Under solen en måndag..

Dagen som varit och tack gode Gud ej kommer åter:

Jobbade och tänkte, Hund måste få lite trevligt han också, det är ju en fin dag!

Åkte hem, hund blev glad åt förslag om sol och klippor. Han log. Föga anade jag den diaboliska vinklingen av hans mungipor..

"Är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart??" Ringde i mina öron hela vägen till havet. Det var i och för sig min egen röst. Hunden flåsade i nacken. Djävulens andedräkt..

Väl framme vi havet. Hund hoppar glatt ut. Springer iväg. Jag efter. Mindre glad. Muttrar något som ej behöver skrivas..

Havet. Vackert. Hund studsar förbi på klippor. Jag efter. Brutna hundben är inte kul, tänker jag. Det bryr hund sig inte om. Studsar vidare..

Tång! Skriker hund. Okej, där kan vi väl gå. Dumt. Mycket dumt. Tydligen kan tjockt täcke av tång dölja tjockt täcke av vatten. Vi blir blöta av stinkande, rutten tång. Hund fortfarande glad. Jag börjar mulna..

Ruttnande sälkadaver missas av förbistudsande hund. Tittar upp och tackar den som tänkte på mig där och då. Hund och ruttnande sälkadaver. Ingen rolig kombo..

Hund bryr sig inte om att jag är blöt, stinker och börjar längta hem. Hund ser trollsländor. Tror de är något man måste jaga. Fort. Runt. Runt. Medan man skäller. Jag är av annan åsikt. Ignoreras totalt..

Jag ger upp. Hund inte glad. Slutar studsa och börjar skälla. Blänger ilsket. Åker hem. Havet blä. Hund vs. jag 1 - 0..