Whisky och mjölk

Jag reste hem men känslan dröjde sig kvar i mig att detta jag lämnade bakom mig var mitt hemma medan det jag närmade mig inte längre var något jag kände i mitt hjärta. Det var en konstig upplevelse att ha en klump i magen som växte sig större och större där inne medan träden runt mig växte sig högre och högre och vägen krymte.

Väl framme mötte ett stort tomt hus mig fast värmen från mina föräldrar fyllde det till brädden och gjorde mig glad. Min underbare far hade gjort färdigt whiskyn han visste jag ville ha, fyllde glaset och drack en tyst skål för honom medan skålen fylldes med mjölk och tunnbröd som lätt slank ner. Hemma men borta.. ja så kändes det. Tog mitt glas och gick ut i den kyliga natten, vickade huvudet bakåt och tittade upp på himlen som fyllts med stjärnor, stjärnor jag vet jag tittat på så många gånger förr, ibland med tårar som gjort dem suddiga och ibland med glädje och skratt, många gånger ensam men även någon enstaka gång tillsammans med någon annan. Aldrig att de känts så nära som den kvällen, nära men långt bort ändå. Som om allt det där jag önskar och känner finns just inom räckhåll.

Dricker ur glaset, ger himlen en sista blick och går in med ett leende igen, oavsett var hemma är så finns det en himmel som rymmer all min längtan och alla mina drömmar.

Andligt ljus i mörkret

När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.

Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.

Grå vardag

Idag är en dag som alla andra dagar men ändå är den olik. Ute är dimman tät och skymmer min annars så vackra morgonutsikt av träd och fält där rådjuren brukar strosa i lugn och ro. För inte allt för länge sedan men ändå en hel evighet sedan vaknade jag upp till en helt annan utsikt med helt andra förutsättningar för hur dagen skulle te sig, den var förprogrammerad och tråkig. Det vill säga fram till den dagen jag satte ner min fot och sa nej, hit men inte längre. Den dagen har jag aldrig ångrat för nu sitter jag här, i köket som bara var en dröm för ett år sedan, i huset i staden som jag älskade redan innan jag visste om dess existens eller hur den såg ut.

Allt jag har och äger har jag själv valt ut, känt på och nickat leende när jag vetat exakt var i huset den kommer att lysa upp min dag. För även om ute är grått och trist, träden tappar mer och mer sina vackra höstlöv och kvällsarbete står på agendan så tar jag allt med ett leende för det är mitt val, jag har inte viljelöst låtit mig fösas fram i en formlös massa utan vilja, utan jag har själv stakat ut min framtid. Det är skönt och ibland lite skrämmande att själv bestämma och forma sitt liv men har man väl tagit första steget så finns ingen återvändo. Så här är jag, i grå vardag med ett leende på läpparna, livet är härligt!

Sommarminnen

Dricker ett avslappnade underbart gott rosévin som har en färg av ljusaste hallonsaft och som när det likt sammet glider runt i gommen påminner om en ljum sommarkväll i bersån, sol som sakta sjunker ner över horisonten och skänker trädgården ett varmt guldgult sken och solvarma skogshallon. Just i den tanken och det tillståndet vill jag stanna ett tag, men ingenting varar för alltid. Allt som har en början tenderar att ha ett slut, ibland förr och ibland senare. Men här är nu och det kan jag hålla kvar en stund.

Finns du?

Om jag saknar dig, kommer du till mig då?
Ger du mig ljus om jag delar med mig av mitt mörker?
Om jag är trött, låter du mig sova i dina armar?
Om jag är vilse, hittar du mig?
När jag famlar i mörkret, lyser du upp min väg?
När allt omkring mig rasar, håller du upp mig?
Ger du mig kärlek även när jag inte förtjänar dig?
Kan du se genom min fasad och hitta mig?

Jag måste tro att du finns för utan hoppet är jag ingenting.