Att minnas..

Idag höjer jag glaset med whisky och skänker en skål till alla jag träffat, alla jag sett glida in i döden, alla jag önskat kunnat förgylla världen med bara en dag till..

S, mannen med det stora hjärtat som inte alltid ville höra vad man sa och då skyllde på att hörapparaten krånglade. Fast både han och jag visste att sanningen inte alltid var trevlig och då var det lättare att inte höra. Han hade glimten i ögat till sista andetaget. Jag minns dig..

K, hon som hade den stora sängen och den lilla kroppen som försvann bland täcken och kuddar. Hon som sken upp som en sol varje gång jag kom in i rummet och vid hennes sängkant satt jag många gånger och lyssnade på historier om konstnärer och kärlek. Jag minns dig..

S, hon som borde stå mitt i livet men hamnade mitt i döden. Hon som borde oroa sig för skrapade knän på sina små barn, ogräset i rabatten, bråken med sambon om dammråttorna i hörnet men istället fick oroa sig för hur hennes barn skulle klara av att växa upp utan mamma. Hon dog med mer livslust i ögonvrån än vad jag någonsin kunnat prestera under min livstid och jag klädde dig i dina fina kläder medan dina barn väntade på att få se sin döda mamma. Jag minns dig..

T, du som missbrukade allt och alla i din närhet men som hade ett fågelhjärta som pickade på i ditt magra bröst. Du var så rädd och vår kompetens kunde inte riktigt hjälpa dig hela vägen. Jag ångrar att jag inte kramade om dig den där sista gången vi träffades. Jag minns dig..

M, som hade en fru från varmare land som han inte träffat på många månader. Ni skulle spendera "de ljuva åren" tillsammans vid risodlingen i huset ni byggt tillsammans med kärlek. Nu slutade du dina dagar i ensammhet. Vi pratade många gånger om allt och ingenting och vi trivdes i varandras sällskap på ett otvunget sätt. Jag kramade om dig och det är jag glad för att jag gjorde. Jag minns dig..

Y, du som låg i din soffa för du var rädd att om du flyttade över till sängen skulle du dö. Soffan blev din sjuksäng i flera månader och vi tillbrinade många timmar tillsammans. Vi pratade om mycket och inget och oavsett hur länge vi pratade så kunde du vänta till jag tog i dörrhantaget innan du vågade kasta ur dig en fundering kring din död som du visste skulle komma. Jag vet inte om jag kunde hjälpa dig men jag uppskattade våra stunder med prat om skog och norr. Jag minns dig..

O, hur mycket du än skrattade och skämtade så lyste skräcken för döden i dina ögon. Jag ville så gärna hålla om dig och tala om att allt skulle bli bra men vi visste båda att du sakta skulle kvävas och en sådan död vill ingen behöva uppleva. Din skräck var befogad. Jag minns dig..

I, du som vägrade erkänna att du var sjuk, som förnekade att cancern fyllde din kropp med knölar och som knappt lät oss komma in i ditt hus. Du dog ensam, precis som du ville och även om din sjukdomstid lämnade oss allt annat än tillfredsställda i vårt behov av att vårda så tror jag du var nöjd med det lilla vi åstadkom. Jag minns dig..

Idag är en dag med döden som sällskap men så måste det vara ibland. Jag dricker glaset tomt och minns dem alla..