Helt otippat

Minnen från förr

Satt mer eller mindre ofrivilligt i kyrkan idag och medan den hårda träbänken tryckte in på exakt fel, eller enligt kyrkan rätt, nerv så började jag min tankevandring som så ofta händer när jag befinner mig på ett ställe där tystnad krävs. Minns mina skolavslutningar, hur jag längtade ut från kyrkan för att få komma hem till min underbara farmor där varje dag var ett äventyr. Vad hände med det oskyldiga jaget?

Det finns saker i min uppväxt som inte bör dras fram i dagsljus, utan de vilar någonstans där bak i ett mörkt hörn. De demonerna släpps aldrig ut, inte på några som helst vilkor. De har format mitt jag, min framtid och mitt nu även om jag önskar det gick att befria min hjärna från dessa spöken. Vet inte vad som triggade igång dessa obarmhärtliga plågoandar men någonstans ifrån fick de luft. Idag är en dag med minnen jag inte vill ha men tvingas genomleva igen. Idag är ingen bra dag.

Kärlek är för dom

Jag förvånas sällan över människor, de brukar oftast vara vad de utger sig för att vara vilket tråkar ut mig i längden, men igår. Igår överraskades jag och kände mig avslappnat lätt och den där mystiska, obeskrivligt sällsynta känslan av... lycka... Det var fint, det var mer än fint, det var så där att jag inte vågar tycka det var något bara för rädslan att den då flyr. Men det var fint.