När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.
Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.
Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.
Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.
2 kommentarer:
Ja, man har förlorat en del av den där genuina, förhoppningsfulla glädjen - vilket är lite sorgligt.
Ibland kan den glimta till lite, som en påminnelse om vad som fanns ... och kanske finns kvar, innerst inne. Man har bara samlat på sig så mycket bråte, så det där ursprungliga har hamnat i undanskymda skrymslen.
Vet ju inte om det är så för dig, men det blev resultatet av mina tankar när jag läser din text :)
Någon sa att man är alla sina tidigare åldrar ... så då borde ju någon liten strimma av ursprunget finnas kvar. Hoppas man.
Det finns en sorgsenhet i den där saknaden, även om jag inte längtar tillbaka till det som varit så vill jag kunna känna känslan, den där känslan av att allt ordnar sig, hoppet om imorgon och glädjen över idag. Den finns ibland, korta ögonblick och de stunderna är fina.
Skicka en kommentar