Träda

Jag vilar min kropp efter helgens bravader men av någon anledning vill fötterna fortfarande inte riktigt kännas vid att de lever. Mina tår är något bortdomnade från de höga (men snygga) klackar de klämdes ner i . Lärdomen från helgen bör nog vara som så: Att ge sig ut i kaosartat snöoväder klockan 03.30 en lördagnatt för att hitta en taxi efter en kväll på dansgolvet med fötter som lider är ingen bra idé.. tyckte mina tår i alla fall.. Jag å andra sidan tackar min vän H för en kväll och natt jag inte borde förvånats över att jag njöt av men lika fullt är grymt tacksam för. Den var vad doktorn ordinerade.

Vinterminnen

Bredvid mig i soffan ligger min lurvige följeslagare nära, nära och ute är det grått, kallt och vinter. Vinter här nere i söder skiljer sig inte mycket från den norrländska vintern uppenbarligen. Det vill säga sedan jag flyttat ner. Rekordmycket snö tydligen. Såklart.

Vinter i norr betydde för mig när jag var liten snö och lek, det fanns så ofantligt mycket farligt och kul man kunde göra och bara den korta dagen med minimalt dagsljus hindrade oss. Det fanns ingen chans i världen att man ens kom på tanken att fråga föräldrarna vad man skulle göra utan meningen "Gå ut och lek." var standardfras efter frukost och gällde fram till middagstid. Min bror som bara är tre år äldre än mig var en beskyddande och underbar bror på många sätt och vis, många är de timmarna vi lekt tillsammans, inte som syster och bror utan som kompisar och så är vi än idag. Kompisar, vänner med blodsband starka nog att rasera alla mörka murar i världen.


Min pappa som var och är perfektionist, plogade vår stora tomt och tryckte upp en enorm snöhög längst ner på gården. Snöhögen var gigantisk och kunde lätt användas som slalombacke vilket var en av de många saker vi använde den till. Under den grävdes även gångar och jag vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om allt hade rasat. Taket på en av ladorna användes till att hoppa ner i snöhögarna och trots diverse bråte som lätt hade kunnat ge oss brutna ben och nackar så klarade vi oss alltid undan värre skador.

Vi lekte ute från tidig morgon till sen kväll utan gnäll eller gnat och när middagen var avklarad, under tystnad förstås för att mamma och pappa skulle kunna prata genom dagen i lugn och ro, så kanske vi hade någon minut framför tv:n tillsammans. Många gånger har jag försökt komma på vad jag gjorde med alla dessa timmar utan dator, 100 tv-kanaler eller mobiltelfon och kommer fram till att det nog var då mitt intresse för böcker och skriva föddes.

Mina vänner bodde alla på minst en kilomenters avstånd vilket kändes som ett dödsstaff och även om det kan verka lite så kändes det som flera mil när vinden tjöt runt husknuten och snön kändes som spikar mot ansiktet. Då var det inte särskilt kul att ta sparken till kompisarna för man visste att även om man fixade att ta sig dit utan att förfrysa vitala delar så var vägen hem oftast mörk och skrämmande. Av någon anledning så är jag än idag lika rädd om jag passerar kurvan med den nu nedrivna ladan. Här fanns inga gatljus för det var mitt ute i obygden. Mitt mellan två byar. Kurvan. Den skrämde mig så att jag redan innan jag kom dit hade börjat öka takten och ju närmare jag kom desto högre blev farten och hjärtat skenade. Jag försökte alltid undvika att titta mig över axeln, aldrig lyckades jag.

På våren brukade vi göra snögrottor och ligga där hela dagarna när solen tittade fram. Värmen dallrade i det vindstilla utrymmet som var täckt med liggunderlag och renskinn. Hela familjen samlades där och vi njöt av solen. Tillsammans. Fåglarnas vårkvitter, vackra istappar, takdropp, varm choklad ur termos, grillad korv och föräldrarna förvånandsvärt avslappnade i skoteroverall och kaffekoppen rykande i handen. Vi gjorde alltid mycket tillsammans men på var sitt håll så att säga. Vi campade, fiskade, grillade, umgicks tillsammans men vi barn på vårt håll och vuxna på sitt håll och jag kan tänka mig att det inte händer så ofta idag. Föräldrar som låter barnen vara barn och vuxna vuxna men ändå ¨med en respekt för varandras världar och konstant uppmuntran till att stå på egna ben och lösa problem som uppstod. Mina barndoms vintrar var underbara, kalla och orsaken till att jag aldrig kommer att kunna passera en kurva i mörker utan att vända mig om.

Fireflies

När snön ligger djup och kylan tränger in i märgen brukar jag ta fram mitt fotoalbum från varmare tider i USA. Minns särskilt en kväll när vi svettiga satt ute i trädgården och skrattade, hettan som dallrat under dagen hade nu istället övergått till en mer behaglig värme. Vi befann oss i Wisconsin hemma hos en av mina två andra svenska vänner som jag av en slump träffat. Ett finare område, så klart, och jag var om än inte oskuldsfull så i alla fall väldigt naiv. Grönskan tillsammans med blommornas tunga doft bildade en egen liten oas av lugn och frid. Helt plötsligt börjar luften glöda och vi stannar alla tre upp i vårt samtal för att förundrat titta på eldflugorna som dansade framför oss. Ikväll kommer jag ihåg och blundar, jag ser eldflugornas dans och ler. Jag saknar allt jag trodde på där och då.