Det gick inte att hålla sig inne trots förkylning och hals som gav mig basröst likt en 70-årig whiskydrickande storrökare. Kameran drogs fram och trots min fortsatta frånvaro av bevingade ord tänkte jag i mitt stilla sinne att måhända orden kan svika mig men skogen? Aldrig skogen..
Hittade en stenmur långt inne i skogen som jag aldrig stött på vid tidigare vandringar. Den omringade en stengrund som vittnade om att andra än jag funnit denna plats vacker.
Höstlöven täcker marken men idag var det den enda påminnelsen om att hösten sakta håller på att krama livet ur skogen. Värmen omslöt mig och jag kände mig lika dåsig som flugorna som förnöjt surrade runt mig.
Jag fantiserade för mig själv vad de som bott här tänkte på när de valde just denna plats, vad fick dem att flytta? Om min nyfikenhet någon gång den närmaste veckan övervinner latheten ska jag söka mig hit när morgondimman fortfarande täcker marken, bara för att se om den är så magisk som jag misstänker.
För ett par ögonblick tillät jag mig att sjunka ner i det gröna täcket som låg som en inbjudande matta runt de magnifika träden och under några minuter flöt jag fram i ett ingenting medan solen lekte mellan träden.
Även de bästa av stunder har sitt slut och även så denna. Plikter väntade på mig där hemma och motvilligt klev jag upp för att gå hemåt, dock en aning mer tillfredsställd med livet. Höstlöven får avsluta min skogspromenad. De är vackrare än den vackraste ros i sina miljoner färger som sprakar i solen. Jag måste definitivt komma hit en morgon eller varför inte en sen kväll då hjortarna sakta smyger sig fram mellan buskarna. Här är verkligen gudagott att vara. 