Känns som imorgon blir en bra dag.

Jag sitter och tittar på vimmelbilder från min hemstad. Ser få jag känner igen och färre jag bryr mig om och även om jag vet att de inte bryr sig om mig så är det lite med sorg i ögat jag bläddrar vidare, bild för bild. De jag känner igen har alla blivit äldre, som jag, och jag funderar över varför de stannat kvar medan jag valde att försvinna. Ser exet som var en del i anledningen till flytten, inte orsaken men en flisa av mina alla tankar kring varför jag inte borde vara kvar. Det finns inget jag ångrar med flytten som av mig själv många gånger betraktades som flykt men lika väl var nödvändig. Ändå måste jag fundera över vad jag lämnade och hur jag hade varit om jag stannat. Alla-känner-alla-syndromet får mig att vilja kräkas och det är inte för inte som valet av stad är större än den jag lämnat.

Är jag en hemsk människa som vill annat än det hemtama, som jagar något annat än det som finns mitt framför näsan? Även om jag lyckades begrava känslan i många år så fanns den där, pockandes på min uppmärksamhet och en morgon vaknade jag och insåg att det inte längre gick att ignorera känslan, den där insikten att allt jag sökte fanns men inte där, inte då. Den tyngden jag kände av allt jag vägde på mina axlar lättade efter det beslutet och helt plötsligt visste jag att allt jag önskade och ville skulle komma, bara jag väntade. Jag väntar fortfarande men med ett annat lugn, det jag saknar kommer, kanske inte idag men en annan imorgon..

Demondödare

När jag inte mår bra, är ledsen eller bara är allmänt jag-orkar-inte-med-mänsklig-interaktion-uttråkad måste jag konsumera. Det är min last och jag skäms inte för att säga det. Eller rättare sagt, jag skäms över att behöva konsumera för att må bra. Nu behöver jag inte en ny mobil men jag ska köpa en. Fylla hålet i hjärtetrakten och döva de skränande demonerna i huvudet, ja visst, I'm all game. Valet står mellan Nokia N900, Nokia N97 mini eller Nokia N86. Så, vad ska jag välja?

Har jag blivit tokig?

tänkte jag då jag likt en zombie utan egen vilja med stora steg gick mot garderoben. Skräckslaget såg jag mina armar sträcka sig mot de av damm övertäckta byxorna och sedan, trots mitt önsketänkande att de inte skulle passa, faktiskt få dem över stussen och till min förvåning se att de satt utan att jag tappade allt för mycket av min andning. Träningsskorna som efter några kraftiga dunsar mot husväggen såg.. acceptabla ut, passade även de utan att se allt för tokiga ut. Inom mig skrek jag NO, NO, NO!!! Men benen drog vidare med kroppen in i bilen och innan jag hunnit fundera mycket mer så var jag framme vid elljusspåret. Och jag sprang. Inte fort. Inte långt. Men jag sprang. Idag är kroppen i chock och jag tror min hjärna planerar ytterligare en kupp mot mitt bättre vetande. Så, om ni inte hör från mig på några dagar, larma polisen, min hjärna har då fått min kropp i sitt grepp och, ve och fasa, tvingat iväg den på mer motion.

I'm afraid..

Aonair..

Mina helger verkar koncentreras kring mat, goood mat, och vin. Idag inget undantag. Trevligt avslappnat sällskap, en skaplig Amarone till grillad entrecote med ungsbakade rotfrukter och ett flertal fantastiska såser till. Inget dåligt sätt att spendera timmarna mellan sömn och arbete men ibland önskar jag mig en timme eller två för mig själv, ensam, i tystnad, vid havet i mina föräldrars timmrade stuga med bara fotogenlampan, den stora kaminen som rofyllt sprakar och en gammal skrivmaskin man måste slå på tangenterna för att de ska slänga sig upp mot pappret och trycka fast det svarta bläcket mot det vita arket. Sen när den bärnstensfärgade whiskyn värmt min mage har den vedeldade bastun blivit tillräckligt het för att fräsa tillfredsställande när det iskalla vattnet kastas på väggarna. Nakenbad i den lilla viken, springa in och värma sig vid kaminen, mer whisky. Dit vill jag komma. Nu.

Duracellkaninen

Jag var på shåkladprovning igår. Det var underbart kul att bara få slappna av med kollegor och prata allt annat än jobb (typ sex, män, kvantfysik och.. sex). Vi skrattade, drack vin och åt shåklad. Shåklad, shåklad, shåklad! Det var först när jag insåg att vi alla pratade som uppladdade Duracellkaniner som det slog mig att det inte var den bästa iden att förlägga en sådan tillställning just innan hem- och sänggående.. Krävdes två stoooora glas vin och plenty of Miles Davis för att lugna ner mig och ändå kände jag mig som ett ADHD-barn på speed...

Nästa utgång med kollegor, lakritsfestivalen. Vi gillar godis, men det är ganska uppenbart va?

Wine and dine me, please.

Vinet har redan börjat göra sitt, det är mörkrött, river torrt i strupen och ger mig en eftersmak som jag inte vet om jag ska beteckna som angenäm eller något för sträv. Det är tyvärr inte något årgångsvin utan den lite billigare sorten jag egentligen inte tycker om, det blir så när man lärt sig uppskatta de lite finare vinerna som inte lämnar en lila färg på tänderna.

Nej, jag är ingen vinsnobb och jag dricker utan gnäll eller näsa i vädret det lite billigare men jag tycker OM vin som fyller gommen, virvlar runt, ger mig en själslig orgasm, fyller sinnet med färger och smakförnimmelser, glider ner för strupen och smäller till mig i huvudet med eftersmak och det är inte ofta ett billigare vin gör det. Så, ikväll delar jag vin och god mat med vänner.

Fast jag önskar jag kunde fylla hjärtat med värme och trygghet istället för magen med mat men just idag får det vara nog.

Döden, döden, döden...

Idag är en sådan dag då ryggsäcken känns tung att bära. Döden. Vi har väl mer eller mindre blivit vänner på gott och ont genom åren som gått. Håll dina vänner nära och dina fiender närmare. Idag var hon inte välkommen med mig men likafullt hängde hon där över axeln. "Du vet att jag får det jag vill och henne vill jag ha." Viskade hon något hånfullt i mitt öra som om jag inte redan visste. Jag blängde på henne och vägrade svara. Önskade så att jag haft möjlighet att titta in i den unga kvinnans ögon, hon som just börjat livet, och kunnat säga att hon skulle bli frisk, att allt skulle bli bra. Istället kramade jag om och förbannade livets orättvisor. Stilla gick jag ut i bilen igen och stängde dörren om mig och döden. Djup suck och tillrättalagda anletsdrag. Idag tyckte jag inte om mitt jobb.

Oh summer where art thou..?

Idag, gårdagens snöoväder till trots, är det grilla som gäller i kombination med acceptabelt rödvin och gott sällskap. Live long and prosper..