När jag var, om inte mindre så åtminstone yngre, hade jag ett stormigt inre och kaotiskt liv. Mina vänner valde jag utifrån humör för dagen och även om det låter destruktivt så trodde jag mig veta bäst just där och då. När min smärta blev för stor och mitt mörker hotade sluka mig tog jag det lilla sparkapitlal jag hade och reste till vad jag ansåg vara det land som skulle rädda mig från mig själv och det för mig farliga umgänge jag hade. Jag gjorde en helomvändning vad gäller livsstil och valde USA som min helbrägdagörare. Lite visste jag då att möjligheten till att känna mig hel, undret av lugn och hoppet om stillhet i själen inte hittades någon annanstans än inom mig själv.
Under mitt år i USA mötte jag människor som spontant och utan hämningar öppnade sina hjärtat för mig och berättade om sina liv. Många berättelser skrämde mig, andra retade min fantasi och några var hysteriskt roliga. Flyktiga möten, vad tänkte de på när de av alla i sin omgivning valde ut mig för att berätta om sitt liv? Vad fick dem att just den dagen känna ett behov av att för en komplett främling ösa ur sin brunn av hemligheter, besvikelser, sorger glädjeämnen och skrattretande historier?
Alla dessa människor har jag mött när jag varit på resande fot och eftersom jag allt som oftast reser ensam så har jag gott om tid att studera människorna runt mig. Att resa kan ibland dra fram oanade känslor då man alltid lämnar något bakom sig och åker mot något annat. Rädslan för det som ska komma, längtan efter det som kan bli och sorgen över det man lämnar bakom sig vävs in i varandra.
Mötte en man som ogenerat satte sig bredvid mig i en buss som inte alls var fullsatt. Han slängde upp sin trådslitna väska i hyllan ovanför, slätade till sin skrynkliga skjorta och visade mig det största leende jag sett. Hans vita tänder, eller de som fanns kvar, glänste mot hans vackert mörka hud och han tog av sig sin hatt när han presenterade sig. "So darling, where are YOU going?" var inledningen på vårt två timmar långa samtal om livet, döden och fängelsestraff. Denne man visade sig vara en mästare på att berätta, han fängslade mitt intresse till den grad att jag tror jag satt på samma fläck hela den lång resan, hela tiden ivrigt väntade på nästa historia. Värmen var olidlig och vi svettades båda två rätt rejält för även om Greyhound bussarna tar en precis vart man vill så kunde de inte skryta med varken air condition eller sköna säten.
Bussen susade fram genom den amerikanska södern, utanför ståtade majsfälten och vidderna var oändliga. Medan mörkret sakta föll och allt jag tillslut kunde se av mannen vars namn jag glömt, var hans ögon och tänder kom jag att få ta del av denna underbara mans liv. Hans berättelse fick mig att skratta så tårarna rann men undertonerna av hans livskamp fanns där hela tiden. Kampen om att överleva som svart i södra delen av Mississippi, hur fördomar ibland kan bli till sanningar om man får höra dem tillräckligt mycket och länge.
Han berättade glatt om den gången han var strandsatt i en stad utan vänner och i desperat behov av en bil. Då mannen ifråga var ägare till ett par allt för flinka fingrar låg det närmast till hands att stjäla en. Sagt och gjort, han hittade en fin bil som var barnsligt enkel att bryta sig in i. Han körde iväg med ett glatt leende men upptäcker till sin fasa att han efter bara några minuter har hela stadens poliskår efter sig, det visade sig nämligen att bilen han valt ut råkade tillhöra stadens borgmästare. Som var vit, vilket han inte var. Detta resulterade i några långa månader i statens fängelse och den här resan var hans resa ut ur den staden.
Detta var bara en av alla fantastiska historier jag fått serverat framför näsan, jag minns dem alla och har dem nära hjärtat. Att resa är fantastiskt, att dela med sig av sin inre resa är obetalbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar