När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.
Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar