Jag vaknade med oro i kroppen idag. Långt innan klockan ringde slog jag upp mina ögon och slängde ut armen i ren förskräckelse över det oförlåtliga sveket min hjärna gjorde genom att tvinga mina ögonlock att öppnas. Hjärnspöken, de finns där hela tiden, äter på mitt lugn. Min hjärna har nämligen de senaste dagarna gått på högvarv och jag upptäcker att jag flyter bort utan att märka hur timmarna går. En välsignelse vissa dagar medan det mer liknar en förbannelse andra dagar. Försöker sopa upp tankeråttorna som illvilligt smyger i ytterkanterna där jag inte kan få tag på dem. Vet att de finns där för jag kan se deras ögon lysa röda i mörkret och de gnager på min sinnesfrid.
Tacksamt kliver jag upp och gör mig färdig för jobbet, en ritual som inte kräver mycket tankearbete. Borsta tänderna i duschen, handduk, hårtork, kläder, nycklar, låsa, bilen. Löpandebandprincipen. Det tar en timme att köra till mitt jobb, brukar gäspa ikapp med mina mottraffikanter (finns inget som heter medtraffikanter i min värld) men ju närmare Stockholm jag kommer så brukar även leendet infinna sig. Inte idag. Det mal något i magen, något obestämbart. Längtan. Bort med dig, inte nu, har inte tid eller ork att brottas med dig. Lönlöst, den finns där ändå och jag suckar tungt. Okej, kom och sätt dig på min axel ett tag, fast du är tung så kan du få följa med. Lova att inte göra för mycket väsen bara..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar