Oavsett var jag befinner mig i landet, ja till och med i världen, så finns ett behov av att hitta en plats jag kan fly undan till för att fylla reserverna och bara vara i ensamheten. I mitt kalla och karga, men ack så kära norrland styr jag till de brusande älvarna, de stilla skogstjärnarna och till skogen med tallar som sträcker sig upp till himlen. Där andas jag luften mina förfäder fyllt sina lungor med, jag vandrar i deras fotspår var än jag går och jag känner samhörighet med naturen. Det är en del av mitt hjärta som pulserar i älvarna, mitt blod flyter fram mellan de vassa stenarna och dess strömmande vatten fyller mina hungriga lungor med livsnödvändig luft. Vad skulle jag ha varit idag om jag inte kunnat vada i ensamheten där ute?
I mitt nya hem finns havet, även om det är lite åt det söta hållet, och jag har lyckats hitta en plats som hjälper mig att lyssna till hjärtrytmen och blodets rytmiska pulserande. Kan ändå inte riktigt slappna av på denna plats trots sin storslagna utsikt då det skär en liten ton, om än knappt hörbart falsk, i mina öron. Vet inte vad det är som stör, kanske det är så enkelt att jag vet att det när som helst kan komma någon då det trots stora vidder av ingenting aldrig riktigt går att vara ensam.
Eller så är det så att mina lungor lider av abstinensen, avsaknaden av förfäders luft och fjällets skrämmande tystnad. Tystnaden som om man inte är väl förankrad i sig själv kan driva en till vansinne för om man riktigt lyssnar så smyger den sig på en och trycket mot huvudet blir enormt och eftersom det är tysnaden som gör detta finns inget att göra, den går inte att stänga ute. Ändå saknar jag den, längtar efter den och ibland när behovet blir för stort åker jag upp för här nere, hur vackert det än är så finns hela tiden ljuden som stör.
Jag saknar harmoni..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar