Har jag blivit tokig?

tänkte jag då jag likt en zombie utan egen vilja med stora steg gick mot garderoben. Skräckslaget såg jag mina armar sträcka sig mot de av damm övertäckta byxorna och sedan, trots mitt önsketänkande att de inte skulle passa, faktiskt få dem över stussen och till min förvåning se att de satt utan att jag tappade allt för mycket av min andning. Träningsskorna som efter några kraftiga dunsar mot husväggen såg.. acceptabla ut, passade även de utan att se allt för tokiga ut. Inom mig skrek jag NO, NO, NO!!! Men benen drog vidare med kroppen in i bilen och innan jag hunnit fundera mycket mer så var jag framme vid elljusspåret. Och jag sprang. Inte fort. Inte långt. Men jag sprang. Idag är kroppen i chock och jag tror min hjärna planerar ytterligare en kupp mot mitt bättre vetande. Så, om ni inte hör från mig på några dagar, larma polisen, min hjärna har då fått min kropp i sitt grepp och, ve och fasa, tvingat iväg den på mer motion.

I'm afraid..