Känns som imorgon blir en bra dag.

Jag sitter och tittar på vimmelbilder från min hemstad. Ser få jag känner igen och färre jag bryr mig om och även om jag vet att de inte bryr sig om mig så är det lite med sorg i ögat jag bläddrar vidare, bild för bild. De jag känner igen har alla blivit äldre, som jag, och jag funderar över varför de stannat kvar medan jag valde att försvinna. Ser exet som var en del i anledningen till flytten, inte orsaken men en flisa av mina alla tankar kring varför jag inte borde vara kvar. Det finns inget jag ångrar med flytten som av mig själv många gånger betraktades som flykt men lika väl var nödvändig. Ändå måste jag fundera över vad jag lämnade och hur jag hade varit om jag stannat. Alla-känner-alla-syndromet får mig att vilja kräkas och det är inte för inte som valet av stad är större än den jag lämnat.

Är jag en hemsk människa som vill annat än det hemtama, som jagar något annat än det som finns mitt framför näsan? Även om jag lyckades begrava känslan i många år så fanns den där, pockandes på min uppmärksamhet och en morgon vaknade jag och insåg att det inte längre gick att ignorera känslan, den där insikten att allt jag sökte fanns men inte där, inte då. Den tyngden jag kände av allt jag vägde på mina axlar lättade efter det beslutet och helt plötsligt visste jag att allt jag önskade och ville skulle komma, bara jag väntade. Jag väntar fortfarande men med ett annat lugn, det jag saknar kommer, kanske inte idag men en annan imorgon..