Början till slutet

Vissa dagar blundar jag och bara önskar, önskar, önskar.. Problemet är att jag inte vet vad jag vill ha, vad jag längtar efter eller vad jag söker, men jag vet att inom mig finns längtan, hoppet och drivkraften att finna allt detta. Inom mig finns allt jag vill ha men inte i varken ord eller tankar kan föra samman till en konkret sammanfattning.

Skulle allt bli bättre om jag visste? Skulle allt samlas till ett enda stort, ja just ja inklusive glödlampa över huvudet, eller skulle längtan försvinna samtidigt som jag visste vad jag ville ha? Någon har sagt att det inte är målet utan vägen som är den viktiga men om vägen är så suddig att den flyter ihop med omgivningen?

Jag letar svaret till frågan och bävar inför den dag jag finner det.

Äntligen (h)älg!

För några dagar sedan hade jag förmånen att köra runt med en tysk utbytesstuderande. Snäll, rar och väldigt.. tysk kan jag väl sammanfatta henne. Hon ville verkligen se en älg och nej älgarna på Skansen räknades inte av någon anledning. Helt plötsligt står den jäkeln där, mitt på vägen, som om inget hade hänt. Jag bromsade, väjde och mitt i skriandet och bromsandet så lyckades vi på något mirakulöst sätt bara ta älgens bakben lite lätt vilket jag tycker är mirakulöst med tanke på den korta bromssträckan i 90 km/h. Min kommentar till studenten? "Du ville ju se en älg!" Vet inte om hon tyckte det var lika kul som jag. Jag skrattade då i alla fall. Hon med. Men inte lika högt. Kanske något panikartat om jag tänker efter...

Killing for pleasure

Det här var inte första gången hon dödade, hon hade gjort det förut men den här gången skulle hon inte göra samma misstag och titta sina offer i ögonen. Minnet av deras anklagande ögon hade fastnad på hennes hornhinnor och i ett försök att skaka dessa bilder ur huvudet tog hon en klunk av vinet. Hon njöt när hon såg dem plågas och någonstans djupt inom henne tändes en låga som brände starkare och starkare för varje plågat skrik offren gav ifrån sig när livet rann ur dem, en längtan så stark att det fick håren på armarna att resa sig.

Sakta färgades deras dräkter röda och de sprattlande i vild panik trots vetskapen om att de inget kunde göra. De var dömda redan från den dagen deras ögon öppnades. Dödsdömda utan att själva veta om det. Hon korkade upp ett nytt vin, ett mörkt, fruktigt vin som om man blundade kunde frammana minnen om solvarma sluttningar där värmen gjorde att luften dallrade. Hon blundade och tog upp den första kräftan ur spadet. Röd var den och eftersom hon inte vågade se in i dess ögon, ögonen hon visste tittade anklagande på henne för att de visste att det var hon som sänkt ner dem i det kokande vattnet, så blundade hon. Blundade och njöt. Kräftor, like God intended them to be.

P.S. Vinet har nummer 12343 och är gott utan att ruinera..

The taming of the shrew

Igår kväll var filmkväll. Det var uppdukat med de absoluta nödvändigheterna för att ett sådant evenemang skulle kunna räknas till fulländat nämligen vin, säng, dator och Elisabeth Taylor mot Richard Burton i The taming of the shrew, eller så tuktas en argbigga av allas vår favorit William Shakespeare. Vad händer mitt i filmen när jag skrattar så tårarna rinner? Jo, jag har glömt ladda batteriet i datorn så den dör där i mina armar. Den bara drar en sista suck och slocknar och när värsta ilskan lagt sig och batterisladd är återfunnen har vinet fått påhälsning av en fluga, sängen är kall och datorn skrattar håfullt åt mig där jag flänger runt så där avslutades min kväll, jag orkade inte starta om eländet. Men till saken, Så tuktas en argbigga av lilla Willie, got to love him! Eller hör bara här i slutmonologen från den nu tuktade argbiggan.

"Fy, fy. Släta ut de rynkorna i pannan, låt inte ögat skjuta vreda blixtar, mot din kung, din herre och regent! Det tär på skönheten som frost på äng. Din make är ditt liv, dit värn, din herre, din kung, ditt huvud som bär omsorg om dig. För att försörja dig utsätter han sin kropp för mödor till sjöss och lands, står vakt i nattens storm, i dagens köld, medan du ligger varm och trygg där hemma, och han begär ej annan lön av dig än kärlek, blidhet och en trofast lydnad - en klen betalning för en sådan skuld!

Ty samma lydnad undersåten skyller sin konung, skyller kvinnan sin gemål. Och är hon trotsig, tretlig, butter, sur och vägrar lyda hans bestämda vilja, vad är hon annat än en myterist, fräck och förrädisk mot sin gode herre? Jag blygs för kvinnor som vill öppna fejd när de i stället borde be om fred, och som vill härska, myndiga och fräna, när deras kall är älska, lyda, tjäna. Varför har vår kropp skapats mjuk och vek ur stånd att bära möda och bekymmer, om inte för att hjärta och behag bör passa samman med vårt yttre jag?

Jag har varit lika stursk som ni och har haft mod och kanske mer talang att trotsigt bolla med förmätna ord. Nu ser jag våra lansar är som halmstrån. Kom lägg er hand under er makes fot! Vad han befaller är min viljas lag. Min hand är redo om så är hans behag."

Säga vad man vill om Willie men han kan skriva monologer så man storknar. Jag som så ofta längtar tillbaka till den tid då allt detta utspelas skulle nog ha fått leta reda på en stor och lurvig pirat som jag kunde sparka på smalbenen lite då och då medan vi tätt omslingrade stod vid den där runda styrgrejkamojjen på hans stora.. skonare.. eller nått. Hur som helst, jag gillade argbiggan när hon var arg och det flög lite gnistror om henne. Som tam råtta kan jag inte påstå hon gjorde sig bra men tydligen trivdes männen med henne så. Nej, jag hade nog fått nöja mig med min pirat som den myterist jag är.

Take me out to the ball game..

Igår spenderade jag några timmar i Sundbyberg, sittandes. Fick nämligen biljetter till baseball VM, eller rättare sagt kvalen till VM. Fastnade för sporten när jag var bosatt i USA och tyckte det skulle bli kul att äntligen få njuta av den igen. Trodde jag. Sverige - Canada hade kunnat vara en intressant match om det inte hade varit för att Sverige var en av de sämre lagen jag någonsin sett spela. Tyvärr. Gick redan efter fjärde inningen, lite besviken över att det inte hade varit så där kul som jag vill minnas att det var. Det är bara att acceptera, ska det vara så ska det vara i USA där varje match är en folkfest utan dess like och männens kroppar är härligt intryckta i tighta dräkter.

Jag är kär

Det dricks ett gott rött vin ikväll, det är mörkt och glider lätt ner för strupen och smaken är så där lagom efterhängsam på tungan. Det är en Cabernet Sauvignon från Argentina med en prislapp som inte slänger budgeten i sjön och jag kan känna ett nöjt lugn när alkoholen byter ut blodet i mina ådror och fyller mig med en härlig vinfylla. Förutom vinet har maten gjort mig så där överdrivet avslappnad och farligt öppen som jag i och för sig inte trivs med att vara, jag hatar att känna mig som en öppen bok och många sanningar kan slinka ur mig under kvällen. Om det är bra eller dåligt får natten utvisa men jag hoppas personen i fråga inte ställer frågor som kan få sanningar att flyga för jag tycker verkligen inte om sanningar. När de kommer från mig vill säga.

Vad vill jag säga med allt detta? Absolut ingenting.

Men jag är kär.

I den här mannen som sjunger sig in i mitt hjärta.

Eller delen av kroppen som borde fyllas av ett blodpumpande organ.

Han är vacker också.

Sa jag att hans läppar är som gjorda för att sjunga just för mig samtidigt som de kysser sig fram på kroppen?

Ljuden som stör

Oavsett var jag befinner mig i landet, ja till och med i världen, så finns ett behov av att hitta en plats jag kan fly undan till för att fylla reserverna och bara vara i ensamheten. I mitt kalla och karga, men ack så kära norrland styr jag till de brusande älvarna, de stilla skogstjärnarna och till skogen med tallar som sträcker sig upp till himlen. Där andas jag luften mina förfäder fyllt sina lungor med, jag vandrar i deras fotspår var än jag går och jag känner samhörighet med naturen. Det är en del av mitt hjärta som pulserar i älvarna, mitt blod flyter fram mellan de vassa stenarna och dess strömmande vatten fyller mina hungriga lungor med livsnödvändig luft. Vad skulle jag ha varit idag om jag inte kunnat vada i ensamheten där ute?

I mitt nya hem finns havet, även om det är lite åt det söta hållet, och jag har lyckats hitta en plats som hjälper mig att lyssna till hjärtrytmen och blodets rytmiska pulserande. Kan ändå inte riktigt slappna av på denna plats trots sin storslagna utsikt då det skär en liten ton, om än knappt hörbart falsk, i mina öron. Vet inte vad det är som stör, kanske det är så enkelt att jag vet att det när som helst kan komma någon då det trots stora vidder av ingenting aldrig riktigt går att vara ensam.

Eller så är det så att mina lungor lider av abstinensen, avsaknaden av förfäders luft och fjällets skrämmande tystnad. Tystnaden som om man inte är väl förankrad i sig själv kan driva en till vansinne för om man riktigt lyssnar så smyger den sig på en och trycket mot huvudet blir enormt och eftersom det är tysnaden som gör detta finns inget att göra, den går inte att stänga ute. Ändå saknar jag den, längtar efter den och ibland när behovet blir för stort åker jag upp för här nere, hur vackert det än är så finns hela tiden ljuden som stör.

Jag saknar harmoni..