På tal om internationella kvinnodagen

Jag har idag fått lyssna till en berättelse om äkta kärlek, den jag inte trodde fanns men som tydligen existerar. En kvinnas sjuksäng i hemmet, stor träsäng från tidigt 1900-tal inköpt av fadern, färgsprakande tavlor med obskyr konst huller om buller på väggarna som hon fått av konstnärsvänner, kläder på stolar som minner om tidigt 50-tal, enorma bokhyllor med läderinbundna böcker som lästs och tummats om och om igen, och kvinnans berättelse som fyller ut hela rummet. Hon har en späd men klingande röst som gjord för att berätta historier och jag gör alltid mitt bästa för att dra ut på mina besök, sparar frågor till nästa gång bara för att få höra henne tala.

Medan solen värmer det murrigt mörka rum vi befinner oss i kryper denna späda lilla kropp längre ner under täcket och nästan vaggar sig själv till sömns med sin röst. Solstrålarna lyser upp dammet som ligger tjockt på mahognyfärgade möbler och jag ler åt den nästan barnsliga glädje hon visar när hon talar om sina två kärlekar. Mannen hon gift sig med som var mycket äldre än henne och som hon hyste en vänskapskärlek till och hur hon hittade mannen hon älskade, mannen hon lämnade äktenskapets trygga vrå för. "Det gjorde du allt rätt i." Säger jag när jag ser hennes lite förlägna leende. "Tycker du? Det blir jag glad av att höra." Svarar hon med en uppenbar lättnad. "Vi lever bara en gång, att följa sitt hjärta är aldrig fel." Säger jag leende och tar hennes tunna, nästan genomskinliga hand i min.

Hon fortsätter att berätta och trots att jag egentligen inte har tid att sitta längre så fortsätter vi prata där i solen och jag känner att jag måste känna till hennes historia och memorera den innan hon dör för hon har inga barn, inga släktingar som står nära, utan hon är ensam så när som på en god vän som hjälper till med allt och lite till. Hennes liv ska inte vara bortglömt den dagen hon går bort utan jag ska minnas det, det är jag skyldig henne, hon som fann äkta kärlek och hade modet att följa hjärtat för 40 år sedan.