När jag inte är hos dig är jag bara halv. När jag är med dig är jag allt. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar att vara med dig. Det finns inga ord som beskriver känslan av att känna dig nära. Det är kärlek på ett okomplicerat vis. För detta älskar jag dig.
Idag hittade jag ett gammalt brev jag trodde jag gjort mig av med. Hur känner han nu när jag inte är där? Är han fortfarande halv? Känslorna som fyllde raderna var smärtsamma på mer än ett sätt, de representerade ett slut på en början. En början jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv i. Nu blev det inte som jag tänkt det utan istället hittade jag ett slut jag kunde finna något gott i. Allt detta är fragment av livet, delar som verkar så hela, delar som jag alltid tror ska göra mig hel. Det gör ont att läsa det där brevet igen, gå igenom samma känsla av förlust, uppleva sorgen som rev genom min kropp.
Minns att jag där och då slängde ut den orealistiska och smått elaka tanken att det hade varit bättre om föremålet för min sorg hade dött, försvunnit från jordens yta så jag slapp bli påmind om allt. Det var inte en allt för genomtänkt eller för den delen sund tanke för så tyckte jag egentligen inte. Men när någon man tror är den eviga kärleken glider en ur händerna mitt framför ens ögon finns ingen rim eller reson i hur man tänker, allt är kaos. All kärlek kan i en handvändning omvandlas till ett brinnande hat eller lika gärna en sorg som skär genom märg och ben, som gör att livet försvinner framför fötterna och dimma fyller huvudet. Det är många gånger jag upplevt känslan även om jag aldrig i slutändan verkligen levt med kärlek utan mer en önskan om denna väldigt flyktiga känsla. Just nu försöker jag finnas här och nu, inte skapa luftslott men ändå hoppas och våga tro. Tro på dig, tro på mig, tro på sol, tro på värme, tro på allt, tro på inget, tro på någon..
Han är borta ur mitt liv nu, inte glömd men minns honom med värme istället för med ilska. Jag hoppas han minns mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar