Dålig dag vs jag.. 1-0

Just idag kan jag väl lugnt säga att jag INTE hade velat kliva upp ur sängen. Just idag hade jag INTE velat se mig i spegeln och hitta mother of all grustag i mina ögon. Just idag hade jag INTE velat åka till jobbet i kladdigt regn. Just idag hade jag INTE velat ha en blöt och geggig hunds glada tassar på mig när vi promenerade i det fortfarande kladdiga regnet som fortsatte att glida ner.

Just idag hade jag velat ha en kopp kaffe i sängen så där lagom till 9-tiden. Just idag hade jag velat ha en stor stark man som kom in i sovrummet och masserade mina ömma axlar. Just idag hade jag velat ligga i ett varmt bad och läst en bok medan stearinljusen fladdrade på väggen. Just idag hade jag velat bli utbjuden på lunch. God lunch. Lång lunch.

Idag blev det en full dag av massa INTE..

I dina ögon

Love I get so lost,
sometimes days pass
and this emptiness fills my heart
when I want to run away
I drive off in my car
but whichever way I go
I come back to the place you are

Typ liksom..

Stod vid kassan, den där där man bara får ha max 10 varor för att passera (har en gång haft 15 varor och jäklar vad kassörskan blängde..) när jag får höra denna konversation mellan två stycken dryga 25-åringar som läser löpsedlarna.

-Rom skrek men ingen hörde.. (Syftar då till Rom Houben som låg i koma i 23 år och nu har vaknat upp och berättar om hur han upplevde den tiden) Vafför skrek en hel stad, typ?
-Men asså.. Rom är en person..
-Nej, Rom är en stad ju!
-Asså.. ja men typ inte här, här är det en kille liksom.. man kan heta samma som staden ju..
-Jaha.. Men du, koma i 23 år.. det blir väl rätt länge det..
-Ja, typ 23 år..
-Det är typ som att vara död i 23 år, typ..
-Ahh.. typ..

Det svenska språket och intellektet hos ungdomen verkar på något sätt följas åt.. typ..

Vinter i viken

Det blåser en kall vind och snöflingorna slår hårt mot mitt ansikte, mörkret är inte lika kompakt tack vare snön som lyser upp och i norr lyser det blågråa skenet från stadens gatljus upp himlen. Jag går in i bastun, den av ved uppvärmda lilla stugan, och klär av mig de varma plaggen som värmde gott ute i kylan men som här inne bara irriterar. Kastar vattnet ur karet på kaminen där veden sprakar och sprider sina varma dansande ljusspel på väggarna. Tar min whisky och sjunker ner i den dimmiga värmen. Hemma.

Det konstiga med detta är att hur mycket jag än älskar att komma hem, verkligen känner mitt hjärta fyllas av kärlek över mina föräldrars släktgård som gått i arv i flera generationsled, så har jag ett annat hjärta, ett hjärta som även det fylls av glädje och iver över att åka och komma till mitt andra hem... Det är konstigt men lika fullt normalt och vettigt. Två hjärtan. Två hem. Just nu är jag hemma i det vita vinterlandet och jag trivs, njuter och känner mitt lugn åter fylla kroppens blodbanor. Detta var precis vad jag behövde.

Hem

Då jag flyttat ner från nordligare breddgrader finns oundvikligen saker jag saknar mer än andra och trots att jag länge kände hat mot snön och kylan är det just detta jag idag saknar mest. Att ta på sig skorna och ge sig ut på en vandring medan snön knarrar under fötterna en mörk natt. Bara månen som lyser upp snön och gör att varje snöflinga glittrar som de dyrbaraste diamanter medan kylan biter kinderna och norrskenet sprakar. Det saknar jag.

Minns hur jag som liten fascinerades av stjärnbilderna och historierna runt dem, hur himlen kom till liv av sagorna, mytologin som jag än idag tyst kan upprepa för mig när stjärnorna tillåts visa sig i sin fulla glans. Jag hoppas på kyla, snö och ett färgsprakande norrsken när jag imorgon åker upp. Hem.

Idag ingenting.

Nattens mörker sluter sig om bilen, asfalten liknar flytande olja i regnet och vindrutetorkarna gnider sövande fram och tillbaka på glaset. Ikväll är jag trött, trött på allt, trött på ingenting, trött. Idag är en sådan dag då livet stundtals tappar mening, små sekunder av ingenting blir till allting och jag orkar inte andas. Sen händer det, glädjen och livet rinner in i mina ådror och fyller mig lika fort som jag dränerats. Idag orkar jag inte, imorgon kommer jag att vilja allt igen men just nu. Tomt. Kallt. Trött.

På min mammas trappa

Ska åka till föräldrarna för att insupa hösten, som snart går över till vinter där uppe, med god mat och förhoppningsvis även dryck. Jag vet redan nu hur det kommer att bli. Min mamma kommer att möta mig i dörren och famnen är öppen, den känns alltid lite konstig att kliva in i för vi har aldrig haft den sortens relation min mamma och jag. Ändå kommer jag att le och för ett kort ögonblick låta mig omfamnas. En värme som försvinner lika snabbt som den kom, men på något sätt och på något plan har vi hittat ett sätt att relatera till varandra som vi båda accepterat. Sen kommer jag att halvspringa in i det stora ljusa lantköket där min pappa med största sannolikhet kommer att befinna sig. Hans leende ger rynkorna i ansiktet ett eget liv och när de brunbrända armarna sträcks fram kliver jag med glädje fram och tar emot kramen som varar länge. "Vad länge du varit borta, vi saknar dig här.." Ord som ger mig både glädje och sorg, men så är väl oftast möten med dem vi älskar och håller nära vårt hjärta. Full av motstridiga känslor för vad vi lämnar när vi åker och kärleken vi möter när vi kommer.

Vi pratar alltid i munnen på varandra medan mamma diskret håller sig i bakgrunden. Jag har många gånger sett sorgen i min pappas ögon över att jag inte är hans son, vi är så lika och skogen är bådas element. Min bror, hur mycket pappa än älskar honom så kommer han aldrig att trivas bland mossa och fågelsång och det gör ont för en man av hans generation och uppväxt. Han som kan skogen som sin egen bakficka, som kan gå fem mil i kringelkrogar och fortfarande veta exakt var han är, vem som äger skogen och var julgranen han sett ut till nästa år står. Hans förstfödde son vill inte ta över, tycker allt pappa pratar om är jobbigt och strunt och det är en kniv i själen för honom. Min bror ser naturligtvis inte detta och de älskar inte varandra mindre för det men det är ändå något jag funderat kring. Ibland har jag nästan skuldkänslor över att inte vara något jag inte kan bli och det är här som generationsklyftorna syns och märks som mest. Ändå vet jag hur stolt min pappa är över mig och över allt jag åstadkommit och även mamma ler när hon pratar om hur glada de är att jag hittat rätt väg i livet.

Hur som helst blir det ett underbart avbrott som jag behöver, jag längtar till doften av skog, mina föräldrars stuga i havsviken och lugnet.

Vad har man i en handväska?

Som kvinna borde jag ha full koll på innehållet i min handväska men jag har sökt dispens från detta fenomen och klarat mig bra till för ett år sedan då den gick ut och det inte gick att finna någon myndighet som kunde ta emot min ansökan om uppskov. Så jag blev tvungen att köpa en handväska.

Problem ett dök rätt snabbt upp. Vad ska man ha för färg? Här valde jag säkert kort och körde svart. Rött är snyggt men väldigt riskabelt om man nu bara har en handväska och ska gå på begravning typ. Inte uppskattat. Been there så att säga.

Problem två visade sig strax efter. Därav siffran två. Storlek. Många säger större är bättre men jag vet inte jag. Så jag gick på medel och måste säga att där gjorde jag ett vettigt val.

Problem tre. Störst och sist. Vad fyller man väskan med? Jag har nu lyckats få min lillasyster att fullkomligt tjuta av skratt när jag tömde min väska i jakt på mobilen sist vi träffades. Av någon anledning, förklarade hon, så är det inte alla i befolkningen som går runt med trådlösa möss i sina handväskor, inte heller peanger eller rena strumpor. Fatta?! Högst märkligt tycker jag.. För tänk om man stöter på en patrull med amerikanska (är det ju alltid i alla filmer) vetenskapsmän som försöker rädda jorden från säker undergång med sina datorer (någon elak hacker eller nått) men de har glömt sina trådlösa möss? Då kan jag kliva fram och säga, ni får låna min. Värt att vänta på faktiskt.

Stjärnklart

Mörkret som faller på kvällarna går inte längre att ignorera utan betyder att sommaren försvunnit och hösten tagit vid. Vindarna viskar inte längre utan tjuter i mitt öra vad träden inte kan ignorera. Höst. Vet inte vad jag tycker om det men när jag går ut på kvällen och ser stjärnorna lysa upp min väg minns jag. Minns lite för mycket av saker jag måste glömma, glömma och begrava djupt nere och långt borta från tankarnas snokande snubbeltrådar. Minns allt jag gjort och inte gjort, all skuld jag fått ta som jag inte äger men som är lättare att äga än att tala om sanningen för den berörda. Allt hade varit lättare om du varit här, om du hållit löftet du gav att du skulle finnas här bredvid mig oavsett.

Det är mörkt och stjärnklart ikväll och jag minns allt och lite till..

Idag längtar jag ut

Men när jag kysser havet

är jag fri från alla hämningar

När jag kysser havet

försvinner alla främlingar

då är vi alla och envar
allt vi har

och vi lever här och nu i denna stund

När jag kysser havet

är jag tätt intill det verkliga

när jag kysser havet

blir jag uppfylld av det märkliga

i att finnas till

och allt jag vill

är att leva låta leva livet ut

Jag har en allvarlig störning

I flera dagar har min mobil gjort sådant som en mobil kanske tycker är kul. Det gör inte jag. Den stänger av sig själv mitt i samtal och av någon anledning vill den inte riktigt ta emot alla sms/mms som skickas till mig. Selektiv jäkel det där.. Sen vill mitt mobila bredband inte alltid heller att jag ska surfa allt för länge. Dvs den kan stänga ner precis när som helst, oavsett vad jag gör. Får väl börja med brevduvor och ve och fasa.. läsa tidningen.. i pappersupplaga.. Huuu..

Början till slutet

Vissa dagar blundar jag och bara önskar, önskar, önskar.. Problemet är att jag inte vet vad jag vill ha, vad jag längtar efter eller vad jag söker, men jag vet att inom mig finns längtan, hoppet och drivkraften att finna allt detta. Inom mig finns allt jag vill ha men inte i varken ord eller tankar kan föra samman till en konkret sammanfattning.

Skulle allt bli bättre om jag visste? Skulle allt samlas till ett enda stort, ja just ja inklusive glödlampa över huvudet, eller skulle längtan försvinna samtidigt som jag visste vad jag ville ha? Någon har sagt att det inte är målet utan vägen som är den viktiga men om vägen är så suddig att den flyter ihop med omgivningen?

Jag letar svaret till frågan och bävar inför den dag jag finner det.

Äntligen (h)älg!

För några dagar sedan hade jag förmånen att köra runt med en tysk utbytesstuderande. Snäll, rar och väldigt.. tysk kan jag väl sammanfatta henne. Hon ville verkligen se en älg och nej älgarna på Skansen räknades inte av någon anledning. Helt plötsligt står den jäkeln där, mitt på vägen, som om inget hade hänt. Jag bromsade, väjde och mitt i skriandet och bromsandet så lyckades vi på något mirakulöst sätt bara ta älgens bakben lite lätt vilket jag tycker är mirakulöst med tanke på den korta bromssträckan i 90 km/h. Min kommentar till studenten? "Du ville ju se en älg!" Vet inte om hon tyckte det var lika kul som jag. Jag skrattade då i alla fall. Hon med. Men inte lika högt. Kanske något panikartat om jag tänker efter...

Killing for pleasure

Det här var inte första gången hon dödade, hon hade gjort det förut men den här gången skulle hon inte göra samma misstag och titta sina offer i ögonen. Minnet av deras anklagande ögon hade fastnad på hennes hornhinnor och i ett försök att skaka dessa bilder ur huvudet tog hon en klunk av vinet. Hon njöt när hon såg dem plågas och någonstans djupt inom henne tändes en låga som brände starkare och starkare för varje plågat skrik offren gav ifrån sig när livet rann ur dem, en längtan så stark att det fick håren på armarna att resa sig.

Sakta färgades deras dräkter röda och de sprattlande i vild panik trots vetskapen om att de inget kunde göra. De var dömda redan från den dagen deras ögon öppnades. Dödsdömda utan att själva veta om det. Hon korkade upp ett nytt vin, ett mörkt, fruktigt vin som om man blundade kunde frammana minnen om solvarma sluttningar där värmen gjorde att luften dallrade. Hon blundade och tog upp den första kräftan ur spadet. Röd var den och eftersom hon inte vågade se in i dess ögon, ögonen hon visste tittade anklagande på henne för att de visste att det var hon som sänkt ner dem i det kokande vattnet, så blundade hon. Blundade och njöt. Kräftor, like God intended them to be.

P.S. Vinet har nummer 12343 och är gott utan att ruinera..

The taming of the shrew

Igår kväll var filmkväll. Det var uppdukat med de absoluta nödvändigheterna för att ett sådant evenemang skulle kunna räknas till fulländat nämligen vin, säng, dator och Elisabeth Taylor mot Richard Burton i The taming of the shrew, eller så tuktas en argbigga av allas vår favorit William Shakespeare. Vad händer mitt i filmen när jag skrattar så tårarna rinner? Jo, jag har glömt ladda batteriet i datorn så den dör där i mina armar. Den bara drar en sista suck och slocknar och när värsta ilskan lagt sig och batterisladd är återfunnen har vinet fått påhälsning av en fluga, sängen är kall och datorn skrattar håfullt åt mig där jag flänger runt så där avslutades min kväll, jag orkade inte starta om eländet. Men till saken, Så tuktas en argbigga av lilla Willie, got to love him! Eller hör bara här i slutmonologen från den nu tuktade argbiggan.

"Fy, fy. Släta ut de rynkorna i pannan, låt inte ögat skjuta vreda blixtar, mot din kung, din herre och regent! Det tär på skönheten som frost på äng. Din make är ditt liv, dit värn, din herre, din kung, ditt huvud som bär omsorg om dig. För att försörja dig utsätter han sin kropp för mödor till sjöss och lands, står vakt i nattens storm, i dagens köld, medan du ligger varm och trygg där hemma, och han begär ej annan lön av dig än kärlek, blidhet och en trofast lydnad - en klen betalning för en sådan skuld!

Ty samma lydnad undersåten skyller sin konung, skyller kvinnan sin gemål. Och är hon trotsig, tretlig, butter, sur och vägrar lyda hans bestämda vilja, vad är hon annat än en myterist, fräck och förrädisk mot sin gode herre? Jag blygs för kvinnor som vill öppna fejd när de i stället borde be om fred, och som vill härska, myndiga och fräna, när deras kall är älska, lyda, tjäna. Varför har vår kropp skapats mjuk och vek ur stånd att bära möda och bekymmer, om inte för att hjärta och behag bör passa samman med vårt yttre jag?

Jag har varit lika stursk som ni och har haft mod och kanske mer talang att trotsigt bolla med förmätna ord. Nu ser jag våra lansar är som halmstrån. Kom lägg er hand under er makes fot! Vad han befaller är min viljas lag. Min hand är redo om så är hans behag."

Säga vad man vill om Willie men han kan skriva monologer så man storknar. Jag som så ofta längtar tillbaka till den tid då allt detta utspelas skulle nog ha fått leta reda på en stor och lurvig pirat som jag kunde sparka på smalbenen lite då och då medan vi tätt omslingrade stod vid den där runda styrgrejkamojjen på hans stora.. skonare.. eller nått. Hur som helst, jag gillade argbiggan när hon var arg och det flög lite gnistror om henne. Som tam råtta kan jag inte påstå hon gjorde sig bra men tydligen trivdes männen med henne så. Nej, jag hade nog fått nöja mig med min pirat som den myterist jag är.

Take me out to the ball game..

Igår spenderade jag några timmar i Sundbyberg, sittandes. Fick nämligen biljetter till baseball VM, eller rättare sagt kvalen till VM. Fastnade för sporten när jag var bosatt i USA och tyckte det skulle bli kul att äntligen få njuta av den igen. Trodde jag. Sverige - Canada hade kunnat vara en intressant match om det inte hade varit för att Sverige var en av de sämre lagen jag någonsin sett spela. Tyvärr. Gick redan efter fjärde inningen, lite besviken över att det inte hade varit så där kul som jag vill minnas att det var. Det är bara att acceptera, ska det vara så ska det vara i USA där varje match är en folkfest utan dess like och männens kroppar är härligt intryckta i tighta dräkter.

Jag är kär

Det dricks ett gott rött vin ikväll, det är mörkt och glider lätt ner för strupen och smaken är så där lagom efterhängsam på tungan. Det är en Cabernet Sauvignon från Argentina med en prislapp som inte slänger budgeten i sjön och jag kan känna ett nöjt lugn när alkoholen byter ut blodet i mina ådror och fyller mig med en härlig vinfylla. Förutom vinet har maten gjort mig så där överdrivet avslappnad och farligt öppen som jag i och för sig inte trivs med att vara, jag hatar att känna mig som en öppen bok och många sanningar kan slinka ur mig under kvällen. Om det är bra eller dåligt får natten utvisa men jag hoppas personen i fråga inte ställer frågor som kan få sanningar att flyga för jag tycker verkligen inte om sanningar. När de kommer från mig vill säga.

Vad vill jag säga med allt detta? Absolut ingenting.

Men jag är kär.

I den här mannen som sjunger sig in i mitt hjärta.

Eller delen av kroppen som borde fyllas av ett blodpumpande organ.

Han är vacker också.

Sa jag att hans läppar är som gjorda för att sjunga just för mig samtidigt som de kysser sig fram på kroppen?

Ljuden som stör

Oavsett var jag befinner mig i landet, ja till och med i världen, så finns ett behov av att hitta en plats jag kan fly undan till för att fylla reserverna och bara vara i ensamheten. I mitt kalla och karga, men ack så kära norrland styr jag till de brusande älvarna, de stilla skogstjärnarna och till skogen med tallar som sträcker sig upp till himlen. Där andas jag luften mina förfäder fyllt sina lungor med, jag vandrar i deras fotspår var än jag går och jag känner samhörighet med naturen. Det är en del av mitt hjärta som pulserar i älvarna, mitt blod flyter fram mellan de vassa stenarna och dess strömmande vatten fyller mina hungriga lungor med livsnödvändig luft. Vad skulle jag ha varit idag om jag inte kunnat vada i ensamheten där ute?

I mitt nya hem finns havet, även om det är lite åt det söta hållet, och jag har lyckats hitta en plats som hjälper mig att lyssna till hjärtrytmen och blodets rytmiska pulserande. Kan ändå inte riktigt slappna av på denna plats trots sin storslagna utsikt då det skär en liten ton, om än knappt hörbart falsk, i mina öron. Vet inte vad det är som stör, kanske det är så enkelt att jag vet att det när som helst kan komma någon då det trots stora vidder av ingenting aldrig riktigt går att vara ensam.

Eller så är det så att mina lungor lider av abstinensen, avsaknaden av förfäders luft och fjällets skrämmande tystnad. Tystnaden som om man inte är väl förankrad i sig själv kan driva en till vansinne för om man riktigt lyssnar så smyger den sig på en och trycket mot huvudet blir enormt och eftersom det är tysnaden som gör detta finns inget att göra, den går inte att stänga ute. Ändå saknar jag den, längtar efter den och ibland när behovet blir för stort åker jag upp för här nere, hur vackert det än är så finns hela tiden ljuden som stör.

Jag saknar harmoni..

Långt ifrån rättvist..

På väg hem från jobbet spelades denna låt upp i radion och jag skrattade så tårarna rann! Ja just det, ni vet alla vad hon sjunger om och ni kan säkert, som jag, sjunga med och instämma med Lilly att det verkligen inte är okej..

Hjärnspöken

Ikväll är värmen inte längre med mig utan istället finns den annalkande höstens klara luft och rosévinet är utbytt mot alkoholfritt bubbelvatten. Hade nog behövt alkoholen idag, det har varit ett par överhettade veckor med många hjärnspöken som sprungit omkring och skapat oreda bland tankarna. En oreda jag inte borde ge mig in i för jag tvivlar på att kraften finns att trassla mig ur den härva av snubbeltråd jag kan skapa om det skapas fritt spelrum.

Jag vet inte varför det är så här just idag, just nu. Det kommer att passera, detta melankoliska mellanspel. Mitt liv kommer att "normaliseras" och jag med det oftast snabbare än jag själv anar och nästan alltid fortare än andra hinner märka denna skiftning i mitt sinnelag. Denna helg kommer att ägnas åt fotografering, lugnet är ett måste för att sinnesfriden ska återkomma. Jag behöver andas salt, tång och fuktig vind.

Vin och värme

Det är varmt.. Jag sitter med mitt rosévin som färgar glaset svagt rött och lyssnar på syrsornas bengnidande sång medan månen reser sig ståtlig över den mörka himlen och bildar vita strimmor i det spegelblanka vattnet. Ikväll saknar jag och minns, vet inte om det är värmen som tänder lågan inom mig men någonstans långt där inne händer något jag hoppats var glömt och begravet.
Jag vill men rädslan finns där, alltid denna rädsla. Vill så gärna att det bränner och svider, kyla blandat med en glöd. Sängen med sitt hoptrasslade lakan och kramade kuddar väntar men lockar verkligen inte just nu. Så jag kommer sitta här ute bland syrsorna en stund till, en lång stund till och hoppas jag svalnat av innan jag kryper ner och somnar till en drömlös sömn.

Drömkåken

Just innan man kommer in i Åland och Mariehamn ligger detta hus som jag bara föll handlöst och absolut fullständig för. Tänk, havsstorm som blåser saltvattnet mot fönstrena, träet som knakar i protest, en värmande whisky framför en sprakande brasa och någon som ligger bredvid i soffan.

Enda nackdelen med ett sådant boende skulle nog vara om magsjukan slog till och toapappret var slut..

Skärselden

Har idag, trots mitt envetna hopp om att massan som bestämmer skulle vika för mina bedjande ögon, mot bättre vetande givit mig in i ormgropen, vargarnas lya, bikupan.. eller som barn och andra utan en hjärna kallar det, Gröna Lund. För de som känner mig vet att jag inte tycker om stora folksamlingar där målet är viktigare än själva färden och att tår kan trampas på utan att någon reagerar med en förvånad blick eller ett ursäktande leende. Sen har vi de där barnvagnarna. De förbannade minitanksen på fyra hjul med förare som tror att medaktörerna ska leka Röda havet och att de likt Moses bara med sin uppenbarelse kan få folkhavet att dela sig och buga i vördnad.. Tillåt mig spy en aning då jag faktiskt tillbringat sex, ja sex, timmar i detta helvete på jorden. Dante borde revidera sin gudomliga komedi och kalla den Grönan. Bara så där. Rakt av.

Jag behöver ett fotbad.

Jag går och fiskar..

I en veckas tid har jag, utan tillgång till internet, i grannlandet Finland fått må gott och göra det jag är bra på. Fiske.. Finns det något som värmer själen så som lugnet och harmonin i samspelet mellan spö och fiskare? Tror jag inte..

Den här fiskeväskan är en av mina kärare ägodelar. Den är inte unik, inte heller överdrivet dyr var den men minnena den förknippas med, glädjen och friden i sinnet den förmedlar bara jag ser den räcker långt i mina ögon. Vi ska förhoppningsvis dela många fler turer bland forsande vatten, stilla tjärnar där lommen sorgset gråter och sjöar som glittrar magiskt i solnedgången. Om några veckor bär det av, jag, forsen och flugspöt. Fiskeväskan troget på höften. Elden som sprakar värmande och magisk medan myggen svärmar och fisken vakar. Längtan är ett allt för banalt ord, jag trånar, drömmer om denna dag då ivern gör att mina fingrar skälver, flugan knappt går att fästa vid den tunna linan medan jag nervöst spanar mot vattnet för att förvissa mig om att jag inte missar en endaste fisk. Det gör mig levande.

Hästkraft

När jag efter att ha tillbringat några timmar vid havet begav mig hemöver passerade jag några gröna fält som var på väg att med bondens hjälp bli till vita marsmallowpaket. Det fick mig att fundera över mina somrar och så tråkigt dessa bönder måste ha det. De gör allt med maskiner som väsnas, ensam allt som oftast och trots att det naturligtvis går att med en iPod:s hjälp lätta upp det tråkiga skramlet av maskiner så måste det vara.. sorgesamt. Fälten som breder ut sig stora och mäktiga åt alla håll, vad ger de för tröst i ensamheten?

Jag minns hur vi alla samlades vid sommarens slut, detta cresendo över sommarlovets alla underbara dagar. Hur vi tillsammans stojade, skrattade, slogs och svor över höet som skulle in i ladugården. Jag visste att skolan närmade sig när höet skulle slås och även om det faktiskt var en uppgift jag trivdes med så var det dubbelbottnat då jag visste att när vi bärgade höet var det inte länge kvar till skolbänk och inrutade dagar.

Jag minns hur det var att ligga på en sommaräng med det gröna, sträva gräset böljande runt mig. Hur det omslöt mig och bildade en grön kokong där allt jag såg var himlens klarblåa rymd och när jag blundade bildade solen sina egna mönster på ögonlocken. Timmar av ingenting kunde passera medan jag förnöjt blåste maskrosornas vita bollar i luften och lika gott var det, för det fanns inga bekymmer i hela världen.

Min pappa som tyckte om att jobba med kroppen gjorde allt med hästens hjälp och alla blev involverade i slåtterarbetet. Farmor med hucklet över det vällagda gråa håret och klänningen som innefattade alla mönster man sett på medaljongtapeter och hatat skrockade förnöjt åt oss barn när vi försökte så gott vi kunde. Mamma med likadant huckle men med väldigt praktiska byxor i något material som mest troligt skulle brinna länge och snabbt var inte lika nöjd och höll ett vakande öga på oss medan vi sprang runt och stojade, pappa bakom hästen med ögonbrynen i djupa veck när han koncentrerat fokuserade på hästens vajande bakdel och svansen som slog efter de stora feta flugorna.

Att hässja det halvfuktiga gräset var en konst min farmor bemästrade till fulländning. De långa trästörarna ställdes upp och sedan fick höet hänga över dessa och torka. Rad efter rad med grönt, väldoftande hö fyllde ängarna var än vi såg och jag kan idag sakna denna syn som på ett helt annat sätt avgränsade sommaren från hösten. Jag saknar så många av dessa småsaker som gjorde sommaren till en obegränsad lycka och känslan av att varje dag var full av oupptäckta äventyr. Jag saknar känslan av lugn, harmoni, fullkomlig lycka och framför allt saknar jag lusten till att somna så att en ny dag kommer fort, fort. Hur känner bonden som sitter där ensam i sin traktor? Minns han dagar av skratt och glädje, saknar han detta eller kvittar känslan bara pengarna rullar in?

Jag vet att jag saknar allt detta, värmen och glädjen över sommaren, doften av hö, hästens värme och till och med flugornas surr. Jag saknar närheten till naturen.

Ett fotografi, tusen öden.

Hittade ett gammalt fotografi hemma hos mina föräldrar. Kände igen några från min morfars sida vilket var kul eftersom det inte finns lika många fotografier från min mammas släktingar av någon anledning. Satte mig ner i det solvarma köket med min mamma och fick veta saker om släktingar jag aldrig vetat. Har väl mer eller mindre fokuserat mitt intresse på pappas sida då det är i hans föräldragård de bor i och för att det finns en uppsjö med brev, dagböcker och andra roliga släktskatter. Hur som helst så gladde det mig väldigt att få höra min mamma med oväntad glöd och glädje berätta saker jag redan visste men även saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.

Min morfars syster var till exempel gift med en man som vid första anblicken verkade smått anspråkslös men som jag fått berättat för mig stred i finska vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940) på Rysslands sida under andra världskriget början. Ingen vet vad som fick honom att besluta sig för att välja den sidan men så blev det. När kriget var över och han försökte återvända hem vägrades han inträde i Sverige då han räknades som en förädare. Detta slutade i att han flydde till Frankrike och gick med i främlingslegionen, om han även flydde från denna är det heller ingen som vet. Under hela sin levadstid yppade han aldrig något om denna vistelse men för min mamma visade han en gång ett fotografi när de spelade fotboll i öknen. Avslappnade och glada verkade de vara på det kortet, långt ifrån de yrkessoldater de var.

En annan av morfars kvinnliga släktingar tillhörde det äldsta yrket som finns enligt många. Hon flydde norrland av många orsaker och bosatte sig i Stockholm där hon tydligen ska ha upptagit denna sysselsättning. Behöver jag nämna att hon aldrig vågade återvända? I Stockholm som skulle varit hennes frälsning från fattigdom och leda dog hon, olycklig och ensam.

Vi fortsatte prata oss genom fotografiet och jag förundrades över hur lite en bild egentligen säger, den säger inget om människors tankar, känslor, livsöden eller förhoppningar. Det är här och nu, nanosekunder av verkligheten som fångar nuet men som blir dåtid lika fort. Att kunna fånga ett ögonblick som ger alla dessa känslor med ett fingertryck och odödliggör en händelse kommer så sällan, men ibland händer det och jag kan tänka mig att det där fotot där mammas morbror Per spelade fotboll var ett sådant foto, önskar bara jag kunde höra deras tankar genom tiden som flytt mellan fingertryck och nuet.

Ibland är grönt inte alltid skönt.

Detta är trappuppgången som Gud glömde, tappade bort och hoppades skulle försvinna bara genom att ignorera dess existens. Den gör mig alltid djupt försjunken i kraftigt melankoliska tankar och ett deprimerande funderande kring livets meningslöshet. Det är ett svart hål ur vilket ingen kan komma ut annat än djupt förändrad, om man kommer ut över huvudtaget vill säga. Det går nog inte hitta någon värre, hoppas jag, för en är hemsk nog.

Sterna hirundo

Kände ett behov av att andas, få lugn i själen och bara finnas så var annars går färden än till havet? Havet var på sitt allra piggaste humör och vågorna var inte överdrivet stora men vindarna var friska och livade upp. När jag suttit en stund dök denna ivriga lilla fisktärna upp, den stod blixtstilla i luften för att i nästa sekund dyka ner och komma upp med en liten fisk. Den lilla fågeln fångade mitt intresse och här satt jag kvar ett par timmar och bara njöt av solen, värmen och havet som rullade in.

Promenerade vidare och hittade en vacker brygga, vet inte vad det är med mig och bryggor men jag måste alltid stanna och fundera ett slag. Om vem som blivit lämnad bakom, vem som stått och väntat, ibland förgäves. Oavsett vad som skett vid denna brygga, så tyckte jag den passade i min samling.

Den osjälviska människan, finns den?

Samtalade med en god vän när jag tyvärr, eller tack och lov, var på humör att argumentera mer bara för argumenterandets skull fast jag i denna fråga står för vad jag tycker. Vi kom in på diskussionen kring människors handlingar i och med att vi båda är i ett sådant yrke att vårt ledord (borde vara) är empati. Jag hävdade då att det inte finns några osjälviska handlingar, oavsett så kan en människa som påstår sig verkligen handla utifrån en känsla aldrig göra denna handling osjälviskt. Sorg, glädje, ilska och alla andra onämnda känslor är alltid själviska eftersom de får oss att må på ett eller annat sätt och denna känsla vi eftersträvar är med ett självändamål oavsett om den känslan får oss att må dåligt. Alla handlingar är egoistiska.

Mycket mothugg fick jag men hon lyckades inte övertyga mig eller ens komma på en endaste osjälvisk handling. Det är något med vårdyrket och glorifieringen kring Florence Nightingale som kan göra mig galen men som även är en del av anledningen till att våra löner ligger på en sådan patetisk låg nivå. Vi ska vara självuppoffrande, tacksamma och glad att vi har ett jobb. Eller så är åtminstone mångas inställning, även bland vårdpersonal.

Det finns väl inte något så själviskt som ett vårdyrke? Jag vårdar för att det får mig att må bra, makten som ibland utnyttjas till det negativa finns hos mig, jag håller mer eller mindre patientens liv i mina händer. Hur många gånger har inte mina kollegor medvetet låtit besvärliga patienter vänta några minuter längre eller vägrat gå in till någon som är elak och krävande? Det är lätt att vara snäll med timida och gulliga små tanter men när en elak gubbe på 80 kommer och skriker åt en att man är en idiot som borde få sitt legitimation indraget då är det inte lika kul längre. Även här är det människor som säger att, ja men den som då med ett leende fortsätter att ta hand om denna man, är inte det osjälviskt? Nej, vi gör det med motivet att "få över honom på vår sida", få honom att gräva långt inom sig och börja tycka om oss. Inte medvetet alltid men så är det. Vårdyrket har ett skimmer av romantik och utopi kring sig som inte finns i verkligheten. Ingen är god av naturen utan att vara det för att själv få må bra av sina handlingar.

Jag letar fortfarande efter någon som kan övertyga mig om människans ärliga och goda natur, som kan få mig att tro på de osjälviska handlingarna. Fakta kvarstår dock, människan skulle aldrig överlevt som ras utan att vara självisk. Hade vi varit osjälviska hade den mänskliga rasen gått under för länge sedan. Hade vi inte varit själviska av naturen hade grottmänniskorna frysit och svält ihjäl och vi hade aldrig suttit här idag. Kalla mig gärna bitter, det gör mig inget, jag kallar mig realist istället.

Jag träffade en vacker själ

Ibland händer saker i ens liv som får en att fundera kring om man ska gå hem och gråta eller istället glädjas över lyckan att kunna vakna upp till en ny dag. Jag mötte en kvinna som var yngre än mig, inte än märkt av de svarta elaka cellerna som hotade ta över hela hennes kropp. Hon kämpade. Hon grät. Jag grät, men aldrig så hon kunde se det.

"Jag kan inte greppa att jag ska dö, hur gör man det?" frågade hon mig en eftermiddag när solen lyste in i hennes sovrum, en varm och försonande ljusstråle lyste upp fotografierna av hennes barn. Om man bortsåg från att huvudet bara hade några ljusa babyfjun så var det svårt att se sjukdomen som märkt insidan så starkt. "Ibland vänder livet till något som varken är logisk eller rättvis, det bara händer. " Var det lama och något tafatta svar jag kunde ge.

Att som hon beskrev det leva med den mentala tortyr hon vaknade upp till varje morgon, att veta att man ska dö men inte när det kommer att ske går inte att förstå eller ens snudda vid i tanken då det är en så stor tanke att den inte har utrymme i huvudet. Hon dog, mitt i livet, mitt i gråten och skratten vi delade trots att jag bara var hennes omvårdare. Jag lovade henne att aldrig glömma och det gör jag inte heller. Hon är i mitt minne. För alltid.

Naket och avklätt är inte min melodi..

Så äntligen kom solen och värmen, tänka sig, 16 + som lyckas rätt bra med att värma min lilla kropp! Men med solstrålarna kommer den nakna huden tyvärr i fokus. Den där albylliknande saken som täcker och sträcker över fettet som fyllts ut över de stackars få muskler som vågat stanna kvar i fettcellspartyt min kropp spenderat sista månaderna i.

Jag måste börja om att springa men risken är att jag kollapsar utanför ett bageri eller systembolaget och det vore ju fruktansvärt för då skulle jag vara tvungen att handla sådant som gjort att jag ligger där utanför och flåsar som om jag skulle dra mina sista andetag. Nej, tacka vet jag täckande skynken och roliga hattar så jag kanske kan misstas för någon excentrisk filmstjärna. Ja så får det bli..

Goodbye naked skin, hello Oprah-look-alike!

Varför vissa borde tänka efter före..

Mitt något hastiga uttalande under gårdagen att jag upplevde vardagen något uttråkad var något som borde ha sagts någon annan gång än kvällen innan snöstormen kom och författaren skulle köra, å si så där en 10 mil på otilgängliga småvägar som nästan försvann i blåsten.

Men jag hade inte tråkigt i alla fall..

Dagens rätt

Tre ord: Jag är uttråkad..

Vart tog våren vägen?

Sitter här och fattar i det närmaste noll, tittade nämligen ut denna morgon och förväntade mig om inte solsken och gröna ängar, så i alla fall gråmulet och framtinad lerslask. Men nej, snö. Hoppas fjärilarna som dansade så vackert i solljuset i förrgår hunnit in, eller åtminstone inte lagt undan sina långkalsonger..

Köpa vingar för pengarna?

Jag är löjligt lycklig när jag köper nya saker till mig själv, menar förstås inte nya sockar eller en ny skål för att ersätta den gamla som jag lyckades tappa i golvet. Nej, saker som är fullständigt onödiga men som fyller tomrummet i mitt hjärta. För det är väl därför man känner sig så där lycklig av materiella ting? För att man har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Det är väl i och för sig sant hävdar psykoanalytikern i mig, men tomrum omöjliga att fylla har vi nog alla till mans om vi ransakar oss själva. Men från ämnet gled jag visst. Jo, jag har inhandlat ett nytt stativ till min kamera, en ny fjärrutlösare och tre, ja tre, nya fototidningar jag frossar i när jag kan krypa ner i sängen för natten. Lycka är bräcklig och ibland kommer den paketerad i dyra, glansiga omslag. Materialist som jag är...

Himlen runt hörnet

Idag var himlen vacker trots moln och överhängande grått som smög in i alla vrår i mitt hjärta. Det behövs vår, doften av sommarvarm tång, glittret av det salta vattnet som värmer mina fötter och klippor som bränner.. Nu..

Seven pounds

Jag såg en film igår som mot alla odds fick mig att gråta. Det händer inte ofta, kan nästan säga snudd på aldrig, att jag upplever en film så intensivt som just denna trots dess avklädda och nästan nakna innehåll. Inga explosioner, ingen action utan bara... känsla. Vacker och tragisk, precis som livet faktiskt kan vara ibland, däremot väcker hans handlande ganska många frågor som tex, finns det någon som skulle handla som honom och framför allt, finns det osjälviska handlingar?

My best friend..

Min vän har jag inte haft så länge, träffades väl för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta. Min andra vän var inte längre den jag trodde han skulle vara, vi hade glidit ifrån varandra och han kunde inte riktigt följa med i mitt tempo. Många gånger var det som vi bråkade, jag skrek och svor, han bara stängde av. Ibland försökte han, men jag märkte att vi hade fått aldeles för olika intressen, han ville mest vila och slöa medan jag ville ha fart och fläkt, snabbt och roligt. Så tog jag steget, svårt att svika en vän så där men vad gör man när det inte längre finns något som håller en samman, inget gemensamt?

Jag försökte smyga i början, han var så mycket roligare min nya vän, vi fungerade bra ihop och äntligen hade jag hittat någon som höll samma tempo som jag. Första gången de träffades skämdes jag lite men samtidigt förstod jag att jag var tvungen att vara ärlig. Vi har inte umgåtts sedan den dagen, han blev aldeles svart i ögonen och vägrade samarbeta. Dog mer eller mindre där framför mig. Jag tog min nye vän i knät och smekte hans kantiga uppenbarelse, nu var det vi två mot världen. Tryckte på startknappen och log, min dator och jag, människa och maskin, vi för alltid (eller till det kommer en snabbare och häftigare modell)..

Vill jag hitta det jag letar efter?

"Kom fort, jag klarar inte det här själv", en desperat röst i telefonluren som vädjade till mig, inte som person utan som yrkesmänniska.

"Jag kommer så fort jag bara kan, men det tar lite tid med färjorna vet du.." Min vädjan om förståelse för oförmågan att kröka tid och rum gick honom oförstående förbi.

"Skynda, jag vet inte vad jag ska göra när hon mår så här.." Jag förklarar åter lugnt och stilla att jag kommer så fort vägen låter mig färdas och färjan klarar att köra. Sätter mig i bilen och försöker att inte stressa då det är halt efter vägarna ikväll och det hjälper ingen att jag stressar eftersom färjorna går varje halvtimme oavsett hur fort jag kommer fram. Mannen är en vänligt och över min förståelse hängiven make. Detta får mig att undrar över vad det är som gör att en människa stannar kvar på ett och samma ställe, med en och samma person och till och med i dödsögonblicket älskar så att hjärtat kan brista. Vet inte om jag skulle kunna känna så någonsin, att älska så högt och över allt förstånd att mitt hjärta inte längre skulle klara ensamheten, vill jag ens känna så?

På färjan sitter jag och tittar på det mörkt svarta vattnet som likt en oljeliknande sirap glider runt oss där vi sitter tysta i våra mörka bilar. Det enda som lyser upp den här natten är stjärnorna och de små stugorna som klänger sig fast vid klipporna och jag måste ändå i allt le över den lycka jag känner att få leva det liv jag gör och uträtta det jobb jag gör. Det finns ingen skärgårdsdoktor som med tjock stickad polotröja glider in och sätter hjärtan i brand men däremot finns alla andra element för skärgårdslivet och jobbet.

Det är ett gott liv med många glädjeämnen och när jag efter en timmes resväg nått fram till mannen och uträttat det jag kom för att göra, frågar han försiktigt om jag är intresserad av lite middag. Just denna dag har jag ytterligare besök kvar och klockan är redan åtta på kvällen så tyvärr fick strömmingsmiddagen utebli trots en knorrande mage. Istället sätter jag mig i bilen och kör mot färjorna som ska ta mig vidare till nästa uppdrag med U2 på högsta volym i min lilla bil. Det är gott att vara jag men ändå finns frågan där inom mig, hur gör man för att finna den där kärleken som gör att inget berg verkar omöjligt och som gör all jordens hav till små vattenpölar att korsa. Jag vet ärligt inte om jag vill uppleva den..

+1, grått och regn..

Jag försöker intala mig själv att våren lurar runt hörnet och att det visst är fåglarna som kvittrar glatt i träden.

Det går väl så där..

Men havet doftar ljuvligt och tången som en dag som denna mer låter som krossat glas under skorna är den vackraste syn jag sett på länge. Doft och ljudintrycken här ute i tystnaden är nog för att göra mig lycklig igen.

Det är snart sommar igen!

Vinterdvala

Ja just så känns det, som att jag gått ner i ett långsammare tempo och helt tappat gnistan. Jag orkar ingenting och allt upplevs som värsta Mount Everestbestigningarna, har inte ens orkat ta fram datorn och skriva och då är det illa. Det finns ingen förkylning som lurar, inte heller kan det skyllas på avsaknad av frisk luft. Nej, jag har nog lite björn-dna som smyger runt i kroppen... Eller så kan man i alla fall hoppas att det är så enkelt...