Skärselden

Har idag, trots mitt envetna hopp om att massan som bestämmer skulle vika för mina bedjande ögon, mot bättre vetande givit mig in i ormgropen, vargarnas lya, bikupan.. eller som barn och andra utan en hjärna kallar det, Gröna Lund. För de som känner mig vet att jag inte tycker om stora folksamlingar där målet är viktigare än själva färden och att tår kan trampas på utan att någon reagerar med en förvånad blick eller ett ursäktande leende. Sen har vi de där barnvagnarna. De förbannade minitanksen på fyra hjul med förare som tror att medaktörerna ska leka Röda havet och att de likt Moses bara med sin uppenbarelse kan få folkhavet att dela sig och buga i vördnad.. Tillåt mig spy en aning då jag faktiskt tillbringat sex, ja sex, timmar i detta helvete på jorden. Dante borde revidera sin gudomliga komedi och kalla den Grönan. Bara så där. Rakt av.

Jag behöver ett fotbad.

Jag går och fiskar..

I en veckas tid har jag, utan tillgång till internet, i grannlandet Finland fått må gott och göra det jag är bra på. Fiske.. Finns det något som värmer själen så som lugnet och harmonin i samspelet mellan spö och fiskare? Tror jag inte..

Den här fiskeväskan är en av mina kärare ägodelar. Den är inte unik, inte heller överdrivet dyr var den men minnena den förknippas med, glädjen och friden i sinnet den förmedlar bara jag ser den räcker långt i mina ögon. Vi ska förhoppningsvis dela många fler turer bland forsande vatten, stilla tjärnar där lommen sorgset gråter och sjöar som glittrar magiskt i solnedgången. Om några veckor bär det av, jag, forsen och flugspöt. Fiskeväskan troget på höften. Elden som sprakar värmande och magisk medan myggen svärmar och fisken vakar. Längtan är ett allt för banalt ord, jag trånar, drömmer om denna dag då ivern gör att mina fingrar skälver, flugan knappt går att fästa vid den tunna linan medan jag nervöst spanar mot vattnet för att förvissa mig om att jag inte missar en endaste fisk. Det gör mig levande.