Lyckliga slut

Av någon anledning har jag en fetisch för vännerserier. Alltså, serier där människor bara verkar vara så vansinnigt bra kompisar, i vått och torrt, oavsett. Varför har jag inga sådana vänner? Just ja, jag har svårt för att binda mig... inte bara med män utan med vänner...

Det ser så vansinnigt kul ut, alla roliga saker de upplever och sedan kommer att minnas några säsonger senare och alla kan säga.. ahhh.. just ja, avsnitt 12 i säsong 3....epic... och alla som inte sett säsong 3 och memorerat den kommer att vara värsta outsidern som får skämmas och direkt springa hem och köpa, alternativt för den ännu mer coola, ladda ner, just säsong 3... Inte för att smälta in utan för att man bara typ kände för det just då...

Fan, jag behöver komma ut lite mer... eller så kanske jag ska ladda ner någon ny serie...

Droppen som rann över...

Jag försöker relativt ofta ifrågasätta mig själv och vad jag står för, kan inte påstå att det alltid ger mig något i slutändan men det är nyttigt att titta över sitt liv lite då och då. Nyligen hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände, nej inte längre än så här. Det kan i och för sig bero på den där berömda droppen, den där sista som har tusen föregångare men som är den som avgör och därför får en större roll i filmen om glaset som rann över än den borde. Oavsett så hjälpte den mig att avsluta ett ganska långt kapitel i mitt liv, fyra år mer bestämd.

Att vara så nära döden som jag är varje dag är mer eller mindre något som gör att man får perspektiv samtidigt som det även lämnar hjärtat oskyddat och öppet. Döden är en tung ryggsäck att bära med sig varje dag och jag har blivit något avtrubbad inför det där stora som för många är en avgrund. Detta faktum är inte något jag är stolt över men det kan förklaras med ett behov av att skydda hjärtat från att brista i tusen bitar dagligen, inget klister klarar av det.

En av mina patienter har lyckats bryta ner det där som jag så länge byggt upp och hon finns inte längre med oss i livet. Det var när jag såg den ömhet hon delade med sin make som något inom mig brast och jag kände att tårarna hotade svämma över. Det blir lite svårt att förhålla sig professionellt när man måste ursäkta sig för att tårarna rinner så jag skyndade mig att avsluta besöket. Det var inte länge efter det som hon gick bort och jag kunde inte hjälpa det, jag kände mig maktlös och förtvivlad i den sorg jag kände.

Att inte få fortsätta leva med varandra, att inte kunna dela glädje och skratt mer, att känna livet rinna ur kroppen utan att kunna göra något annat än att suga i sig varje sekund av livet blev med ens så påtagligt och smärtsamt att jag bara kände hur något gjorde ont, fruktansvärt ont, inom mig. Där och då bestämde jag mig för att säga upp mig vilket jag även gjorde. På stående fot. Jag kan inte påstå att det var ett lätt beslut, inte heller var det något jag planerat men det kändes rätt och det gör det fortfarande. Jag orkar inte mer. Döden har besegrat mig och det är bara att erkänna sig slagen.

Den 16:e juli börjar mitt nya liv med 3 timmars pendling varje dag, måndag till fredag och det är en lättnad. Kontor med dubbla skärmar och headset blir min nya vardag och jag känner hur stenarna på axlarna faller en efter en för varje dag som avslutas och en ny påbörjas. Jag kommer att få lyssna på onda knän, förkylningar som inte går över och det kommer att låta som musik för mina öron.

Så adjö döden, hej småkrämpor!

Han...

använder ordet liksom i varje mening men blir förlåten samma sekund han säger Kom närmre mitt hjärta för det är så kallt utan dig...

Han tuggar högt och ljudligt när han äter men blir förlåten då hans läppar ömt pussar en stig från min hals mot nyckelbenet...

Han pratar för högt när vi är ute bland andra men blir förlåten då han viskar mitt namn...

Det finns en morgondag igen...

Vad har jag att gnälla över, egentligen?

Har åter igen flyttat, nu ut i skogen och jag älskar varje minut. Ibland, men bara ibland lutar jag pannan mot handflatorna och önskar mig något annat, någon annanstans i någon annans kläder och så har det väl varit lite senaste månaderna. Började städa mina flyttlådor då de börjar vara rätt tunga att dra runt med utan att för den skull innehålla något av större värde.

Där, som en gömd skatt, hittade jag ett brev från min pappas farbrors fru Lucille. Detta var en fantastisk kvinna, stark och med en vilja av stål vilket nog behövdes tillsammans med min pappas envisa farbror. Jag bodde med min pappas kusin och hans fru under mitt år i USA och de tog hand om mig med glädje då de själva saknade barn. Inte långt från Bob och Mary bodde hans pappa, min pappas farbror, och hans fru Lucille på ett ålderdomshem. Vi besökte dem ofta och hon välkomnade mig i familjen med självklara öppna armar.

Ett par månader efter att jag lämnat landet dog Erik, hennes man och fem månader senare tappade hon även Bob. För att göra allt sämre drabbades hon själv av en stroke strax efter detta men gav aldrig upp. I det långa brevet hon skrev till mig, utan kraft i vänster sida, avslutar hon med orden: "Life isn't always what we want, but it's what we get - so we grin and bear it. There is so much to be thankful for." Det gav mig en liten tankeställare och jag insåg, vad har jag egentligen att gnälla över?

Så, med det tar jag mina tokiga hundar och han som får mitt hjärta att smälta ut på en promenad i solnedgången.

Nya vindar

Dagarna har flytit på, de har varit förädiskt lugna och helt plötsligt slår våren till med all den oro och  rastlöshet jag vet jag kommer att känna. Att känna blodet pumpa runt, driva på och hetsa till rörelse fast jag vet att jag nu borde känna lugn. Jobbannonser, hus i Spanien, Frankrike eller varför inte Skottland? Nytt liv, nya intryck, det är som en drog för mig och jag kämpar emot för det är inte bra för mig att hela tiden känna det här behovet av nomadliv. Får dra efter andan och hejda mig lite fast jag vet att när klådan startat så slutar den inte förrän jag tillfredställt den. 

Och tiden flyter på...

I stadigt tempo, med både uppförsbackar och nedförsbackar, motvind och medvind, svindlande glädje och djup sorg. Just nu finns det en man som ger mitt hjärta extra slag, mest av glädje, när han hoppar runt i snön och springer rakt mot mig för att i sista stund glida förbi. Jag har äntligen fått min alldeles egna, vackra Irländska varghund.

Han är allt jag trott och lite till och med oförtröttlig uppfinningsrikedom testar han mitt tålamod till gränsen för vansinne bara för att lägga sitt huvud i mitt knä och titta bedjande på mig som om han vill säga att han egentligen inte menade att tugga sönder mina fina gympa skor utan de liksom bara hamnade där mellan hans tänder. Och jag förlåter. Och tar tillbaka allt ont jag sagt. Han är underbar...