I stadigt tempo, med både uppförsbackar och nedförsbackar, motvind och medvind, svindlande glädje och djup sorg. Just nu finns det en man som ger mitt hjärta extra slag, mest av glädje, när han hoppar runt i snön och springer rakt mot mig för att i sista stund glida förbi. Jag har äntligen fått min alldeles egna, vackra Irländska varghund.
Han är allt jag trott och lite till och med oförtröttlig uppfinningsrikedom testar han mitt tålamod till gränsen för vansinne bara för att lägga sitt huvud i mitt knä och titta bedjande på mig som om han vill säga att han egentligen inte menade att tugga sönder mina fina gympa skor utan de liksom bara hamnade där mellan hans tänder. Och jag förlåter. Och tar tillbaka allt ont jag sagt. Han är underbar...
