Gammalt slut och ny början...

Ett nytt år kräver mer eller mindre en summering, en sammanställning av årets för- och nackdelar. Mark Knopfler ekar i högtalarna och snön har åter börjat sin resa ner mot våra redan ganska vita marker. Läser genom gamla inlägg, äldre bloggar och hittar en mening som fastnar i huvudet.

Varför är vi så desperata efter bekräftelse att vi till och med förnedrar oss för sekunder av vad vi tror är kärlek?

Min självkänsla var låg när detta skrevs, jag vet inte vad den är idag men det blev mitt ledord då, för drygt fyra år sedan. Aldrig mer kompromissa kärlek och det är nog det jag gjort det här året, vägrat kompromissa och gått vidare mot ensamheten igen. Jag ville inte fortsätta en relation som var dödsdömd från början.

Som vanligt är det enda jag ångrar saker jag inte gjorde men ett nytt år dagas och med det nya möjligheter att älska, drömma och fullfölja önskningar...

Gott slut och god början från mig.

Reflektion kolon

Efter att ha spenderat julafton med liten syster, obligatoriska Geni (jag vann) och ett för oss fyra personer gigantiskt julbord så är morgonen efter dagen igår lugn och full med god (dyr) whisky från väldigt uppskattad god vän, fabulöst roliga Family Guy triologin och fötter på bordet.. Life ain't bad...

Månljus

Jag sitter där i fören på den stora färjan, svit med champagne, femrätters middag och vansinnigt dyrt vin som fyller magen med bomull och huvudet med ett lugn. Det är dock svårt att slappna av, trots lyx eller kanske just på grund av lyx. Sätter mig i det stora panoramafönstret i min morgonrock av tjock frotté som smeker min nakna hud och blickar ut över det svarta vattnet och månen som bildar en silverväg mot ingenting och allting. Allt detta medan tv:n med sitt dämpade ljud visar bilder från katastrofer, nya, gamla och kommande. Bilderna fladdrar förbi på väggarna i det annars mörka rummet och jag vänder mig ut mot vattnet istället.

Är det inte så vi alla gör allt som oftast? När det obehagliga kryper nära, när skuldkänslorna naggar oss i kanten så vänder vi oss bort och tittar på något annat? Just den här kvällen orkade jag inte med det där som vi matas med dagligen utan jag blickade ut över det svarta ingentinget istället och blundade. Blundade och svävade iväg över den silverfärgade vägen möjliggjord av månen och försökte radera bilderna tvn inpräntat i mitt huvud. Skäms en aning över att jag, just jag, får sitta här i lyx och fundera över mina petitessproblem medan andra människor kämpar för att överleva dagen. Jag har ett gott liv jag borde uppskatta mer. Eller, jag har ett gott liv jag SKA uppskatta mer. Jag lovar.

Helt otippat

Minnen från förr

Satt mer eller mindre ofrivilligt i kyrkan idag och medan den hårda träbänken tryckte in på exakt fel, eller enligt kyrkan rätt, nerv så började jag min tankevandring som så ofta händer när jag befinner mig på ett ställe där tystnad krävs. Minns mina skolavslutningar, hur jag längtade ut från kyrkan för att få komma hem till min underbara farmor där varje dag var ett äventyr. Vad hände med det oskyldiga jaget?

Det finns saker i min uppväxt som inte bör dras fram i dagsljus, utan de vilar någonstans där bak i ett mörkt hörn. De demonerna släpps aldrig ut, inte på några som helst vilkor. De har format mitt jag, min framtid och mitt nu även om jag önskar det gick att befria min hjärna från dessa spöken. Vet inte vad som triggade igång dessa obarmhärtliga plågoandar men någonstans ifrån fick de luft. Idag är en dag med minnen jag inte vill ha men tvingas genomleva igen. Idag är ingen bra dag.

Kärlek är för dom

Jag förvånas sällan över människor, de brukar oftast vara vad de utger sig för att vara vilket tråkar ut mig i längden, men igår. Igår överraskades jag och kände mig avslappnat lätt och den där mystiska, obeskrivligt sällsynta känslan av... lycka... Det var fint, det var mer än fint, det var så där att jag inte vågar tycka det var något bara för rädslan att den då flyr. Men det var fint.

Höststädning...

Frenetiskt städande. Tvätt hänger på tork, disk undanstoppad, golv skurade och sängen renbäddad. Ett försök att rensa ut tankar tar sitt uttryck i grundlig genomgång av lägenheten. Det är höst och den ger mig ett lugn jag eftersträvar men även minnesbilder som borde raderas för alltid. Skrubbar badrum, torkar av bokhylla, badar hund. Det borde gå, jag ska lyckas...

Råkar hitta fotografi som stör rytmen men jag låtsas inte se det och jobbar vidare, försöker städa fram en mellanmjölksliknande tillvaro där jag kan flyta fram i något "vanligt" och "lagom" men samtidigt vet jag att det inte är jag, sådan är inte min natur. Istället städar jag och hoppas göra "rent hus" bland tankar. Det borde gå, jag ska lyckas...

Kärlek är för dom...

När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.

Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.

Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.

Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.

Intermezzo

Jag sitter här i min fåtölj med benen obekvämt slängda över armstödet, ena knät har ett skrapsår från trappan jag hastigt fick bekanta mig med igår när bussen var två sekunder från att åka utan mig. Snabba steg för att hinna med, tankar på vad jag missade om bussen åkte utan mig resulterade i abrupt stopp.

Det gjorde ont och den slätrakade mannen med ett ansikte utan rynkor som gick bredvid mig tittade bekymrat och med en äkta omtanke på mig när han frågade om allt gick bra, hans hand sträcktes ut mot mig för att hjälpa. Den brännande irritationen över att fötter och alldeles för taskig kordinationsförmåga i stressiga situationer alltid går hand i hand försvann och jag skrattade till när jag svarade att allt var okej.

Ibland behövs inte mer än en främlings omtanke för att kullkasta mörka tankar..

Allt har förändrats..

men jag skakas om av rösten som ler mot mig på andra sidan luren. Det är som första gången vi sågs men det är en annans röst, med samma namn och dialekten är, gode gud, på pricken lik.. Ödets ironi? Fick inte det jag ville ha men ta en kopia..

Minnena spränger mitt medvetande och jag svävar bak i tiden för ett ögonblick. Han är inte samma men lika. Allt är annorlunda men ändå hemmatamt. Vill bli räddad men samtidigt kasta flytvästen och simma ut i stormen och hjärtat som inte längre slår gör små konstiga skutt mest av förvåning och verkar vilja hosta igång trots avsaknad av bränsle.

Låt mig slippa men kom närmre..

Börja om på nytt..

Ny sida, samma jag :)

Ramblin´on my mind..

Jag pratar med min pappa och han hör hur tungt mina ord faller. Varje stavelse känns som en sten, varje mening som ett berg. Vill bort, vill hem, vill.. någon annanstans Var är det? Den där annanstans som jag vill ska materialiseras framför mig likt en bubbla att kliva in i och som innehåller det där lugnet och friden jag saknar i min kropp, i mitt hjärta.

Helt plötsligt längtar jag till mina föräldrars lugna hem, knarret av gammalt trä, ljudet av klockan som går när den känner för det, lukten av barndom, känslan av tillhörighet. "Pappa, jag behöver vila från döden ett par dagar." Svarar jag på min fars fråga om varför jag helt plötsligt kommit på att jag vill åka upp och hälsa på. De blir alltid glada när jag kommer och det är inte för det, men de blir oroliga då jag bara ringer och säger att jag vill bort från det jobb jag älskar, från staden som blivit mitt bemma (borta men hemma..).

Just nu behöver jag tystnad, lugn och ro och det finns inget annat ställe i världen jag kan finna det utom uppe hos mina föräldrar. Vid forsen som strömmar så högt, som slår mot stenarna och virvlar ner för fallen. Jag blundar och är redan där. Stövlar på, fiskespö över axeln, valet av fluga, våt eller torr, myggens höga surr i örat som drunknar i vattnets sång och koncentrationen när fisken hugger.. Måste komma dit, till tältet i midnattssolen, sprakande eld som värmer i den kyliga natten och lommens klagande över dimmiga vatten. Där hör jag mina förfäders röster klarare och det lugnar. Det söver och ger ro.

Men var är hemma? Tillsammans med de människor som äger min historia? Som har kunskap om det som varit och där varje steg jag tar i skog och mark har trampats av de mina långt innan jag blev till? Där varje gravsten bär ett minne, även när orden som står ristade försvunnit? Så mycket historia och så stor kunskap om de förflutna besitter min far och min farbror, och det tillhör mig. Så fort tillfälle ges lyssnar jag på orden de förmedlar och jag vill suga i mig varje litet ord de yttrar, rädd för att missa något, rädd för att glömma min historia. För ingen annan bryr sig, ingen annan än jag kommer att minnas när dessa män är borta.

Jag behöver åka bort, åka hem, åka...

I get along without you very well

Vissa dagar är som dessa, fyllda med måsten men som ignoreras till förmån för värme mot huden, salt vatten runt benen och underbar musik i öronen. Önskade för en kort stund att detta skulle finnas varje dag, men om varje dag var så här skulle magin försvinna och bli till vardag. Vardag är inte vad jag önskar. Så idag får den här låten gå på repeat i mina öron medan Hund studsar på klippor i sina fruktlösa försök att äta upp alla trollsländor som säkert hånskrattar medan de brummar förbi likt enorma flygplan.

Zombies vs. vampyrer

Har i helgen jobbat mig igenom några skräckfilmer, har en hatkärlek till dem då jag hatar att vara rädd men älskar spänningen. Pratade med en vän under vinets inflytande och vi började fundera kring för- och nackdelar kring olika sorters monster. Så, här kommer efter vissa påtryckningar, utan någon särskild ordning, anledningen till varför jag är mer "sugen" på vampyr än zombie.


1. Som vampyr får man hänga med det coola innefolket. Som zombie får man bara hänga.. från ett träd..

2. En vampyr behöver bara dricka människoblod, en zombie måste däremot tugga i sig hela människan. Typ, orka..

3. Vampyrer är naturligt snygga/läckra/oemotståndliga. Att sminka en zombie snygg kräver en hel armé och det skulle ändå vara en omöjlig uppgift.

4. En vampyr kan uppskatta kultur och litteratur, en zombie, tja, en zombie skulle i brist på människor att tugga på ge sig på boken. Som mellanmål..


5. Evigt liv som snygg/läcker/oemotståndlig vampyr kontra slemmig stönande zombie.. Ganska lätt val..

6. Som vampyr smälter man in i de flesta sociala sammanhang som sker efter solens nedgång medan man som zombie knappast kommer in på ett 7 eleven utan att alla springer skrikande ut därifrån.


7. Vampyrer kan förvandla sig till fladdermöss, röra sig ljudlöst och förtrolla människor med sin röst medan zombier kan stöna och gå med armarna utsträckta framför sig.. Om man inte hade problem med axlarna tidigare så..

8. En vampyr skulle lätt kunna smälta in och spela zombie om behov uppstod (vem vet) men en zombie har knappast hjärnkapacitet att göra samma lika.. De bara tycker om att äta hjärna..


9. Zombies behöver massan, sina "fellow comrades" för att kunna fungera. En vampyr klarar ensamhet. I hundratals år.

10. Zombies får aldrig ligga. Annat än i kistan. Utan huvud. Vampyrer avverkar skönheter en efter en.

Så, nu var det avklarart och vi kan gå vidare mot nya utmaningar!

Under solen en måndag..

Dagen som varit och tack gode Gud ej kommer åter:

Jobbade och tänkte, Hund måste få lite trevligt han också, det är ju en fin dag!

Åkte hem, hund blev glad åt förslag om sol och klippor. Han log. Föga anade jag den diaboliska vinklingen av hans mungipor..

"Är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart??" Ringde i mina öron hela vägen till havet. Det var i och för sig min egen röst. Hunden flåsade i nacken. Djävulens andedräkt..

Väl framme vi havet. Hund hoppar glatt ut. Springer iväg. Jag efter. Mindre glad. Muttrar något som ej behöver skrivas..

Havet. Vackert. Hund studsar förbi på klippor. Jag efter. Brutna hundben är inte kul, tänker jag. Det bryr hund sig inte om. Studsar vidare..

Tång! Skriker hund. Okej, där kan vi väl gå. Dumt. Mycket dumt. Tydligen kan tjockt täcke av tång dölja tjockt täcke av vatten. Vi blir blöta av stinkande, rutten tång. Hund fortfarande glad. Jag börjar mulna..

Ruttnande sälkadaver missas av förbistudsande hund. Tittar upp och tackar den som tänkte på mig där och då. Hund och ruttnande sälkadaver. Ingen rolig kombo..

Hund bryr sig inte om att jag är blöt, stinker och börjar längta hem. Hund ser trollsländor. Tror de är något man måste jaga. Fort. Runt. Runt. Medan man skäller. Jag är av annan åsikt. Ignoreras totalt..

Jag ger upp. Hund inte glad. Slutar studsa och börjar skälla. Blänger ilsket. Åker hem. Havet blä. Hund vs. jag 1 - 0..

Du är saknad

De svarta byxorna ligger där på sängen. Som ett mörkt svart hål drar de till sig all färg i rummet och ger dagen ett grådis mitt i sommarvärmen. Vill inte titta men ögonen dras till dem och jag hatar dessa byxor mer än något annat just nu. Det skulle inte bli så här, hon skulle finnas med så mycket länge till. Brevet jag skrivit i mitt huvud blev aldrig till orden jag så fint formulerat på det där tunna brevpappret jag valt ut. Nu får hon aldrig veta vad hon betytt för mig.


Underbara RM

Vad hade jag varit utan dig som tog mig under vingarna den där dagen jag nyutexaminerad och rädd klev över trösklarna till din avdelning? Du såg mig, du lyssnade på mig och främst av allt, du brydde dig om mig. Med din hjälp kunde jag utvecklas till det jag är idag, en människa som står stadigt när det blåser, för hur många orkaner red vi inte ut där uppe på sjunde våningen när omorganisationerna avlöste varandra? Jag tror på mig själv och vet vad jag kan, men hur kan jag ha blivit annat med dig som hela tiden tryckte mig framåt när jag helst velat stå still? Men vad jag mest minns är hur du stöttade mig när jag mådde som sämst, hur du kramade om mig och sa att allt skulle bli bra, det visste du "Ge det bara lite tid" sa du. Och allt blev bra.

Du handlade julmat åt oss som jobbade ur egen ficka för att du ville visa hur mycket du uppskattade oss. Du fixade och trixade så att jag och alla andra kunde vara kvar på avdelningen när uppsägningarna hotade oss. Du var som en mamma, en god vän men även en fantastisk chef som visste hur man skiljer på jobb och vänskap och som såg till allas bästa.

Alla upptåg vi hade, kommer du ihåg? Som det där mjukisdjuret vi köpte till dig, den där lila draken som trots att du låtsades bli förnärmad alltid satt på bästa plats i bokhyllan? Eller den snuskigaste tipsrundan i historien med frågor som mest hamnade under bältet? Eller veckans Ulf, där alla skulle försöka hitta kändisen som mest liknade vår härliga chefsläkare? Kommer du ihåg när vi hängde upp efterlysningarna på dig runt hela sjukhuset skrivet som om du var en hund? Kommer du ihåg alla roliga 1:a april skämt vi gjorde med och mot varandra? Kommer du ihåg alla liv vi tillsammans såg komma och gå? Jag kommer ihåg.

Du är unik och ingen kommer någonsin att kunna fylla dina skor. Från djupet av mitt hjärta, tack för allt.

Vart tog bryggan vägen?

Känner mig som en öde ö, ogästvänlig och karg med vindpinade slätter. Mitt hjärtas koordinater är sedan länge oläsliga och min kropp har ingen hamn.

Vem vill bygga en fyr som hjälper skeppen att hitta fram och undvika de vassa klipporna som omringar min strand?

Det var en båt som sa till en annan;

"Va du va stilig. Vi borde borda varann,

gjorda för varann och köla lite grann,

som bara båtar kan."

Andra båten sa;

"Klart att jag vill va

med och kryssa.

Kyssa din stiliga för,

i en stillsam slör,

vi varann förför,

som bara båtar gör."

"Och när det blir lä

ja, då kan vi klä av oss seglen.

Ligga en stund vid en boj,

skepp o'hoj.

Gnida vår fernissa lite grann och fnissa,

kasta (t)ankar.

Bli lite vågade, ha lite skoj,

oj, oj, oj!"

"Vi kan lägga till i äktenskapets hamn,

vid en brygga,

bygga ett båthus som vi kunde ligga i,

och tjära ner varann,

som bara båtar kan."

"Och hur vi sedan får

en och kanske två egna små jollar,

jollrande efter på släp

i ett navelrep

e en hemlighet,

som bara båtar vet."

Robert Broberg

Alter-gate..

Svenska kyrkan är upprörda, det har blivit en SAKFRÅGA, ett viktigt statement..

Inte över att två miljoner barn kommer att dö utan vaccin.

Inte heller över de tusentals migranter i Sydafrika som lever under fruktansvärda förhållanden utan grundläggnade hälso- och sjukvård och dagligen utsätts för hot och sexuellt våld.

Inte över det faktum att det varje dag dör 4,000 människor i TBC.

Inte över att det varje år dör 1 miljon människor, mest barn, i malaria.

Inte över att det varje dag dör 13,698 barn i undernäring.

Inte över de kvinnor, flickor, pojkar, BARN, som dagligen utsätts för brutalt våld.

Inte över att det år 2006 fanns uppskattningsvis 39,5 miljoner hivsmittade i världen och att 18 miljoner av dessa var kvinnor och 2,5 miljoner var barn.

Nej, Svenska kyrkan är upprörda över att kronprinsessan vill att kungen ska föra henne till altaret vid vigseln. Ett från henne antar jag sätt att låta kungen ta del av hennes stora dag, att få visa upp sin dotter och tala om, se på mitt barn!

Är inte Sverige fantastiskt så säg..

Att minnas..

Idag höjer jag glaset med whisky och skänker en skål till alla jag träffat, alla jag sett glida in i döden, alla jag önskat kunnat förgylla världen med bara en dag till..

S, mannen med det stora hjärtat som inte alltid ville höra vad man sa och då skyllde på att hörapparaten krånglade. Fast både han och jag visste att sanningen inte alltid var trevlig och då var det lättare att inte höra. Han hade glimten i ögat till sista andetaget. Jag minns dig..

K, hon som hade den stora sängen och den lilla kroppen som försvann bland täcken och kuddar. Hon som sken upp som en sol varje gång jag kom in i rummet och vid hennes sängkant satt jag många gånger och lyssnade på historier om konstnärer och kärlek. Jag minns dig..

S, hon som borde stå mitt i livet men hamnade mitt i döden. Hon som borde oroa sig för skrapade knän på sina små barn, ogräset i rabatten, bråken med sambon om dammråttorna i hörnet men istället fick oroa sig för hur hennes barn skulle klara av att växa upp utan mamma. Hon dog med mer livslust i ögonvrån än vad jag någonsin kunnat prestera under min livstid och jag klädde dig i dina fina kläder medan dina barn väntade på att få se sin döda mamma. Jag minns dig..

T, du som missbrukade allt och alla i din närhet men som hade ett fågelhjärta som pickade på i ditt magra bröst. Du var så rädd och vår kompetens kunde inte riktigt hjälpa dig hela vägen. Jag ångrar att jag inte kramade om dig den där sista gången vi träffades. Jag minns dig..

M, som hade en fru från varmare land som han inte träffat på många månader. Ni skulle spendera "de ljuva åren" tillsammans vid risodlingen i huset ni byggt tillsammans med kärlek. Nu slutade du dina dagar i ensammhet. Vi pratade många gånger om allt och ingenting och vi trivdes i varandras sällskap på ett otvunget sätt. Jag kramade om dig och det är jag glad för att jag gjorde. Jag minns dig..

Y, du som låg i din soffa för du var rädd att om du flyttade över till sängen skulle du dö. Soffan blev din sjuksäng i flera månader och vi tillbrinade många timmar tillsammans. Vi pratade om mycket och inget och oavsett hur länge vi pratade så kunde du vänta till jag tog i dörrhantaget innan du vågade kasta ur dig en fundering kring din död som du visste skulle komma. Jag vet inte om jag kunde hjälpa dig men jag uppskattade våra stunder med prat om skog och norr. Jag minns dig..

O, hur mycket du än skrattade och skämtade så lyste skräcken för döden i dina ögon. Jag ville så gärna hålla om dig och tala om att allt skulle bli bra men vi visste båda att du sakta skulle kvävas och en sådan död vill ingen behöva uppleva. Din skräck var befogad. Jag minns dig..

I, du som vägrade erkänna att du var sjuk, som förnekade att cancern fyllde din kropp med knölar och som knappt lät oss komma in i ditt hus. Du dog ensam, precis som du ville och även om din sjukdomstid lämnade oss allt annat än tillfredsställda i vårt behov av att vårda så tror jag du var nöjd med det lilla vi åstadkom. Jag minns dig..

Idag är en dag med döden som sällskap men så måste det vara ibland. Jag dricker glaset tomt och minns dem alla..

Hjärtstillestånd

Ibland önskar jag att klockan kunde stanna, om än bara för en stund, för som det är nu känner jag att den stjäl all min tid. Jag väntar och tiden går, väntar trots att jag tvivlar och hjärtat slår ojämnare för var dag som går.

Jag fryser..

Kvinnor i trafiken..

Jag vet att jag i och med detta inlägg sticker ut hakan med risk för en rejäl smäll men here goes..

En vanlig dag på motorvägen. Ska köra om en Volvo som inte håller hastigheten, sekunderna innan jag passerar segar den sig ut framför mig vilket tvingar mig att bromsa rätt hårt, sedan drar den sig lika segt förbi lastbilen och utan att tänka sig för fortsätter relativt långt i vänster körfält framför mig, och många mer, som vill hålla hastigheten. När jag försynt blinkar med hellyset för att uppmärksamma personen på att den nog bör svänga in i höger körfält svänger hon av och, hör och häpna, ilsket ger mig fingret. ÅT MIG!?

Det här är en vanligt återkommande situation och tyvärr måste erkännas, trots att jag själv är kvinna att det oftast är kvinnor som kör som om de är helt ensamma på vägen. Vet kvinnor om att man kan använda backspeglarna till att se ANDRA trafikanter i än sig själva? Ibland undrar jag..

Känns som imorgon blir en bra dag.

Jag sitter och tittar på vimmelbilder från min hemstad. Ser få jag känner igen och färre jag bryr mig om och även om jag vet att de inte bryr sig om mig så är det lite med sorg i ögat jag bläddrar vidare, bild för bild. De jag känner igen har alla blivit äldre, som jag, och jag funderar över varför de stannat kvar medan jag valde att försvinna. Ser exet som var en del i anledningen till flytten, inte orsaken men en flisa av mina alla tankar kring varför jag inte borde vara kvar. Det finns inget jag ångrar med flytten som av mig själv många gånger betraktades som flykt men lika väl var nödvändig. Ändå måste jag fundera över vad jag lämnade och hur jag hade varit om jag stannat. Alla-känner-alla-syndromet får mig att vilja kräkas och det är inte för inte som valet av stad är större än den jag lämnat.

Är jag en hemsk människa som vill annat än det hemtama, som jagar något annat än det som finns mitt framför näsan? Även om jag lyckades begrava känslan i många år så fanns den där, pockandes på min uppmärksamhet och en morgon vaknade jag och insåg att det inte längre gick att ignorera känslan, den där insikten att allt jag sökte fanns men inte där, inte då. Den tyngden jag kände av allt jag vägde på mina axlar lättade efter det beslutet och helt plötsligt visste jag att allt jag önskade och ville skulle komma, bara jag väntade. Jag väntar fortfarande men med ett annat lugn, det jag saknar kommer, kanske inte idag men en annan imorgon..

Demondödare

När jag inte mår bra, är ledsen eller bara är allmänt jag-orkar-inte-med-mänsklig-interaktion-uttråkad måste jag konsumera. Det är min last och jag skäms inte för att säga det. Eller rättare sagt, jag skäms över att behöva konsumera för att må bra. Nu behöver jag inte en ny mobil men jag ska köpa en. Fylla hålet i hjärtetrakten och döva de skränande demonerna i huvudet, ja visst, I'm all game. Valet står mellan Nokia N900, Nokia N97 mini eller Nokia N86. Så, vad ska jag välja?

Har jag blivit tokig?

tänkte jag då jag likt en zombie utan egen vilja med stora steg gick mot garderoben. Skräckslaget såg jag mina armar sträcka sig mot de av damm övertäckta byxorna och sedan, trots mitt önsketänkande att de inte skulle passa, faktiskt få dem över stussen och till min förvåning se att de satt utan att jag tappade allt för mycket av min andning. Träningsskorna som efter några kraftiga dunsar mot husväggen såg.. acceptabla ut, passade även de utan att se allt för tokiga ut. Inom mig skrek jag NO, NO, NO!!! Men benen drog vidare med kroppen in i bilen och innan jag hunnit fundera mycket mer så var jag framme vid elljusspåret. Och jag sprang. Inte fort. Inte långt. Men jag sprang. Idag är kroppen i chock och jag tror min hjärna planerar ytterligare en kupp mot mitt bättre vetande. Så, om ni inte hör från mig på några dagar, larma polisen, min hjärna har då fått min kropp i sitt grepp och, ve och fasa, tvingat iväg den på mer motion.

I'm afraid..

Aonair..

Mina helger verkar koncentreras kring mat, goood mat, och vin. Idag inget undantag. Trevligt avslappnat sällskap, en skaplig Amarone till grillad entrecote med ungsbakade rotfrukter och ett flertal fantastiska såser till. Inget dåligt sätt att spendera timmarna mellan sömn och arbete men ibland önskar jag mig en timme eller två för mig själv, ensam, i tystnad, vid havet i mina föräldrars timmrade stuga med bara fotogenlampan, den stora kaminen som rofyllt sprakar och en gammal skrivmaskin man måste slå på tangenterna för att de ska slänga sig upp mot pappret och trycka fast det svarta bläcket mot det vita arket. Sen när den bärnstensfärgade whiskyn värmt min mage har den vedeldade bastun blivit tillräckligt het för att fräsa tillfredsställande när det iskalla vattnet kastas på väggarna. Nakenbad i den lilla viken, springa in och värma sig vid kaminen, mer whisky. Dit vill jag komma. Nu.

Duracellkaninen

Jag var på shåkladprovning igår. Det var underbart kul att bara få slappna av med kollegor och prata allt annat än jobb (typ sex, män, kvantfysik och.. sex). Vi skrattade, drack vin och åt shåklad. Shåklad, shåklad, shåklad! Det var först när jag insåg att vi alla pratade som uppladdade Duracellkaniner som det slog mig att det inte var den bästa iden att förlägga en sådan tillställning just innan hem- och sänggående.. Krävdes två stoooora glas vin och plenty of Miles Davis för att lugna ner mig och ändå kände jag mig som ett ADHD-barn på speed...

Nästa utgång med kollegor, lakritsfestivalen. Vi gillar godis, men det är ganska uppenbart va?

Wine and dine me, please.

Vinet har redan börjat göra sitt, det är mörkrött, river torrt i strupen och ger mig en eftersmak som jag inte vet om jag ska beteckna som angenäm eller något för sträv. Det är tyvärr inte något årgångsvin utan den lite billigare sorten jag egentligen inte tycker om, det blir så när man lärt sig uppskatta de lite finare vinerna som inte lämnar en lila färg på tänderna.

Nej, jag är ingen vinsnobb och jag dricker utan gnäll eller näsa i vädret det lite billigare men jag tycker OM vin som fyller gommen, virvlar runt, ger mig en själslig orgasm, fyller sinnet med färger och smakförnimmelser, glider ner för strupen och smäller till mig i huvudet med eftersmak och det är inte ofta ett billigare vin gör det. Så, ikväll delar jag vin och god mat med vänner.

Fast jag önskar jag kunde fylla hjärtat med värme och trygghet istället för magen med mat men just idag får det vara nog.

Döden, döden, döden...

Idag är en sådan dag då ryggsäcken känns tung att bära. Döden. Vi har väl mer eller mindre blivit vänner på gott och ont genom åren som gått. Håll dina vänner nära och dina fiender närmare. Idag var hon inte välkommen med mig men likafullt hängde hon där över axeln. "Du vet att jag får det jag vill och henne vill jag ha." Viskade hon något hånfullt i mitt öra som om jag inte redan visste. Jag blängde på henne och vägrade svara. Önskade så att jag haft möjlighet att titta in i den unga kvinnans ögon, hon som just börjat livet, och kunnat säga att hon skulle bli frisk, att allt skulle bli bra. Istället kramade jag om och förbannade livets orättvisor. Stilla gick jag ut i bilen igen och stängde dörren om mig och döden. Djup suck och tillrättalagda anletsdrag. Idag tyckte jag inte om mitt jobb.

Oh summer where art thou..?

Idag, gårdagens snöoväder till trots, är det grilla som gäller i kombination med acceptabelt rödvin och gott sällskap. Live long and prosper..

Det bränner..

Jag har insett att jag börjar bli gammal. Seriöst. Igår festade jag till med ungsstekt lax, god sås och potatis med maaaassor av smör. Och ett stort glas rödvin. Vaknade mitt i natten och brann mer eller mindre upp inifrån. Fick en flashback av Robert Gustavssons scen från I manegen med Glenn Killing där han dricker klorin och väser fram "Det bränner.."

Det enda jag kunde tänka på var Samarin. Samarin mina vänner är något ÄLDRE människor dricker när de har problem med sura uppstötningar och det var detta jag ville ha. Hade ingen hemma dock vilket nog ger mig lite pluspoäng som ung och hipp.

Men det hade varit gott..

På tal om internationella kvinnodagen

Jag har idag fått lyssna till en berättelse om äkta kärlek, den jag inte trodde fanns men som tydligen existerar. En kvinnas sjuksäng i hemmet, stor träsäng från tidigt 1900-tal inköpt av fadern, färgsprakande tavlor med obskyr konst huller om buller på väggarna som hon fått av konstnärsvänner, kläder på stolar som minner om tidigt 50-tal, enorma bokhyllor med läderinbundna böcker som lästs och tummats om och om igen, och kvinnans berättelse som fyller ut hela rummet. Hon har en späd men klingande röst som gjord för att berätta historier och jag gör alltid mitt bästa för att dra ut på mina besök, sparar frågor till nästa gång bara för att få höra henne tala.

Medan solen värmer det murrigt mörka rum vi befinner oss i kryper denna späda lilla kropp längre ner under täcket och nästan vaggar sig själv till sömns med sin röst. Solstrålarna lyser upp dammet som ligger tjockt på mahognyfärgade möbler och jag ler åt den nästan barnsliga glädje hon visar när hon talar om sina två kärlekar. Mannen hon gift sig med som var mycket äldre än henne och som hon hyste en vänskapskärlek till och hur hon hittade mannen hon älskade, mannen hon lämnade äktenskapets trygga vrå för. "Det gjorde du allt rätt i." Säger jag när jag ser hennes lite förlägna leende. "Tycker du? Det blir jag glad av att höra." Svarar hon med en uppenbar lättnad. "Vi lever bara en gång, att följa sitt hjärta är aldrig fel." Säger jag leende och tar hennes tunna, nästan genomskinliga hand i min.

Hon fortsätter att berätta och trots att jag egentligen inte har tid att sitta längre så fortsätter vi prata där i solen och jag känner att jag måste känna till hennes historia och memorera den innan hon dör för hon har inga barn, inga släktingar som står nära, utan hon är ensam så när som på en god vän som hjälper till med allt och lite till. Hennes liv ska inte vara bortglömt den dagen hon går bort utan jag ska minnas det, det är jag skyldig henne, hon som fann äkta kärlek och hade modet att följa hjärtat för 40 år sedan.

Lös och ledig

Spenderade morgonen i sängen med kaffekoppen för att sedan förflytta mig till den varma duschen och som avrundning, café med söndagsscones och thé i mysig golven-är-skeva-och-knarrar-när-man-går-på-dem-men-det-är-charmen-så-det-spelar-ingen-roll-anda.. En söndagsförmiddag like God the almighty intended it to be..

Träda

Jag vilar min kropp efter helgens bravader men av någon anledning vill fötterna fortfarande inte riktigt kännas vid att de lever. Mina tår är något bortdomnade från de höga (men snygga) klackar de klämdes ner i . Lärdomen från helgen bör nog vara som så: Att ge sig ut i kaosartat snöoväder klockan 03.30 en lördagnatt för att hitta en taxi efter en kväll på dansgolvet med fötter som lider är ingen bra idé.. tyckte mina tår i alla fall.. Jag å andra sidan tackar min vän H för en kväll och natt jag inte borde förvånats över att jag njöt av men lika fullt är grymt tacksam för. Den var vad doktorn ordinerade.

Vinterminnen

Bredvid mig i soffan ligger min lurvige följeslagare nära, nära och ute är det grått, kallt och vinter. Vinter här nere i söder skiljer sig inte mycket från den norrländska vintern uppenbarligen. Det vill säga sedan jag flyttat ner. Rekordmycket snö tydligen. Såklart.

Vinter i norr betydde för mig när jag var liten snö och lek, det fanns så ofantligt mycket farligt och kul man kunde göra och bara den korta dagen med minimalt dagsljus hindrade oss. Det fanns ingen chans i världen att man ens kom på tanken att fråga föräldrarna vad man skulle göra utan meningen "Gå ut och lek." var standardfras efter frukost och gällde fram till middagstid. Min bror som bara är tre år äldre än mig var en beskyddande och underbar bror på många sätt och vis, många är de timmarna vi lekt tillsammans, inte som syster och bror utan som kompisar och så är vi än idag. Kompisar, vänner med blodsband starka nog att rasera alla mörka murar i världen.


Min pappa som var och är perfektionist, plogade vår stora tomt och tryckte upp en enorm snöhög längst ner på gården. Snöhögen var gigantisk och kunde lätt användas som slalombacke vilket var en av de många saker vi använde den till. Under den grävdes även gångar och jag vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om allt hade rasat. Taket på en av ladorna användes till att hoppa ner i snöhögarna och trots diverse bråte som lätt hade kunnat ge oss brutna ben och nackar så klarade vi oss alltid undan värre skador.

Vi lekte ute från tidig morgon till sen kväll utan gnäll eller gnat och när middagen var avklarad, under tystnad förstås för att mamma och pappa skulle kunna prata genom dagen i lugn och ro, så kanske vi hade någon minut framför tv:n tillsammans. Många gånger har jag försökt komma på vad jag gjorde med alla dessa timmar utan dator, 100 tv-kanaler eller mobiltelfon och kommer fram till att det nog var då mitt intresse för böcker och skriva föddes.

Mina vänner bodde alla på minst en kilomenters avstånd vilket kändes som ett dödsstaff och även om det kan verka lite så kändes det som flera mil när vinden tjöt runt husknuten och snön kändes som spikar mot ansiktet. Då var det inte särskilt kul att ta sparken till kompisarna för man visste att även om man fixade att ta sig dit utan att förfrysa vitala delar så var vägen hem oftast mörk och skrämmande. Av någon anledning så är jag än idag lika rädd om jag passerar kurvan med den nu nedrivna ladan. Här fanns inga gatljus för det var mitt ute i obygden. Mitt mellan två byar. Kurvan. Den skrämde mig så att jag redan innan jag kom dit hade börjat öka takten och ju närmare jag kom desto högre blev farten och hjärtat skenade. Jag försökte alltid undvika att titta mig över axeln, aldrig lyckades jag.

På våren brukade vi göra snögrottor och ligga där hela dagarna när solen tittade fram. Värmen dallrade i det vindstilla utrymmet som var täckt med liggunderlag och renskinn. Hela familjen samlades där och vi njöt av solen. Tillsammans. Fåglarnas vårkvitter, vackra istappar, takdropp, varm choklad ur termos, grillad korv och föräldrarna förvånandsvärt avslappnade i skoteroverall och kaffekoppen rykande i handen. Vi gjorde alltid mycket tillsammans men på var sitt håll så att säga. Vi campade, fiskade, grillade, umgicks tillsammans men vi barn på vårt håll och vuxna på sitt håll och jag kan tänka mig att det inte händer så ofta idag. Föräldrar som låter barnen vara barn och vuxna vuxna men ändå ¨med en respekt för varandras världar och konstant uppmuntran till att stå på egna ben och lösa problem som uppstod. Mina barndoms vintrar var underbara, kalla och orsaken till att jag aldrig kommer att kunna passera en kurva i mörker utan att vända mig om.

Fireflies

När snön ligger djup och kylan tränger in i märgen brukar jag ta fram mitt fotoalbum från varmare tider i USA. Minns särskilt en kväll när vi svettiga satt ute i trädgården och skrattade, hettan som dallrat under dagen hade nu istället övergått till en mer behaglig värme. Vi befann oss i Wisconsin hemma hos en av mina två andra svenska vänner som jag av en slump träffat. Ett finare område, så klart, och jag var om än inte oskuldsfull så i alla fall väldigt naiv. Grönskan tillsammans med blommornas tunga doft bildade en egen liten oas av lugn och frid. Helt plötsligt börjar luften glöda och vi stannar alla tre upp i vårt samtal för att förundrat titta på eldflugorna som dansade framför oss. Ikväll kommer jag ihåg och blundar, jag ser eldflugornas dans och ler. Jag saknar allt jag trodde på där och då.

Tjuren Ferdinand

Tillbringade några timmar på Arlanda i upplockarbranchen så att säga. Jag tycker om att sitta där och åker gärna med väldigt god marginal när någon behöver transport. Vart ska alla, var kommer de ifrån och vad kommer resan att innebära? Det går att skilja nöjesåkaren från affärsresenären, den vana som glider från gate till gate och den smått förvirrade turisten som desperat letar någon att klänga sig fast vid, den rike som försöker se chict trashig ut i sina svindyra kläder och den fattige som försöker se pinsamt rik ut i sina billiga knock off läderjackor och plastiga väskor. Alla har ett mål med sin resa och jag tycker om att bygga upp historier kring varje resenär som sticker ut ur massan.

Medan jag satt på snurrstolen och förstulet kikade över kanten på min Wall Street (jag vet, så skjut mig för att jag älskar att köpa sådana tidningar när jag är på Arlanda) när mannen bredvid mig tar upp sin högteknologiska telefon för att ringa. Han är inte längre än, tja, 170, gråsprängt hår som är kortklippt och ser tjockt ut. Mustaschen, lika grå och tjock den, är välansad och måste nog anses ge honom ett trevligt utseende på ett sådant där sätt som skägg kan ge män utan haka en liten hjälp på traven att se lite mer manlig ut. Lite för tunna och beiga kläder för att vara någon som tänkt sig ut i vintervädret så mest troligt har han mellanlandat från något varmare land för att sedan bege sig till sin hemort. Han var definitivt inte på väg TILL ett varmt land för en man i hans ålder brukar generellt inte hoppa i solariet innan utlandsresan, fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.

Upp kommer i alla fall telefonen och när personen i andra luren svarar, mer eller mindre skriker denne man på bredaste norrlänska (lutar mot Kalix men lovar inte att det är sant) HÄÄJ! HUR ÄÄÄR Ä (direktöversättning: Hej, hur e de)? Hela samtalet fortsätter väldigt högljutt och alla som sitter vid den gaten vet precis vad han pratar om. Utan att ens bry sig om alla irriterade och smått förvånade (stockholmare antar jag) blickar fortsätter han glatt att prata och det är hit jag vill komma. Han brydde sig inte alls om hur han lät, hur högt han lät eller vem som hörde honom.

Men måste man vara stolt över sin dialekt? Rättare sagt, måste man alltid prata så brett att ingen mer eller mindre förstår vad man säger bara för att man ska visa att man minsann är en stolt norrlänning och ingen stockholmare ska komma och tro de är något? Den här mannen fick för min del prata hur han ville och jag bryr mig inte alls men när jag pratar och andra frågar var jag kommer ifrån och jag då talar om den norrlänska stad jag kommer ifrån så ser alla förvånade ut och direkt tror att jag bott här nere i evigheter. Av naturen så har jag alltid haft lätt för att snappa upp andras dialekter och tycker det är kul att härma, av denna anledning så föll det sig väldigt naturligt att efterlikna stockholmskan när jag flyttade hit. Det är faktiskt inget jag gör medvetet, det bara blir så. Måste det betyda att jag skäms för mitt ursprung?

Många jag känner från min hemstad skulle hellre dö än att försöka "försvenska" sitt tal för det är en svek mot hemstaden (vi är VÄLDIGT patriotiska). De fnyser föraktfullt åt 08-orna och deras sätt att tala. Fjollor, skrattar de. Prata som vanligt säger pappa irriterat om jag råkar säga något "fel", för man pratar inte så bara. Vi betonar orden helt olika i norr och söder vilket är ganska kul faktiskt och jag tycker det är fantastiskt roligt att komma hem och bre på lite grann när jag pratar. För jag kan prata min hemstads dialekt, både bredare och snabbare än många i min ålder. Jag har lärt mig av min farmor och min pappa och det är lika kul att kunna den dialekten som vilken annan dialekt som helst. Men måste jag tala den allt jämt?

Vem har rätt att tala om för mig att jag inte får vara som jag är, vem har rätt att säga åt mig att jag sviker genom att tala så att folk förstår? Vem har sagt att jag älskar min hemstad mindre bara för detta? Allt detta hat mot den som inte vill vara som alla andra, som tänker annorlunda, har fått mig att känna mig som tjuren Ferdinand. Envist sittandes under min korkek och sniffandes på blommorna och där har jag tänkt sitta, oavsett hur mycket folket stångas där nere på ängen.

Lycka

Trodde inte det var sant, att man kan vakna med ett leende och känna lycka sprida sig ut i fingrar och tår som en ljummen sommar vind. Vaknade och visste att allt jag vill och önskar kommer, konstigt men sant. Drömmen var mer än bara ett dimmigt försök av min hjärna att dra slutsatser av dagen som varit, den visade mig det som kommer. Det jag tidigare önskade vet jag nu med en klarhet jag inte trodde fanns. Vetskapen har etsat sig fast i varje fiber av min kropp. Lycka. Ren och skär lycka.

Bara tomten är vaken

Det är inte mycket liv efter vägarna en kväll som denna, snön faller vit och dess förföriska rörelser när de lägger sig på ängarna ger mig en stunds avkoppling. Månen har lyckats gömma sig och jag saknar känslan när den dyker upp, stor och rund, det får mig alltid att tappa andan. Som ett litet barn ler jag av lycka. Kör vidare och den där känslan av oro kommer krypande. Jag önskar att jag inte känner som jag gör, att jag inte behövde göra de val och beslut jag måste ta.

An' the silent night will shatter
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind

Jag är trött, vill hem till min varma säng och krypa ner under det stora fluffiga täcket men istället sitter jag här, jobbar och försöker hålla ögonen öppna. Ska väl vara glad över att jag inte ligger i sängen för där föds alla tankar jag inte behöver just nu.

From the crossroads of my doorstep,
My eyes they start to fade,
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid.

Ibland vill man så det gör ont i en men viljan räcker inte alltid till, hur mycket jag än skriker jag vill så slutar det med ett tyst inte. Hur många gånger jag varit i ombytta roller vill jag inte komma ihåg, har de lämnat mig ärrad för livet och gett mig en fel tankebana över hur livet och förhållanden ska vara?

It's a restless hungry feeling
That don't mean no one no good,
When ev'rything I'm a-sayin'
You can say it just as good.

Normal är inte och kommer aldrig att vara mitt ledord, jag förstör vackra saker och det stör mig att aldrig känna ro. Ge mig tio minuter av stillhet, lugn och förtröstan, men vill jag det? Nej. Jag önskar att någon kunde se att det jag ger är allt jag har även om det inte räcker till så är det allt jag kan förmå mig att skänka. Ibland är det ett mångfald av känslor men allt som oftast bara en gnutta av andra tycker sig behöva för att överleva utan frostskador. Jag vill i alla fall tro att jag gett allt den här gången men att det ändå inte höll hela vägen..

We're both just one too many mornings
An' a thousand miles behind.

Drömlandskap

Idag var en magisk dag att köra runt i, jag kunde inte sluta titta på allt runt om mig vilket nog var allt annat än hälsosamt med tanke på halkan, men hur skulle jag kunna sluta förundras över naturen en dag som denna? Himlen med sitt aprikosa sken, den mjölkaktiga dimman som smekte ängarna och träden med sina silverklädda armar. Jag körde runt i något jag bara kan jämföra med Narnia, vackert, kallt och drömlikt. Kameran? Naturligtvis bortglömd i sovrummet.. Såklart..