Höststädning...

Frenetiskt städande. Tvätt hänger på tork, disk undanstoppad, golv skurade och sängen renbäddad. Ett försök att rensa ut tankar tar sitt uttryck i grundlig genomgång av lägenheten. Det är höst och den ger mig ett lugn jag eftersträvar men även minnesbilder som borde raderas för alltid. Skrubbar badrum, torkar av bokhylla, badar hund. Det borde gå, jag ska lyckas...

Råkar hitta fotografi som stör rytmen men jag låtsas inte se det och jobbar vidare, försöker städa fram en mellanmjölksliknande tillvaro där jag kan flyta fram i något "vanligt" och "lagom" men samtidigt vet jag att det inte är jag, sådan är inte min natur. Istället städar jag och hoppas göra "rent hus" bland tankar. Det borde gå, jag ska lyckas...

Kärlek är för dom...

När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.

Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.

Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.

Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.