor går vi förbi varje dag? Människor som lever sitt liv likt i en glasbubbla - där men ändå inte. Vad kan ha hänt som gjorde att de helt plötsligt inte längre var en någon utan blev ett något? Hade tiden räckt till hade jag mer än gärna satt mig ner för att samtala en stund med denne man, gett ansiktet ett namn, gjort honom till en någon. Men jag antar att han kommer att sitta där på sin bänk imorgon med, med sitt korsord i knät, läsglasögonen nedhasade på näsan och då kommer jag att ta mig tiden jag inte hade idag. Tid att dröja ett ögonblick i verkligheten.