Tusen nyanser av grönt

Tåget rusar fram genom ett landskap jag inte kan få nog av. Toscanas härliga grönska ger min hjärna som törstar efter nya intryck en kick som får adrenalinet att pumpa runt i kroppen. Jag längtar ut. Blundar och känner smakerna av värme, sol och långa lata dagar i skuggan under ett träd som susar och brusar mig till sömns.

Vill ut i värmen som dallrar över de torra ängarna, öppnar ögonen och tusen nyanser av grönt slår emot min näthinna. Kullarnas mörka gröna färg, olivträden, solrosornas blad, det brända gräset, långa alléerna av tallar och vinrankor. Ta mig hem dit jag kan få sova mig hel igen...

Jag missar nästan hotellet som ligger ute i ingenting omgärdat av kullar och vinodlingar, olivlundar och fält med böljande säd. Checkar in och värdinnan tar mig med knagglig engelska och mycket gestikulerande för att förstå varandra upp till rummet. När dörren svänger upp ler jag, de rustika mörka och tunga möblerna i det annars vita och kala rummet är precis vad jag önskade, allt är som jag föreställt mig.

Myggnätet för fönstret hindrar insekterna men värmen slår emot mig och gör mig varm och trött. Lägger mig tillrätta i den hårda sängen och försöker hitta något sevärt på tv. Fastnar för en deprimerande svartvit Frank Sinatra film, naturligtvis dubbad på italienska och fullkomligt oförståelig men ändå trollbindande, när jag helt plöstligt kommer att tänka på dig. Fan, vad gör du här, tänker jag. Bara en kort stund fladdrar det obefintliga minnet av dig förbi mitt medvetande som en skugga men det räcker för att störa min kväll.

Låter glaset med det mörkröda och sträva vinet sakta möta mina läppar. Nynnade stilla för mig själv "Det kunde ha vart du och jag vid ett stenbord i Toscana, i skuggan under trädet. En varm septemberdag, kunde ha vart vi två.." Skrattande går jag till duschen, vrider på vattnet som genast ger spegeln en hinna av fukt, klär sakta av mig den lätta klänningen som på något sätt ändå lyckats göra mig varm och kliver in i det svala vattenstrilet. Allt för att radera minnet av det som inte var, vi som lätt hade kunnat passa in i en hjärtslitande roman av Hemingway.

Kliver ut ur duschen, torkar mig med den tjocka frottehanduken som river skönt i det solbrända skinnet. Kanske är det miljön här i Toscana som gör att jag längtar till dig som inte är nu utan var då och medan jag lyssnar till tågen i fjärran samtidigt som jag kammar mitt långa hår vid spegeln tänker jag på dig igen "Blodet hettar det brinner som det vill, det trotsar stjärnor, himlar, mörker, hav..." nynnar jag tyst för mig själv. Jag glider ner mellan de svala lakanen i den stora sängen för natten. Sov gott, vi syns i drömmarna...