Idag ingenting.

Nattens mörker sluter sig om bilen, asfalten liknar flytande olja i regnet och vindrutetorkarna gnider sövande fram och tillbaka på glaset. Ikväll är jag trött, trött på allt, trött på ingenting, trött. Idag är en sådan dag då livet stundtals tappar mening, små sekunder av ingenting blir till allting och jag orkar inte andas. Sen händer det, glädjen och livet rinner in i mina ådror och fyller mig lika fort som jag dränerats. Idag orkar jag inte, imorgon kommer jag att vilja allt igen men just nu. Tomt. Kallt. Trött.

På min mammas trappa

Ska åka till föräldrarna för att insupa hösten, som snart går över till vinter där uppe, med god mat och förhoppningsvis även dryck. Jag vet redan nu hur det kommer att bli. Min mamma kommer att möta mig i dörren och famnen är öppen, den känns alltid lite konstig att kliva in i för vi har aldrig haft den sortens relation min mamma och jag. Ändå kommer jag att le och för ett kort ögonblick låta mig omfamnas. En värme som försvinner lika snabbt som den kom, men på något sätt och på något plan har vi hittat ett sätt att relatera till varandra som vi båda accepterat. Sen kommer jag att halvspringa in i det stora ljusa lantköket där min pappa med största sannolikhet kommer att befinna sig. Hans leende ger rynkorna i ansiktet ett eget liv och när de brunbrända armarna sträcks fram kliver jag med glädje fram och tar emot kramen som varar länge. "Vad länge du varit borta, vi saknar dig här.." Ord som ger mig både glädje och sorg, men så är väl oftast möten med dem vi älskar och håller nära vårt hjärta. Full av motstridiga känslor för vad vi lämnar när vi åker och kärleken vi möter när vi kommer.

Vi pratar alltid i munnen på varandra medan mamma diskret håller sig i bakgrunden. Jag har många gånger sett sorgen i min pappas ögon över att jag inte är hans son, vi är så lika och skogen är bådas element. Min bror, hur mycket pappa än älskar honom så kommer han aldrig att trivas bland mossa och fågelsång och det gör ont för en man av hans generation och uppväxt. Han som kan skogen som sin egen bakficka, som kan gå fem mil i kringelkrogar och fortfarande veta exakt var han är, vem som äger skogen och var julgranen han sett ut till nästa år står. Hans förstfödde son vill inte ta över, tycker allt pappa pratar om är jobbigt och strunt och det är en kniv i själen för honom. Min bror ser naturligtvis inte detta och de älskar inte varandra mindre för det men det är ändå något jag funderat kring. Ibland har jag nästan skuldkänslor över att inte vara något jag inte kan bli och det är här som generationsklyftorna syns och märks som mest. Ändå vet jag hur stolt min pappa är över mig och över allt jag åstadkommit och även mamma ler när hon pratar om hur glada de är att jag hittat rätt väg i livet.

Hur som helst blir det ett underbart avbrott som jag behöver, jag längtar till doften av skog, mina föräldrars stuga i havsviken och lugnet.

Vad har man i en handväska?

Som kvinna borde jag ha full koll på innehållet i min handväska men jag har sökt dispens från detta fenomen och klarat mig bra till för ett år sedan då den gick ut och det inte gick att finna någon myndighet som kunde ta emot min ansökan om uppskov. Så jag blev tvungen att köpa en handväska.

Problem ett dök rätt snabbt upp. Vad ska man ha för färg? Här valde jag säkert kort och körde svart. Rött är snyggt men väldigt riskabelt om man nu bara har en handväska och ska gå på begravning typ. Inte uppskattat. Been there så att säga.

Problem två visade sig strax efter. Därav siffran två. Storlek. Många säger större är bättre men jag vet inte jag. Så jag gick på medel och måste säga att där gjorde jag ett vettigt val.

Problem tre. Störst och sist. Vad fyller man väskan med? Jag har nu lyckats få min lillasyster att fullkomligt tjuta av skratt när jag tömde min väska i jakt på mobilen sist vi träffades. Av någon anledning, förklarade hon, så är det inte alla i befolkningen som går runt med trådlösa möss i sina handväskor, inte heller peanger eller rena strumpor. Fatta?! Högst märkligt tycker jag.. För tänk om man stöter på en patrull med amerikanska (är det ju alltid i alla filmer) vetenskapsmän som försöker rädda jorden från säker undergång med sina datorer (någon elak hacker eller nått) men de har glömt sina trådlösa möss? Då kan jag kliva fram och säga, ni får låna min. Värt att vänta på faktiskt.

Stjärnklart

Mörkret som faller på kvällarna går inte längre att ignorera utan betyder att sommaren försvunnit och hösten tagit vid. Vindarna viskar inte längre utan tjuter i mitt öra vad träden inte kan ignorera. Höst. Vet inte vad jag tycker om det men när jag går ut på kvällen och ser stjärnorna lysa upp min väg minns jag. Minns lite för mycket av saker jag måste glömma, glömma och begrava djupt nere och långt borta från tankarnas snokande snubbeltrådar. Minns allt jag gjort och inte gjort, all skuld jag fått ta som jag inte äger men som är lättare att äga än att tala om sanningen för den berörda. Allt hade varit lättare om du varit här, om du hållit löftet du gav att du skulle finnas här bredvid mig oavsett.

Det är mörkt och stjärnklart ikväll och jag minns allt och lite till..

Idag längtar jag ut

Men när jag kysser havet

är jag fri från alla hämningar

När jag kysser havet

försvinner alla främlingar

då är vi alla och envar
allt vi har

och vi lever här och nu i denna stund

När jag kysser havet

är jag tätt intill det verkliga

när jag kysser havet

blir jag uppfylld av det märkliga

i att finnas till

och allt jag vill

är att leva låta leva livet ut

Jag har en allvarlig störning

I flera dagar har min mobil gjort sådant som en mobil kanske tycker är kul. Det gör inte jag. Den stänger av sig själv mitt i samtal och av någon anledning vill den inte riktigt ta emot alla sms/mms som skickas till mig. Selektiv jäkel det där.. Sen vill mitt mobila bredband inte alltid heller att jag ska surfa allt för länge. Dvs den kan stänga ner precis när som helst, oavsett vad jag gör. Får väl börja med brevduvor och ve och fasa.. läsa tidningen.. i pappersupplaga.. Huuu..