När jag efter att ha tillbringat några timmar vid havet begav mig hemöver passerade jag några gröna fält som var på väg att med bondens hjälp bli till vita marsmallowpaket. Det fick mig att fundera över mina somrar och så tråkigt dessa bönder måste ha det. De gör allt med maskiner som väsnas, ensam allt som oftast och trots att det naturligtvis går att med en iPod:s hjälp lätta upp det tråkiga skramlet av maskiner så måste det vara.. sorgesamt. Fälten som breder ut sig stora och mäktiga åt alla håll, vad ger de för tröst i ensamheten?
Jag minns hur vi alla samlades vid sommarens slut, detta cresendo över sommarlovets alla underbara dagar. Hur vi tillsammans stojade, skrattade, slogs och svor över höet som skulle in i ladugården. Jag visste att skolan närmade sig när höet skulle slås och även om det faktiskt var en uppgift jag trivdes med så var det dubbelbottnat då jag visste att när vi bärgade höet var det inte länge kvar till skolbänk och inrutade dagar.
Jag minns hur det var att ligga på en sommaräng med det gröna, sträva gräset böljande runt mig. Hur det omslöt mig och bildade en grön kokong där allt jag såg var himlens klarblåa rymd och när jag blundade bildade solen sina egna mönster på ögonlocken. Timmar av ingenting kunde passera medan jag förnöjt blåste maskrosornas vita bollar i luften och lika gott var det, för det fanns inga bekymmer i hela världen.
Min pappa som tyckte om att jobba med kroppen gjorde allt med hästens hjälp och alla blev involverade i slåtterarbetet. Farmor med hucklet över det vällagda gråa håret och klänningen som innefattade alla mönster man sett på medaljongtapeter och hatat skrockade förnöjt åt oss barn när vi försökte så gott vi kunde. Mamma med likadant huckle men med väldigt praktiska byxor i något material som mest troligt skulle brinna länge och snabbt var inte lika nöjd och höll ett vakande öga på oss medan vi sprang runt och stojade, pappa bakom hästen med ögonbrynen i djupa veck när han koncentrerat fokuserade på hästens vajande bakdel och svansen som slog efter de stora feta flugorna.
Att hässja det halvfuktiga gräset var en konst min farmor bemästrade till fulländning. De långa trästörarna ställdes upp och sedan fick höet hänga över dessa och torka. Rad efter rad med grönt, väldoftande hö fyllde ängarna var än vi såg och jag kan idag sakna denna syn som på ett helt annat sätt avgränsade sommaren från hösten. Jag saknar så många av dessa småsaker som gjorde sommaren till en obegränsad lycka och känslan av att varje dag var full av oupptäckta äventyr. Jag saknar känslan av lugn, harmoni, fullkomlig lycka och framför allt saknar jag lusten till att somna så att en ny dag kommer fort, fort. Hur känner bonden som sitter där ensam i sin traktor? Minns han dagar av skratt och glädje, saknar han detta eller kvittar känslan bara pengarna rullar in?
Jag vet att jag saknar allt detta, värmen och glädjen över sommaren, doften av hö, hästens värme och till och med flugornas surr. Jag saknar närheten till naturen.
