Under solen en måndag..

Dagen som varit och tack gode Gud ej kommer åter:

Jobbade och tänkte, Hund måste få lite trevligt han också, det är ju en fin dag!

Åkte hem, hund blev glad åt förslag om sol och klippor. Han log. Föga anade jag den diaboliska vinklingen av hans mungipor..

"Är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart??" Ringde i mina öron hela vägen till havet. Det var i och för sig min egen röst. Hunden flåsade i nacken. Djävulens andedräkt..

Väl framme vi havet. Hund hoppar glatt ut. Springer iväg. Jag efter. Mindre glad. Muttrar något som ej behöver skrivas..

Havet. Vackert. Hund studsar förbi på klippor. Jag efter. Brutna hundben är inte kul, tänker jag. Det bryr hund sig inte om. Studsar vidare..

Tång! Skriker hund. Okej, där kan vi väl gå. Dumt. Mycket dumt. Tydligen kan tjockt täcke av tång dölja tjockt täcke av vatten. Vi blir blöta av stinkande, rutten tång. Hund fortfarande glad. Jag börjar mulna..

Ruttnande sälkadaver missas av förbistudsande hund. Tittar upp och tackar den som tänkte på mig där och då. Hund och ruttnande sälkadaver. Ingen rolig kombo..

Hund bryr sig inte om att jag är blöt, stinker och börjar längta hem. Hund ser trollsländor. Tror de är något man måste jaga. Fort. Runt. Runt. Medan man skäller. Jag är av annan åsikt. Ignoreras totalt..

Jag ger upp. Hund inte glad. Slutar studsa och börjar skälla. Blänger ilsket. Åker hem. Havet blä. Hund vs. jag 1 - 0..

Du är saknad

De svarta byxorna ligger där på sängen. Som ett mörkt svart hål drar de till sig all färg i rummet och ger dagen ett grådis mitt i sommarvärmen. Vill inte titta men ögonen dras till dem och jag hatar dessa byxor mer än något annat just nu. Det skulle inte bli så här, hon skulle finnas med så mycket länge till. Brevet jag skrivit i mitt huvud blev aldrig till orden jag så fint formulerat på det där tunna brevpappret jag valt ut. Nu får hon aldrig veta vad hon betytt för mig.


Underbara RM

Vad hade jag varit utan dig som tog mig under vingarna den där dagen jag nyutexaminerad och rädd klev över trösklarna till din avdelning? Du såg mig, du lyssnade på mig och främst av allt, du brydde dig om mig. Med din hjälp kunde jag utvecklas till det jag är idag, en människa som står stadigt när det blåser, för hur många orkaner red vi inte ut där uppe på sjunde våningen när omorganisationerna avlöste varandra? Jag tror på mig själv och vet vad jag kan, men hur kan jag ha blivit annat med dig som hela tiden tryckte mig framåt när jag helst velat stå still? Men vad jag mest minns är hur du stöttade mig när jag mådde som sämst, hur du kramade om mig och sa att allt skulle bli bra, det visste du "Ge det bara lite tid" sa du. Och allt blev bra.

Du handlade julmat åt oss som jobbade ur egen ficka för att du ville visa hur mycket du uppskattade oss. Du fixade och trixade så att jag och alla andra kunde vara kvar på avdelningen när uppsägningarna hotade oss. Du var som en mamma, en god vän men även en fantastisk chef som visste hur man skiljer på jobb och vänskap och som såg till allas bästa.

Alla upptåg vi hade, kommer du ihåg? Som det där mjukisdjuret vi köpte till dig, den där lila draken som trots att du låtsades bli förnärmad alltid satt på bästa plats i bokhyllan? Eller den snuskigaste tipsrundan i historien med frågor som mest hamnade under bältet? Eller veckans Ulf, där alla skulle försöka hitta kändisen som mest liknade vår härliga chefsläkare? Kommer du ihåg när vi hängde upp efterlysningarna på dig runt hela sjukhuset skrivet som om du var en hund? Kommer du ihåg alla roliga 1:a april skämt vi gjorde med och mot varandra? Kommer du ihåg alla liv vi tillsammans såg komma och gå? Jag kommer ihåg.

Du är unik och ingen kommer någonsin att kunna fylla dina skor. Från djupet av mitt hjärta, tack för allt.