måndag 31 maj 2010

Vart tog bryggan vägen?

Känner mig som en öde ö, ogästvänlig och karg med vindpinade slätter. Mitt hjärtas koordinater är sedan länge oläsliga och min kropp har ingen hamn.

Vem vill bygga en fyr som hjälper skeppen att hitta fram och undvika de vassa klipporna som omringar min strand?

Det var en båt som sa till en annan;
"Va du va stilig. Vi borde borda varann,
gjorda för varann och köla lite grann,
som bara båtar kan."
Andra båten sa;
"Klart att jag vill va
med och kryssa.
Kyssa din stiliga för,
i en stillsam slör,
vi varann förför,
som bara båtar gör."
"Och när det blir lä
ja, då kan vi klä av oss seglen.
Ligga en stund vid en boj,
skepp o'hoj.
Gnida vår fernissa lite grann och fnissa,
kasta (t)ankar.
Bli lite vågade, ha lite skoj,
oj, oj, oj!"
"Vi kan lägga till i äktenskapets hamn,
vid en brygga,
bygga ett båthus som vi kunde ligga i,
och tjära ner varann,
som bara båtar kan."
"Och hur vi sedan får
en och kanske två egna små jollar,
jollrande efter på släp
i ett navelrep
e en hemlighet,
som bara båtar vet."
Robert Broberg

2 kommentarer:

hiertha sa...

Snyggt formulerat. Igenkännligt. Och lite sorgligt på ett sätt.
Tänkte närmast på dina rader :)

Robbans är helt okej, de med.

Elina sa...

Det har varit några dagar som gjort mig sådan, det brukar inte hålla i sig men tack för dina ord :)

Robban är en favorit, hans texter (även om det är lite vuxet att tycka så) är finurligt fina.