Seven pounds

Jag såg en film igår som mot alla odds fick mig att gråta. Det händer inte ofta, kan nästan säga snudd på aldrig, att jag upplever en film så intensivt som just denna trots dess avklädda och nästan nakna innehåll. Inga explosioner, ingen action utan bara... känsla. Vacker och tragisk, precis som livet faktiskt kan vara ibland, däremot väcker hans handlande ganska många frågor som tex, finns det någon som skulle handla som honom och framför allt, finns det osjälviska handlingar?

My best friend..

Min vän har jag inte haft så länge, träffades väl för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta. Min andra vän var inte längre den jag trodde han skulle vara, vi hade glidit ifrån varandra och han kunde inte riktigt följa med i mitt tempo. Många gånger var det som vi bråkade, jag skrek och svor, han bara stängde av. Ibland försökte han, men jag märkte att vi hade fått aldeles för olika intressen, han ville mest vila och slöa medan jag ville ha fart och fläkt, snabbt och roligt. Så tog jag steget, svårt att svika en vän så där men vad gör man när det inte längre finns något som håller en samman, inget gemensamt?

Jag försökte smyga i början, han var så mycket roligare min nya vän, vi fungerade bra ihop och äntligen hade jag hittat någon som höll samma tempo som jag. Första gången de träffades skämdes jag lite men samtidigt förstod jag att jag var tvungen att vara ärlig. Vi har inte umgåtts sedan den dagen, han blev aldeles svart i ögonen och vägrade samarbeta. Dog mer eller mindre där framför mig. Jag tog min nye vän i knät och smekte hans kantiga uppenbarelse, nu var det vi två mot världen. Tryckte på startknappen och log, min dator och jag, människa och maskin, vi för alltid (eller till det kommer en snabbare och häftigare modell)..

Vill jag hitta det jag letar efter?

"Kom fort, jag klarar inte det här själv", en desperat röst i telefonluren som vädjade till mig, inte som person utan som yrkesmänniska.

"Jag kommer så fort jag bara kan, men det tar lite tid med färjorna vet du.." Min vädjan om förståelse för oförmågan att kröka tid och rum gick honom oförstående förbi.

"Skynda, jag vet inte vad jag ska göra när hon mår så här.." Jag förklarar åter lugnt och stilla att jag kommer så fort vägen låter mig färdas och färjan klarar att köra. Sätter mig i bilen och försöker att inte stressa då det är halt efter vägarna ikväll och det hjälper ingen att jag stressar eftersom färjorna går varje halvtimme oavsett hur fort jag kommer fram. Mannen är en vänligt och över min förståelse hängiven make. Detta får mig att undrar över vad det är som gör att en människa stannar kvar på ett och samma ställe, med en och samma person och till och med i dödsögonblicket älskar så att hjärtat kan brista. Vet inte om jag skulle kunna känna så någonsin, att älska så högt och över allt förstånd att mitt hjärta inte längre skulle klara ensamheten, vill jag ens känna så?

På färjan sitter jag och tittar på det mörkt svarta vattnet som likt en oljeliknande sirap glider runt oss där vi sitter tysta i våra mörka bilar. Det enda som lyser upp den här natten är stjärnorna och de små stugorna som klänger sig fast vid klipporna och jag måste ändå i allt le över den lycka jag känner att få leva det liv jag gör och uträtta det jobb jag gör. Det finns ingen skärgårdsdoktor som med tjock stickad polotröja glider in och sätter hjärtan i brand men däremot finns alla andra element för skärgårdslivet och jobbet.

Det är ett gott liv med många glädjeämnen och när jag efter en timmes resväg nått fram till mannen och uträttat det jag kom för att göra, frågar han försiktigt om jag är intresserad av lite middag. Just denna dag har jag ytterligare besök kvar och klockan är redan åtta på kvällen så tyvärr fick strömmingsmiddagen utebli trots en knorrande mage. Istället sätter jag mig i bilen och kör mot färjorna som ska ta mig vidare till nästa uppdrag med U2 på högsta volym i min lilla bil. Det är gott att vara jag men ändå finns frågan där inom mig, hur gör man för att finna den där kärleken som gör att inget berg verkar omöjligt och som gör all jordens hav till små vattenpölar att korsa. Jag vet ärligt inte om jag vill uppleva den..

+1, grått och regn..

Jag försöker intala mig själv att våren lurar runt hörnet och att det visst är fåglarna som kvittrar glatt i träden.

Det går väl så där..

Men havet doftar ljuvligt och tången som en dag som denna mer låter som krossat glas under skorna är den vackraste syn jag sett på länge. Doft och ljudintrycken här ute i tystnaden är nog för att göra mig lycklig igen.

Det är snart sommar igen!

Vinterdvala

Ja just så känns det, som att jag gått ner i ett långsammare tempo och helt tappat gnistan. Jag orkar ingenting och allt upplevs som värsta Mount Everestbestigningarna, har inte ens orkat ta fram datorn och skriva och då är det illa. Det finns ingen förkylning som lurar, inte heller kan det skyllas på avsaknad av frisk luft. Nej, jag har nog lite björn-dna som smyger runt i kroppen... Eller så kan man i alla fall hoppas att det är så enkelt...