Akustisk rundgång

Dagen började inte riktigt som jag hade hoppats utan istället vaknade jag med huvudvärk efter mardrömmar, regnet strilade ner och tröttheten var förlamande. Att masa sig upp ur sängen var inte uppskattat av min kropp men på något sätt lyckades hjärnan motivera musklerna att röra sig mot duschen. Strålarna av vatten som mötte kroppen kändes mer som småspik än välgörande massage och trots att jag spenderade extra minuter framför spegeln ville inte håret göra som det blev tillsagt.

De mardrömmar jag sista nätterna slagits med är av det återkommande slaget, de kommer under stress och när jag känner mig trängd vilket jag vet att jag gör just nu. Det är olika hus jag befinner mig i men problemet är alltid detsamma, det kommer någon som vill mig illa och jag kan inte eller hinner inte låsa alla dörrar. Symboliken är även för en icke troende som jag ganska glasklar och jag får ta det för vad det är, en påminnelse om att jag borde göra något åt hoten. Hotet som i detta fallet kanske inte är så påtagligt men lika fullt stör det min sömn och min nattro.

Bilfärden var inte särskilt upplyftande den heller, den kommersiella radion byttes på inrådan från mer upplyst håll ut mot P3 men jag vet inte, samma musik där men utan reklamen som jag i och för sig tacksamt slapp höra. Arbetsuppgifterna idag var något större med tanke på att jag jobbar sista dagen på mitt älskade Essingen och det var något tungrott att börja med att avsluta. Har trivts här bland måsar och oväntade violinkonserter men allt har ett slut och just idag är det slutet här.

Just då och där hände det, telefonen ringde och samtalet slutade med ett försiktigt "Jag kommer att sakna dig för vet du vad? Jag älskar dig." Paff och puttad ur den negativa spiral jag cirkulerat i hela förmiddagen svarade jag tillbaka med samma ord och med samma känsla. Det var inte sagt i den bemärkelsen som förälskade par säger till varandra, blygt och försiktigt. Nej, det var ärligt och rakt menat, från en tvillingsjäl till en annan trots att åren bildade en ravin mellan oss. De orden tar jag med mig till kudden ikväll och om jag har tur drömmer jag vackra ord istället för de gnisslande oljuden jag tvingats höra på senaste nätterna.

Ungdomssvärmeri

Det här är ett kort på min farmor och farfar en sommardag vid fäboden och året är 1933. Min farmor är nyss fylda 21 och den regerande kungen heter Gustav V. Det här året öppnar det första koncentrationslägret i Tyskland och det ökända bokbålet tänds utanför operan i Berlin. Inget av detta verkar existera i dessa två människors tankar, de har bara ögon för varandra.

Min farfar tillhörde en stolt och rik släkt av jordbrukare medan farmor kom från en stor men fattig familj där min farmors mamma tidigt blev änka och tvingades försörja den stora baranskaran genom att sy. Farmor har berättat hur hon långt in på småtimmarna när barnen somnat satt där och sydde i svaga lampors sken. Hon gifte aldrig om sig, kärleken var för stark och det är något tragiskt vackert över just detta faktum. Denna starka kvinna formade farmor till att bli en stolt och stark kvinna som tog sina egna vägar, jag vill tro att något av hennes orubbliga tro på sig själv skrapat av sig på mig.



Det oskuldsfulla men samtidigt känsloladdade fotografiet är ett av mina favoriter. Jag älskar känslan de förmedlar bara genom hur deras kroppar talar. Farfar lutar sig fram och det märks hur gärna han skulle vilja röra vid farmor men den sortens offentlig uppvisning i känslor var inte accepterat. Farmors blyga men helt uppenbart uppskattande blickar skickar vågor av känslor 75 år efter att kortet är taget. Där är känslan jag jagat, ren och skir kärlek i sin linda. De är sedan många år tillbaka döda, men jag har deras kärlek bevarad för alltid.

Reslust

När jag var, om inte mindre så åtminstone yngre, hade jag ett stormigt inre och kaotiskt liv. Mina vänner valde jag utifrån humör för dagen och även om det låter destruktivt så trodde jag mig veta bäst just där och då. När min smärta blev för stor och mitt mörker hotade sluka mig tog jag det lilla sparkapitlal jag hade och reste till vad jag ansåg vara det land som skulle rädda mig från mig själv och det för mig farliga umgänge jag hade. Jag gjorde en helomvändning vad gäller livsstil och valde USA som min helbrägdagörare. Lite visste jag då att möjligheten till att känna mig hel, undret av lugn och hoppet om stillhet i själen inte hittades någon annanstans än inom mig själv.

Under mitt år i USA mötte jag människor som spontant och utan hämningar öppnade sina hjärtat för mig och berättade om sina liv. Många berättelser skrämde mig, andra retade min fantasi och några var hysteriskt roliga. Flyktiga möten, vad tänkte de på när de av alla i sin omgivning valde ut mig för att berätta om sitt liv? Vad fick dem att just den dagen känna ett behov av att för en komplett främling ösa ur sin brunn av hemligheter, besvikelser, sorger glädjeämnen och skrattretande historier?

Alla dessa människor har jag mött när jag varit på resande fot och eftersom jag allt som oftast reser ensam så har jag gott om tid att studera människorna runt mig. Att resa kan ibland dra fram oanade känslor då man alltid lämnar något bakom sig och åker mot något annat. Rädslan för det som ska komma, längtan efter det som kan bli och sorgen över det man lämnar bakom sig vävs in i varandra.

Mötte en man som ogenerat satte sig bredvid mig i en buss som inte alls var fullsatt. Han slängde upp sin trådslitna väska i hyllan ovanför, slätade till sin skrynkliga skjorta och visade mig det största leende jag sett. Hans vita tänder, eller de som fanns kvar, glänste mot hans vackert mörka hud och han tog av sig sin hatt när han presenterade sig. "So darling, where are YOU going?" var inledningen på vårt två timmar långa samtal om livet, döden och fängelsestraff. Denne man visade sig vara en mästare på att berätta, han fängslade mitt intresse till den grad att jag tror jag satt på samma fläck hela den lång resan, hela tiden ivrigt väntade på nästa historia. Värmen var olidlig och vi svettades båda två rätt rejält för även om Greyhound bussarna tar en precis vart man vill så kunde de inte skryta med varken air condition eller sköna säten.

Bussen susade fram genom den amerikanska södern, utanför ståtade majsfälten och vidderna var oändliga. Medan mörkret sakta föll och allt jag tillslut kunde se av mannen vars namn jag glömt, var hans ögon och tänder kom jag att få ta del av denna underbara mans liv. Hans berättelse fick mig att skratta så tårarna rann men undertonerna av hans livskamp fanns där hela tiden. Kampen om att överleva som svart i södra delen av Mississippi, hur fördomar ibland kan bli till sanningar om man får höra dem tillräckligt mycket och länge.

Han berättade glatt om den gången han var strandsatt i en stad utan vänner och i desperat behov av en bil. Då mannen ifråga var ägare till ett par allt för flinka fingrar låg det närmast till hands att stjäla en. Sagt och gjort, han hittade en fin bil som var barnsligt enkel att bryta sig in i. Han körde iväg med ett glatt leende men upptäcker till sin fasa att han efter bara några minuter har hela stadens poliskår efter sig, det visade sig nämligen att bilen han valt ut råkade tillhöra stadens borgmästare. Som var vit, vilket han inte var. Detta resulterade i några långa månader i statens fängelse och den här resan var hans resa ut ur den staden.

Detta var bara en av alla fantastiska historier jag fått serverat framför näsan, jag minns dem alla och har dem nära hjärtat. Att resa är fantastiskt, att dela med sig av sin inre resa är obetalbart.

Tick tack..

Det är tyst inne i mitt kontor, ibland ringer telefonen och jag hoppar förskräckt till av det höga ljudet. Snabbt avklarade frågor, tillbaka till tystnaden.. Klockans tickande blir högre och högre, kan inte undgå att titta på sekundvisarens snigelfart över strecken, gick den inte baklänges just? Börjar för skoj skull räkna ut hur många sekunder det är kvar innan jag slutar.. ingen bra idé.. 30450 sekunder kvar.. Nåja, jag har ju de skrikande dagisbarnen att titta och lyssna på.. Ibland önskar jag att det fanns en tidsmaskin.. nu är det bara 30300 kvar..

Mörk himmel

Sitter vid altanen och ser hänfört på skådespelet himlen ger mig. Molnen tornar upp sig där utanför, hotfulla och svindlande vackra. Dessa luftfyllda vattenreservoarer kan fängsla mitt intresse flera timmar då de aldrig stannar på samma punkt och hela tiden förändras. För att inte tala om färgerna de ger, ingen kan säga att grått är tråkigt då moln har en förmåga att skifta från djupaste svart till klaraste vit på några timmar. De blåser upp sig och verkar vilja visa mig sina krafter, likt en stridsberedd tupp ståtar de där uppe i skyn och skrävlar om sina krafter. Se på mig, se vad jag kan!

Jag lutar mig bak och ler när de äntligen exploderar och slänger sitt regn över mig. Naturens krafter är mäktiga och jag känner mig levande i dess närhet. Det är tropiskt fuktigt ute och jag öppnar fönstret i sovrummet, värmen och fukten slår emot mig men jag anar även en kyla, en vag påminnelse om att det inte längre är högsommar utan att vi är på väg mot höst. Med smattret från regnet mot plåttaket somnar jag leende, jag älskar oväder och lugnet det ger mig inombords. Det kanske är så att när jag möter ett kaos ute som är större än mitt invändiga så kan stormen inom mig bedarra om än för ett ögonblick. Oavsett så vaggas jag till ro, trygg och lugn.

Kustlandskap

Där vinden blåser och ger liv åt det gamla träet i vår lilla stuga, där regnet piskar mot rutorna och takpannorna flyger, där molnen tornar upp sig hotfulla och arga där möts vi i natt. Brasan i den lilla kaminen lyser upp väggarna med sitt varma ljus och gör skuggfigurer av våra långsamma rörelser, ger oss känslan av alla som sökt sin tillflykt till just vårt vindpinade himmelrike.

Vi rör oss sakta, skrattar i samförstånd, pratar lågt och med eftertanke medan vi dricker den värmande gyllengula drycken. Stugan knakar i mörkret men vi är inte rädda, vi är skyddade från vädergudarna eftersom de är våra vänner, i stormen trivs vi, får näring. När elden falnat till glöd blåser du ut stearinljusen och vi somnar lyckliga till havets lek med vinden, nära, nära med din andedräkt som värmer min nacke och jag viskar tyst för att inte väcka dig:

Sov gott..