Onedin linjen, en av flera serier jag följde med fanatisk beundran när jag var yngre. Bara introt gör mig lyrisk, musiken som ger en känslan av den uppfriskande sältan från havet när det stormar och vinden i ansiktet som kan ta andan ur en. Jag fascinerades av kvinnorna som tappert stod där ensam vid hamnen och väntade på sina män. I vått och torrt stod de raka i ryggen med vinden som blåste genom deras hår. Kanske en slinga lossnade från den väl lagda frisyren och de strök den långsamt bakom örat, allt för disträ och borta i sina tankar och omsorger om någon som de inte visste levde eller var död.
Männen var riktiga män med polisonger som nästan hade ett eget liv. De var inte heller särskilt känslofulla utan var näst intill kalla i sin interaktion med den kvinna som ändå var den som skötte om honom, brydde sig om och saknade när han var borta. Kan de måhända varit ömma och kärleksfulla när mörkret föll? Kanske han viskade sina kärleksord med öm stämma när han visste att ingen kunde höra honom? Strök henne försiktigt över kinden med sina valkiga händer när hon grät över att han åter igen var tvungen att ge sig ut. Tröstade och vaggade henne stilla i sin famn.. Jag kan bli tårögd själv av dessa serier, jag bygger vidare i min fantasi och kan känna en längtan efter ett sådant liv själv även om det liv jag har är så nära fantastiskt man kan komma utan att bli patetisk.
Men vad är det då som lockar med detta väldigt könsuppdelade samspel där män är män och kvinnor är kvinnor? Kan inte påstå att jag är ultrafeminist, inte heller är jag undergiven på något sätt men ändå, ändå längtar jag och trånar efter allt som innehåller de ingredienser som dessa serier består av. Att idag säga så, att man längtar till en annan tid, en annan plats med ett helt annat samhälle är nästan snudd på att häda. Vad jag menar med den längtan är naturligtvis inte att jag vill ha ett liv i underkastelse, att behöva känna mig sämre eller underordnad någon. Nej, vad jag menar med det är mer en längtan efter ett liv som känns mer äkta. Att mödorna på något sätt gör en mer tillfredsställd med tillvaron. För att inte tala om friheten att inte vara så fruktansvärt tillgänglig hela tiden. Men det är ju bara mina smått förvirrade drömmar som naturligtvis inte kommer att uppfyllas och ibland är det kanske tur. Att drömma är en sak, att sen inte alltid få den drömmen uppfylld är lika gott det. Tror jag.
2 kommentarer:
Dessa bilder ser jag, vill åt, drömmer om, ofta. Utan att se serier. Just den här bilden av kvinnan på kajen och mannen som anlöper hamnen är kanske något av en sinnebild av längtan/genuin kärlek, jag vet inte.
Ett brev var ett brev och det kom fram när det kom fram. Var inte det fint, så säg?
Jag tror det som lockar med just det där, det uppdelta, är väl att vi rör oss i en tid då män knappt får vara män och kvinnor knappt får vara kvinnor. Alla är jämlika, alla är samma, inga skillnader får förekomma på några plan. Grovt generaliserat. Klart man vill ha skarpare konturer. Åtminstone vill jag det, utan att för den sakens skull blanda in begrepp som underkastelse och dylikt.
Sånt här får mig att undra om någon nånsin kommer att romantisera om tiden vi lever i just nu? Har alla ställt sig den frågan genom åren? Ser man aldrig någon tjusning med vad vi har just nu?
En dröm är en dröm, och värdet av den bestämmer man väl själv. Vissa saker kanske dock mår bäst av att förseglas?
Lustigt att du skrev det här just idag..
Det är idag något ful i att vilja vara det man är i ett samhälle där dubbelmoralen härskar. En kvinna vill ofta vara jämlik i det mesta till notan kommer fram eller när dörren ska öppnas.. Grovt generaliserat så klart.
Ett brev, ibland kan jag längta efter ett brev, handskrivna ord som med omsorg skrivits ner. Ja, tillgängligheten var sämre förr men uppskattningen desto större.
Vad finns att romantisera om idag?Kanske bara om framtiden blir om möjligt värre än vad det är idag. Någon kanske drömmer om hur man skrev brev via en dator, uråldrigt men med betydligt mer känsla än vad framtiden ger?
Ja drömmar är och förblir ibland bara hjärnsagor men lika fullt finns längtan kvar.. Och att jag skrev om detta idag var väl ödet så säg? Vi gläds å Era vägnar :)
Skicka en kommentar