Intermezzo

Jag sitter här i min fåtölj med benen obekvämt slängda över armstödet, ena knät har ett skrapsår från trappan jag hastigt fick bekanta mig med igår när bussen var två sekunder från att åka utan mig. Snabba steg för att hinna med, tankar på vad jag missade om bussen åkte utan mig resulterade i abrupt stopp.

Det gjorde ont och den slätrakade mannen med ett ansikte utan rynkor som gick bredvid mig tittade bekymrat och med en äkta omtanke på mig när han frågade om allt gick bra, hans hand sträcktes ut mot mig för att hjälpa. Den brännande irritationen över att fötter och alldeles för taskig kordinationsförmåga i stressiga situationer alltid går hand i hand försvann och jag skrattade till när jag svarade att allt var okej.

Ibland behövs inte mer än en främlings omtanke för att kullkasta mörka tankar..

Allt har förändrats..

men jag skakas om av rösten som ler mot mig på andra sidan luren. Det är som första gången vi sågs men det är en annans röst, med samma namn och dialekten är, gode gud, på pricken lik.. Ödets ironi? Fick inte det jag ville ha men ta en kopia..

Minnena spränger mitt medvetande och jag svävar bak i tiden för ett ögonblick. Han är inte samma men lika. Allt är annorlunda men ändå hemmatamt. Vill bli räddad men samtidigt kasta flytvästen och simma ut i stormen och hjärtat som inte längre slår gör små konstiga skutt mest av förvåning och verkar vilja hosta igång trots avsaknad av bränsle.

Låt mig slippa men kom närmre..