Ett fotografi, tusen öden.

Hittade ett gammalt fotografi hemma hos mina föräldrar. Kände igen några från min morfars sida vilket var kul eftersom det inte finns lika många fotografier från min mammas släktingar av någon anledning. Satte mig ner i det solvarma köket med min mamma och fick veta saker om släktingar jag aldrig vetat. Har väl mer eller mindre fokuserat mitt intresse på pappas sida då det är i hans föräldragård de bor i och för att det finns en uppsjö med brev, dagböcker och andra roliga släktskatter. Hur som helst så gladde det mig väldigt att få höra min mamma med oväntad glöd och glädje berätta saker jag redan visste men även saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.

Min morfars syster var till exempel gift med en man som vid första anblicken verkade smått anspråkslös men som jag fått berättat för mig stred i finska vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940) på Rysslands sida under andra världskriget början. Ingen vet vad som fick honom att besluta sig för att välja den sidan men så blev det. När kriget var över och han försökte återvända hem vägrades han inträde i Sverige då han räknades som en förädare. Detta slutade i att han flydde till Frankrike och gick med i främlingslegionen, om han även flydde från denna är det heller ingen som vet. Under hela sin levadstid yppade han aldrig något om denna vistelse men för min mamma visade han en gång ett fotografi när de spelade fotboll i öknen. Avslappnade och glada verkade de vara på det kortet, långt ifrån de yrkessoldater de var.

En annan av morfars kvinnliga släktingar tillhörde det äldsta yrket som finns enligt många. Hon flydde norrland av många orsaker och bosatte sig i Stockholm där hon tydligen ska ha upptagit denna sysselsättning. Behöver jag nämna att hon aldrig vågade återvända? I Stockholm som skulle varit hennes frälsning från fattigdom och leda dog hon, olycklig och ensam.

Vi fortsatte prata oss genom fotografiet och jag förundrades över hur lite en bild egentligen säger, den säger inget om människors tankar, känslor, livsöden eller förhoppningar. Det är här och nu, nanosekunder av verkligheten som fångar nuet men som blir dåtid lika fort. Att kunna fånga ett ögonblick som ger alla dessa känslor med ett fingertryck och odödliggör en händelse kommer så sällan, men ibland händer det och jag kan tänka mig att det där fotot där mammas morbror Per spelade fotboll var ett sådant foto, önskar bara jag kunde höra deras tankar genom tiden som flytt mellan fingertryck och nuet.

Ibland är grönt inte alltid skönt.

Detta är trappuppgången som Gud glömde, tappade bort och hoppades skulle försvinna bara genom att ignorera dess existens. Den gör mig alltid djupt försjunken i kraftigt melankoliska tankar och ett deprimerande funderande kring livets meningslöshet. Det är ett svart hål ur vilket ingen kan komma ut annat än djupt förändrad, om man kommer ut över huvudtaget vill säga. Det går nog inte hitta någon värre, hoppas jag, för en är hemsk nog.

Sterna hirundo

Kände ett behov av att andas, få lugn i själen och bara finnas så var annars går färden än till havet? Havet var på sitt allra piggaste humör och vågorna var inte överdrivet stora men vindarna var friska och livade upp. När jag suttit en stund dök denna ivriga lilla fisktärna upp, den stod blixtstilla i luften för att i nästa sekund dyka ner och komma upp med en liten fisk. Den lilla fågeln fångade mitt intresse och här satt jag kvar ett par timmar och bara njöt av solen, värmen och havet som rullade in.

Promenerade vidare och hittade en vacker brygga, vet inte vad det är med mig och bryggor men jag måste alltid stanna och fundera ett slag. Om vem som blivit lämnad bakom, vem som stått och väntat, ibland förgäves. Oavsett vad som skett vid denna brygga, så tyckte jag den passade i min samling.

Den osjälviska människan, finns den?

Samtalade med en god vän när jag tyvärr, eller tack och lov, var på humör att argumentera mer bara för argumenterandets skull fast jag i denna fråga står för vad jag tycker. Vi kom in på diskussionen kring människors handlingar i och med att vi båda är i ett sådant yrke att vårt ledord (borde vara) är empati. Jag hävdade då att det inte finns några osjälviska handlingar, oavsett så kan en människa som påstår sig verkligen handla utifrån en känsla aldrig göra denna handling osjälviskt. Sorg, glädje, ilska och alla andra onämnda känslor är alltid själviska eftersom de får oss att må på ett eller annat sätt och denna känsla vi eftersträvar är med ett självändamål oavsett om den känslan får oss att må dåligt. Alla handlingar är egoistiska.

Mycket mothugg fick jag men hon lyckades inte övertyga mig eller ens komma på en endaste osjälvisk handling. Det är något med vårdyrket och glorifieringen kring Florence Nightingale som kan göra mig galen men som även är en del av anledningen till att våra löner ligger på en sådan patetisk låg nivå. Vi ska vara självuppoffrande, tacksamma och glad att vi har ett jobb. Eller så är åtminstone mångas inställning, även bland vårdpersonal.

Det finns väl inte något så själviskt som ett vårdyrke? Jag vårdar för att det får mig att må bra, makten som ibland utnyttjas till det negativa finns hos mig, jag håller mer eller mindre patientens liv i mina händer. Hur många gånger har inte mina kollegor medvetet låtit besvärliga patienter vänta några minuter längre eller vägrat gå in till någon som är elak och krävande? Det är lätt att vara snäll med timida och gulliga små tanter men när en elak gubbe på 80 kommer och skriker åt en att man är en idiot som borde få sitt legitimation indraget då är det inte lika kul längre. Även här är det människor som säger att, ja men den som då med ett leende fortsätter att ta hand om denna man, är inte det osjälviskt? Nej, vi gör det med motivet att "få över honom på vår sida", få honom att gräva långt inom sig och börja tycka om oss. Inte medvetet alltid men så är det. Vårdyrket har ett skimmer av romantik och utopi kring sig som inte finns i verkligheten. Ingen är god av naturen utan att vara det för att själv få må bra av sina handlingar.

Jag letar fortfarande efter någon som kan övertyga mig om människans ärliga och goda natur, som kan få mig att tro på de osjälviska handlingarna. Fakta kvarstår dock, människan skulle aldrig överlevt som ras utan att vara självisk. Hade vi varit osjälviska hade den mänskliga rasen gått under för länge sedan. Hade vi inte varit själviska av naturen hade grottmänniskorna frysit och svält ihjäl och vi hade aldrig suttit här idag. Kalla mig gärna bitter, det gör mig inget, jag kallar mig realist istället.

Jag träffade en vacker själ

Ibland händer saker i ens liv som får en att fundera kring om man ska gå hem och gråta eller istället glädjas över lyckan att kunna vakna upp till en ny dag. Jag mötte en kvinna som var yngre än mig, inte än märkt av de svarta elaka cellerna som hotade ta över hela hennes kropp. Hon kämpade. Hon grät. Jag grät, men aldrig så hon kunde se det.

"Jag kan inte greppa att jag ska dö, hur gör man det?" frågade hon mig en eftermiddag när solen lyste in i hennes sovrum, en varm och försonande ljusstråle lyste upp fotografierna av hennes barn. Om man bortsåg från att huvudet bara hade några ljusa babyfjun så var det svårt att se sjukdomen som märkt insidan så starkt. "Ibland vänder livet till något som varken är logisk eller rättvis, det bara händer. " Var det lama och något tafatta svar jag kunde ge.

Att som hon beskrev det leva med den mentala tortyr hon vaknade upp till varje morgon, att veta att man ska dö men inte när det kommer att ske går inte att förstå eller ens snudda vid i tanken då det är en så stor tanke att den inte har utrymme i huvudet. Hon dog, mitt i livet, mitt i gråten och skratten vi delade trots att jag bara var hennes omvårdare. Jag lovade henne att aldrig glömma och det gör jag inte heller. Hon är i mitt minne. För alltid.