Tjuren Ferdinand

Tillbringade några timmar på Arlanda i upplockarbranchen så att säga. Jag tycker om att sitta där och åker gärna med väldigt god marginal när någon behöver transport. Vart ska alla, var kommer de ifrån och vad kommer resan att innebära? Det går att skilja nöjesåkaren från affärsresenären, den vana som glider från gate till gate och den smått förvirrade turisten som desperat letar någon att klänga sig fast vid, den rike som försöker se chict trashig ut i sina svindyra kläder och den fattige som försöker se pinsamt rik ut i sina billiga knock off läderjackor och plastiga väskor. Alla har ett mål med sin resa och jag tycker om att bygga upp historier kring varje resenär som sticker ut ur massan.

Medan jag satt på snurrstolen och förstulet kikade över kanten på min Wall Street (jag vet, så skjut mig för att jag älskar att köpa sådana tidningar när jag är på Arlanda) när mannen bredvid mig tar upp sin högteknologiska telefon för att ringa. Han är inte längre än, tja, 170, gråsprängt hår som är kortklippt och ser tjockt ut. Mustaschen, lika grå och tjock den, är välansad och måste nog anses ge honom ett trevligt utseende på ett sådant där sätt som skägg kan ge män utan haka en liten hjälp på traven att se lite mer manlig ut. Lite för tunna och beiga kläder för att vara någon som tänkt sig ut i vintervädret så mest troligt har han mellanlandat från något varmare land för att sedan bege sig till sin hemort. Han var definitivt inte på väg TILL ett varmt land för en man i hans ålder brukar generellt inte hoppa i solariet innan utlandsresan, fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.

Upp kommer i alla fall telefonen och när personen i andra luren svarar, mer eller mindre skriker denne man på bredaste norrlänska (lutar mot Kalix men lovar inte att det är sant) HÄÄJ! HUR ÄÄÄR Ä (direktöversättning: Hej, hur e de)? Hela samtalet fortsätter väldigt högljutt och alla som sitter vid den gaten vet precis vad han pratar om. Utan att ens bry sig om alla irriterade och smått förvånade (stockholmare antar jag) blickar fortsätter han glatt att prata och det är hit jag vill komma. Han brydde sig inte alls om hur han lät, hur högt han lät eller vem som hörde honom.

Men måste man vara stolt över sin dialekt? Rättare sagt, måste man alltid prata så brett att ingen mer eller mindre förstår vad man säger bara för att man ska visa att man minsann är en stolt norrlänning och ingen stockholmare ska komma och tro de är något? Den här mannen fick för min del prata hur han ville och jag bryr mig inte alls men när jag pratar och andra frågar var jag kommer ifrån och jag då talar om den norrlänska stad jag kommer ifrån så ser alla förvånade ut och direkt tror att jag bott här nere i evigheter. Av naturen så har jag alltid haft lätt för att snappa upp andras dialekter och tycker det är kul att härma, av denna anledning så föll det sig väldigt naturligt att efterlikna stockholmskan när jag flyttade hit. Det är faktiskt inget jag gör medvetet, det bara blir så. Måste det betyda att jag skäms för mitt ursprung?

Många jag känner från min hemstad skulle hellre dö än att försöka "försvenska" sitt tal för det är en svek mot hemstaden (vi är VÄLDIGT patriotiska). De fnyser föraktfullt åt 08-orna och deras sätt att tala. Fjollor, skrattar de. Prata som vanligt säger pappa irriterat om jag råkar säga något "fel", för man pratar inte så bara. Vi betonar orden helt olika i norr och söder vilket är ganska kul faktiskt och jag tycker det är fantastiskt roligt att komma hem och bre på lite grann när jag pratar. För jag kan prata min hemstads dialekt, både bredare och snabbare än många i min ålder. Jag har lärt mig av min farmor och min pappa och det är lika kul att kunna den dialekten som vilken annan dialekt som helst. Men måste jag tala den allt jämt?

Vem har rätt att tala om för mig att jag inte får vara som jag är, vem har rätt att säga åt mig att jag sviker genom att tala så att folk förstår? Vem har sagt att jag älskar min hemstad mindre bara för detta? Allt detta hat mot den som inte vill vara som alla andra, som tänker annorlunda, har fått mig att känna mig som tjuren Ferdinand. Envist sittandes under min korkek och sniffandes på blommorna och där har jag tänkt sitta, oavsett hur mycket folket stångas där nere på ängen.

Lycka

Trodde inte det var sant, att man kan vakna med ett leende och känna lycka sprida sig ut i fingrar och tår som en ljummen sommar vind. Vaknade och visste att allt jag vill och önskar kommer, konstigt men sant. Drömmen var mer än bara ett dimmigt försök av min hjärna att dra slutsatser av dagen som varit, den visade mig det som kommer. Det jag tidigare önskade vet jag nu med en klarhet jag inte trodde fanns. Vetskapen har etsat sig fast i varje fiber av min kropp. Lycka. Ren och skär lycka.

Bara tomten är vaken

Det är inte mycket liv efter vägarna en kväll som denna, snön faller vit och dess förföriska rörelser när de lägger sig på ängarna ger mig en stunds avkoppling. Månen har lyckats gömma sig och jag saknar känslan när den dyker upp, stor och rund, det får mig alltid att tappa andan. Som ett litet barn ler jag av lycka. Kör vidare och den där känslan av oro kommer krypande. Jag önskar att jag inte känner som jag gör, att jag inte behövde göra de val och beslut jag måste ta.

An' the silent night will shatter
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind

Jag är trött, vill hem till min varma säng och krypa ner under det stora fluffiga täcket men istället sitter jag här, jobbar och försöker hålla ögonen öppna. Ska väl vara glad över att jag inte ligger i sängen för där föds alla tankar jag inte behöver just nu.

From the crossroads of my doorstep,
My eyes they start to fade,
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid.

Ibland vill man så det gör ont i en men viljan räcker inte alltid till, hur mycket jag än skriker jag vill så slutar det med ett tyst inte. Hur många gånger jag varit i ombytta roller vill jag inte komma ihåg, har de lämnat mig ärrad för livet och gett mig en fel tankebana över hur livet och förhållanden ska vara?

It's a restless hungry feeling
That don't mean no one no good,
When ev'rything I'm a-sayin'
You can say it just as good.

Normal är inte och kommer aldrig att vara mitt ledord, jag förstör vackra saker och det stör mig att aldrig känna ro. Ge mig tio minuter av stillhet, lugn och förtröstan, men vill jag det? Nej. Jag önskar att någon kunde se att det jag ger är allt jag har även om det inte räcker till så är det allt jag kan förmå mig att skänka. Ibland är det ett mångfald av känslor men allt som oftast bara en gnutta av andra tycker sig behöva för att överleva utan frostskador. Jag vill i alla fall tro att jag gett allt den här gången men att det ändå inte höll hela vägen..

We're both just one too many mornings
An' a thousand miles behind.

Drömlandskap

Idag var en magisk dag att köra runt i, jag kunde inte sluta titta på allt runt om mig vilket nog var allt annat än hälsosamt med tanke på halkan, men hur skulle jag kunna sluta förundras över naturen en dag som denna? Himlen med sitt aprikosa sken, den mjölkaktiga dimman som smekte ängarna och träden med sina silverklädda armar. Jag körde runt i något jag bara kan jämföra med Narnia, vackert, kallt och drömlikt. Kameran? Naturligtvis bortglömd i sovrummet.. Såklart..