Typ liksom..

Stod vid kassan, den där där man bara får ha max 10 varor för att passera (har en gång haft 15 varor och jäklar vad kassörskan blängde..) när jag får höra denna konversation mellan två stycken dryga 25-åringar som läser löpsedlarna.

-Rom skrek men ingen hörde.. (Syftar då till Rom Houben som låg i koma i 23 år och nu har vaknat upp och berättar om hur han upplevde den tiden) Vafför skrek en hel stad, typ?
-Men asså.. Rom är en person..
-Nej, Rom är en stad ju!
-Asså.. ja men typ inte här, här är det en kille liksom.. man kan heta samma som staden ju..
-Jaha.. Men du, koma i 23 år.. det blir väl rätt länge det..
-Ja, typ 23 år..
-Det är typ som att vara död i 23 år, typ..
-Ahh.. typ..

Det svenska språket och intellektet hos ungdomen verkar på något sätt följas åt.. typ..

Vinter i viken

Det blåser en kall vind och snöflingorna slår hårt mot mitt ansikte, mörkret är inte lika kompakt tack vare snön som lyser upp och i norr lyser det blågråa skenet från stadens gatljus upp himlen. Jag går in i bastun, den av ved uppvärmda lilla stugan, och klär av mig de varma plaggen som värmde gott ute i kylan men som här inne bara irriterar. Kastar vattnet ur karet på kaminen där veden sprakar och sprider sina varma dansande ljusspel på väggarna. Tar min whisky och sjunker ner i den dimmiga värmen. Hemma.

Det konstiga med detta är att hur mycket jag än älskar att komma hem, verkligen känner mitt hjärta fyllas av kärlek över mina föräldrars släktgård som gått i arv i flera generationsled, så har jag ett annat hjärta, ett hjärta som även det fylls av glädje och iver över att åka och komma till mitt andra hem... Det är konstigt men lika fullt normalt och vettigt. Två hjärtan. Två hem. Just nu är jag hemma i det vita vinterlandet och jag trivs, njuter och känner mitt lugn åter fylla kroppens blodbanor. Detta var precis vad jag behövde.

Hem

Då jag flyttat ner från nordligare breddgrader finns oundvikligen saker jag saknar mer än andra och trots att jag länge kände hat mot snön och kylan är det just detta jag idag saknar mest. Att ta på sig skorna och ge sig ut på en vandring medan snön knarrar under fötterna en mörk natt. Bara månen som lyser upp snön och gör att varje snöflinga glittrar som de dyrbaraste diamanter medan kylan biter kinderna och norrskenet sprakar. Det saknar jag.

Minns hur jag som liten fascinerades av stjärnbilderna och historierna runt dem, hur himlen kom till liv av sagorna, mytologin som jag än idag tyst kan upprepa för mig när stjärnorna tillåts visa sig i sin fulla glans. Jag hoppas på kyla, snö och ett färgsprakande norrsken när jag imorgon åker upp. Hem.