Sitter vid altanen och ser hänfört på skådespelet himlen ger mig. Molnen tornar upp sig där utanför, hotfulla och svindlande vackra. Dessa luftfyllda vattenreservoarer kan fängsla mitt intresse flera timmar då de aldrig stannar på samma punkt och hela tiden förändras. För att inte tala om färgerna de ger, ingen kan säga att grått är tråkigt då moln har en förmåga att skifta från djupaste svart till klaraste vit på några timmar. De blåser upp sig och verkar vilja visa mig sina krafter, likt en stridsberedd tupp ståtar de där uppe i skyn och skrävlar om sina krafter. Se på mig, se vad jag kan!
Jag lutar mig bak och ler när de äntligen exploderar och slänger sitt regn över mig. Naturens krafter är mäktiga och jag känner mig levande i dess närhet. Det är tropiskt fuktigt ute och jag öppnar fönstret i sovrummet, värmen och fukten slår emot mig men jag anar även en kyla, en vag påminnelse om att det inte längre är högsommar utan att vi är på väg mot höst. Med smattret från regnet mot plåttaket somnar jag leende, jag älskar oväder och lugnet det ger mig inombords. Det kanske är så att när jag möter ett kaos ute som är större än mitt invändiga så kan stormen inom mig bedarra om än för ett ögonblick. Oavsett så vaggas jag till ro, trygg och lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar